Matfostran: Ett liv utan lever

Barn äter allt. Det finns ingen äcklig mat. Bara oambitiösa föräldrar. Lyckligtvis finns det också föräldrar, typ fru Messerschmitt, som gör allt rätt och gärna bjuder på sin kunskap.

Som gravid bestämde jag mig för att vara en god mor, som uppfostrade mitt barn till en harmonisk individ och en god samhällsmedborgare. Bland annat skulle han äta all slags mat. Jag hade läst att barn har ett smakfönster mellan åtta och tolv månader, då de är receptiva för nya smaker. Så fort han blev åtta månader så inleddes matakademin. Det var smakprover bestående av mosad potatis med basilika, mosad potatis med dill, mosad potatis med oliver, mosad morot med dill, mosad broccoli med paprika, mosad potatis med kokt vitlök. Det fanns inte en smakkombination som inte provades. Cross over var bara förnamnet.

Och han åt allt. Så fort han såg skeden komma öppnade han munnen. Ungefär som de där gubbarna som fanns på Gröna Lund i min barndom, där man skulle kasta bollar i deras mun. Och jag var en stolt mor. Stolt, på gränsen till lite för styv i korken.

Samarbetsviljan gick tyvärr över. Någon gång i fyraåldersåldern vägrade min som äta något som smakade det minsta ovanligt. Köttbullar och spaghetti var det enda som gällde. Helst indränkt med ketchup. Det enda som finns kvar av smakskolan är en passion för oliver. Gröna, urkärnade.

Emellanåt gör jag försök att introducera nya smaker. Emellanåt fungerar det också. Vanligtvis när det inte är för stora förändringar, och när det smygs in i maten. Vitlök, ingefära, koriander och till och med chili är okej, så länge det serveras i en obestämbar form. Men för ett tag sedan ville jag gå lite längre, och bestämde mig för att introducera lever.

Det fanns flera skäl för detta. Ett var att jag själv aldrig har gillat lever, vilket jag skyller på att skolbespisningen har förstört mina leversmaklökar genom att servera sönderstekta leverbiffar förvandlade till skosulor. Dessutom hade jag ätit en fantastisk (eller ja, den var okej, men för att vara lever, så var den fantastisk) på en liten kvarterskrog i Paris några månader tidigare, så jag visste ju att det gick att göra god lever. En bidragande orsak var att Lisa hade utnämnt mig till veckans matnörd. Jag har ingen aning om på vilka grunder, men det skapade en viss hybris hos mig.

Men den främsta orsaken var nog att levern bara kostade 15 kronor kilot. Man kan ju tycka att det borde vara en tillräcklig varning, men jag tolkade det som att den moderna innerstadsmänniskan hade tappat kontakten med den svenska husmanskoststraditionen. Och att jag var kvinnan som föddes att återskapa den.

Det första jag gjorde var att läsa Bonniers kokbok. Det brukar vara en bra start när man har köpt någon råvara som man inte vet vad man skall göra med. Där stod det att man skulle lägga levern i blöt, i vatten eller mjölk, för att få bort litet av blodsmaken och det beska. Eftersom jag antog att de menade leversmaken, som jag inte gillar, bestämde jag mig för att göra det med några av skivorna. De andra skivorna tänkte jag marinera, och så skulle jag jämföra vad som var godast, och bygga vidare på det receptet, till nästa gång jag lagade lever. Strålande plan. På sikt kanske jag skulle utveckla recepten ytterligare, och få komplimanger för min goda lever. Lysande, Sickan.

Jag började på morgonen med att förbereda levern. Det första man ska göra är att dra bort hinnan. Det var så äckligt att jag höll på att spy på fastande mage. Visste ni att det går hål genom hela levern? Ett stort där man med lätthet kan köra genom långfingret, och flera små. Enastående äckligt. Än äckligare var att det faktiskt luktade lever. Mycket lever. Rå lever.  Av någon anledning så kom det som en obehaglig överraskning. Endast min enorma karaktärsfasthet och ingrodda motvilja mot allsköns resursslöseri stoppade mig från att slänga levern på en gång. Samt att jag inte ville erkänna att jag gjort ett felköp. Efter antal utflykter till hallen, för att återhämta mig, lyckades jag till sist befria levern från hinnan, och placera den i marinad respektive vatten.

Så här i efterhand är det lite svårt att förstå varför jag inte hade någon plan B, utifrån morgonens erfarenheter, men jag måste ha trott att en dags blötläggning skulle transformera levern till en ätbar produkt.

När vi kom hem grillade jag levern, kompletterade med bacon, potatis, lingonsylt och svampsås. Till min förvåning gick sonen med på att äta lever, han krävde inte omedelbart att få köttbullar istället. Inte ens när han hade tagit första tuggan protesterade han omedelbart, och jag tänkte, ”han kanske gillar det faktiskt”. Sedan kom det.

– Mamma, jag kräks.

– Inte på tallriken, gå till toaletten.

Så han gick till toaletten och kräktes. Sedan åt han bacon och potatis. Efter tre tuggor på min lever (två tuggor av den marinerade och en av den urvattnade) sa jag till Sjuåringen:

– Vet du vad, jag tyckte inte heller om det här”. Sedan åt jag bacon, potatis och svampsås.

Den kvällen var jag tvungen att dricka en Frozen Margarita och en whisky för att bli kvitt smaken av de tre tuggorna lever.

Matupplevelsen var dock inte alltid genom misslyckad. I varje fall inte för min del. Så fort min son säger:

– Gud vad äckligt. Jag äter vad som helst utom det här.

Då replikerar jag:

– Okej, jag kan göra lever om du vill. 

Han misstänker nog att jag bluffar, men hittills har han inte vågat syna mig.

Messerschmidt bloggar vanligen här. Hon hävdar med emfas att hon aldrig kommer att bli matnörd. Hatar du också lever? Eller vill du bekänna din dubbla matmoral? Diskutera med oss!

Related Posts with Thumbnails

Taffel.se bloggar