Är all mat god? Och ska man tvinga barn att äta sådant man själv inte gillar? Äter du godis själv på jobbet men tycker att ungarna ska begränsa sig till lördagsgodis? Äter du Magnum på jobbet men håller barnen i ett järngrepp när glassbilen kommer? Lätta ditt hjärta! Det går fint att vara anonym.
Kommentarer
35 svar till ”Artikeldebatt: Mat och dubbelmoral”
Jag förstår ärligt talat inte hur man kan hata lever. Jag tror det är en social konvention, att man inte tror man får vara med och leka som barn om man erkänner att man tycker lever är gott. Det är den enda rimliga anledningen jag kan komma på, för det är ju gott, det smakar kött, det luktar blod (som kött). Det har lite annorlunda konsistens, det kan jag erkänna, men i övrigt. Nä!
Dessutom: varför avfärda lever som grupp? Kycklinglever, svinlever, kalvlever?
Jag har inga barn men jag säger att jag inte gillar något. De barn jag träffar träffar jag såpass så att det inte hinner bli något krig.
Jag säger att jag inte gillar, däremot säger jag inte att något är äckligt som om det skulle vara allmängiltigt. Jag hatar lever och all inälvsmat. De äter de uppenbarligen i den familjen. Jag skulle aldrig sätta en gaffel i det. Jag tycker alltså inte om men det behöver inte vara allmängiltigt äckligt. Föräldrarna till de här barnen ger dem inte godis. Däremot är ett halvkilo godis eller mer på helgerna inget ovanligt.
Jag tycker att lever har en enormt särpräglad smak och doft. Jag gillar det nu men hatade det som barn. Jag tror att det til stor del är genetiskt betingat hur man upplever smaker och dofter. För koriander har man till och med hittat en gen som styr smakupplevelsen.
Så jag tycker att man ska respektera att alla har olika smak. Vissa saker lär man sig äta, andra inte. Och det tar olika lång tid för alla.
Mitt försök till fostran av den lille matnörden pågår ju just nu med blandad framgång. Han älskar dock kycklinglever och har gjort sedan han var ett pytte. Det gör jag å andra sidan också. Däremot äter han bara fyra grönsaker: broccoli, gurka, morot och gröna bönor. Och morot bara ibland. Det är lite jobbigt såhär i skördetider.
Lyckligtvis har jag en son som alltid varit allätare och därför kan jag självgott hävda att man kan få barn att äta i princip vad som helst. Och ger man efter för eventuella protester och serverar köttbullar och pannkakor när det inte passar med annat har man grävt sin egen grav.
Har man det som första princip kan man göra
undantag för det som bara inte går ner. Har aldrig tvingat sonen att äta paprika eller annat beskt (jodå, paprika är beskt, särskilt den gröna) eftersom jag själv har svårt för det, jag åt inte heller paprika som barn. Nu äter jag det gladeligen och numer gör sonen det också.
Fast det där fattar inte jag. Annas kommentar alltså. Nu tycker ju jag att både köttbullar och pannkakor är jättegott och kan vara bra mat (båda delarna kan man ju peta i nästan vad som helst i och mycket praktiska att äta för den som inte är så bra på bestick) men när min son bara tar en tugga av något, vilket han gör med nästan allting han inte ätit förut, så är det väl klart att han sedan får något annat. Han måste ju äta. Ibland gillar han det nästa gång, ibland inte. Om jag skulle ge honom sådana grönsakssoppor som vi just nu älskar men där han bara vill ha broccolin, och inte komplettera med något annat skulle han ju svälta. Eller gäller det här större barn?
Kalvlever anglais det riktigt vattnas i munnen på mig… MUMS. Kycklinglever i onyttig creme fraiche bacon, lök, champinjoner och pasta mums men tyvärr inte särskilt nyttigt…
Leverbiffar är också kanon med lingon och pressad potatis och gurka.
Jag tror det är farligt att dra paralleller mellan sina barn och alla andra barn. Däremot tror jag att man sjävgott kan säga att alla barn kan fås att äta bättre genom rätt attityd. Johans två ungar smakar snällt ja, till ochmed entusiastiskt på allt men sen är de jättepetiga med vad de gillar. Och de gillar nästan aldrig samma saker, de har helt enkelt väldigt olika smak.
Det bästa som hände när jag skulle börja lära dem att äta mer var att jag återupptäckte att forskning visar att i snitt tar det 5-10 exponeringar med en ny sak innan barn accepterar
en hel portion.
Sen är det bra att veta att riktigt små barn är mycket mindre petiga. Petiga blir de när de kommer i åldern då de i den mänskliga historiens början själva skulle valt mat. Det är i regel då de börjar bli riktigt känsliga för beskt t ex. Förmodligen ett genetiskt/socialt betingat skydd mot förgiftning.
25% av befolkningen är supersmakare och många av dem kommer alltid ha svårt för besk mat. För en del smakar t ex broccoli superbeskt hela livet.
Lever är inte “gott” i vanlig bemärkelse.
Jag tror att lever kan placeras i kategorin “saker man hatar som liten men gillar eller älskar när man är stor”.
Dit hör: Ostron, cigarrer, kaffe, alkohol i alla varianter, starka ostar, sniglar, njure etc samt slutligen då lever.
Man måste lära sig att tycka om den där speciella lever-smaken. Men jag antar att det är som med ostron: antingen älskar man eller hatar det.
Det känns som jag skrivit det här förut. De viktigaste principerna för min son är följande:
-var skeptisk till ny mat
-ät bara sådant du kan se vad det är (här är ologiskt nog en köttbulle, en korv, en kycklingnugget helt okej, men en omsorgsfullt tillagad sås helt fel)
-ät aldrig flytande mat (utom soppa!!)
-kött ska vara mjukt
-kött ska inte vara trådigt
-köttfärssås ska baseras på köttfärs, inte en hel sönderkokad bit fin högrev
-ät bara mat du är bekant med
-ät helst bara makaroner, pannkakor, köttbullar, ärtor och majs
-börja gråta om någon säger lever, nä nu var jag orättvis
Jag ser det som en utmaning att laga saker som faktiskt både är bra (inte nödvändigtvis nyttiga utan bara objektivt bra) och som hela familjen tycker om att äta. Hel kyckling i ugn funkar alltid. Bolonjäs. Stekt panerad flundra. Kokt potatis.
När det gäller ersättningsmat så blir min son 6 år på torsdag och han bör kunna se kopplingar mellan handlingar och konsekvenser. Om han äter lite, pyttelite mat till middag, av något som han officiellt inte hatar men inte heller älskar, så tycker inte jag han kan säga att han är mätt efter två tuggor och räkna med att få en leverpastejsmacka 45 minuter senare. Det var annorlunda för 2-3 år sedan. Då är det bättre om han äsger att han råhatar maten coh vägrar äta mer. Jag är högst tveksam till barn skulle svälta. Vad jag förstår behöver dom rätt lite mat egentligen.
Lisa-åldern då dom väljer själva verkade i vår sons fall sammanfalla med åldern då man sitter tillsammans med 7 andra barn som av olika anledning inte gillar det eller det. Dvs åldern då dom gått på förskola 1-2 år. Jag tycker mej ha se konsekvneser av grupptryck. Helt plötsligt är inte ärtor godast längre, det är till och med äckligt för det äter inte M.
Lever-minne från min barndom:
Min mamma gjorde mycket inälvsmat som hjärta, njure, lever, pölsa etc, vilket jag gillade då (60-talet) liksom nu.
Men lever var jag inte helt förtjust i, så jag brukade hälla ketchup över, massor med ketchup.
Så till denna sajt ger jag nu mitt alldeles egna 60-tals lever-recept:
Stek levern i smör.
Servera med potatismos.
Häll ordentligt med Heinz ketchup över alltihop.
Drick mjölk till.
Efteråt måste pappa och mamma röka.
Hmm, eller så äter de superbra för att det är tongivande barn som gör det.
Vi hade som regel att man inte fick annan middagsmat men däremot mackor före tandborstning oavsett om de tit bra elelr inte. Barn ska inte behöva lägga sig hungriga var vår strategi. men att vara lite hungriga någon timme är en annan sak.
Själva äter vi däremot precis vad vi vill när vi vill. Dubbel moral ska alltid klandras, inte min men alla andras.
Lisa- effekten av grupptrycket har gått över, ärtor är in-style igen.
Vi kör också strategin att det är klart man inte kan gå och lägga sej hungrig, det handlar om 30-45 minuter efter måltiden.
Ett “lever-skämt” från forna dagar.
Lille Jens kommer hem med andan i halsen.
– Mamma, mamma, du måste köpa mat idag, all mat vi behöver!
– Varför då, Jens lilla?
– Jo, för att på slakteriet sitter en skylt som det står “lever endast idag” på!
Lille S började bli petig när han började äta själv i stället för att bara bli matad med puré. alltså, han är fotfarande matglad, och han smakar på allting, men numera säger han nej till det mesta nya efter bara en tugga. Han är ju bara 1,5 år, men eftersom jag ger honom allt som vi äter så får man liksom vara förberedd på att ha extramat i beredskap.
Isobel, vad jag menar är att jag sett föräldrar som utan att tveka ställt sig och stekt pannkakor så fort barnen yttrat nåt i stil med “inte gott” och sedan gnäller de (föräldrarna alltså) över att deras barn bara vill ha pannkakor och inget annat. Tacka tusan för det.
Och pannkakor med bara pannkakor tycker jag personligen inte är fullgod mat, det är efterrätt för mig.
Och så får jag väl vara tydligare när jag är lätt ironisk. Enligt min världsuppfattning, baserat på min son då, äter barn vad som serveras :). Är det inte så att vi som begåvats med allätande barn är övertygade om att andra barns matpetande endast och enbart beror på föräldrarnas bristande matuppfostran? ;)
Anna: Apselut! Och vi som begåvats med petiga bonusbarn tycker att alla andra barn är okritiska matvrak ;-)
Lever är ett omtvistat födoämne;-) Som barn åt jag allt, mina föräldrar gjorde aldrig nåt annat till mig och frågade knappt om jag inte tyckte om maten – det var liksom bara att äta. Men eftersom mamma inte gillade lever så blev det ingen lever hemma. Däremot hos kompisar vars kloka mammor döpte levergrytan till det mer diplomatiska “mammas gryta” odyl. Då åt jag med god aptit tills jag fick veta att det var lever…
så det är nog mycket pyskologi i ätandet också. Håller helhjärtat med Annas sista kommentar.
Barn och mat är ett väldigt känsligt ämne. Det är väldigt lätt att göra grova generaliseringar och komma med pekpinnar. Sedan kan syskon också vara så otroligt olika sinsemellan. Av mina fyra barn (varav den yngsta bara äter bröstmjölk) är preferenserna ganska så olika. Äldste verkar följa sin egen hemsnickrade Atkins-diet, nästäldsta äter helst bara pasta/potatis/ris och grönsaker, nästyngste har ännu inte fyllt tre, vilket enl min erfarenhet brukar vara den ålder då det börjas kinkas med mat….skall skriva om detta på min matblogg, för vi har ett projekt sedan i somras som vi kallar “Vi lagar bara EN rätt till middag”…
Vi lagar normalt bara EN RÄTT till middag. Men i söndags när jag valde att hitta på en blandning av kåldolmar och faggot baserad på lammlever accepterade jag att resten av familjen åt lördagens rester av får i kål. Här och här finns “recepten”, vilken rätt skull era barn välja?
Helt klart är ju i alla fall att många personers matvanor helt grundas som barn, de har sedan mycket svårt att ens våga lära sig äta något nytt som vuxna.
Kurt: Jag vet inte om det är sant även om jag ju VILL tro det ;-) Vad barn äter som vuxna påverkas inte så mkt vi vill tro av föräldrarnas beteende. Däremot kan intresset vakna tidigare. Och det blir roligare hemma.
Vid tvillingstudier var det nedslående hur mycket av våra beteenden som beror på genetik (samt ev hormonella förhållanden i livmodern). Näst största inflytandet är jämnåriga. Föräldrarna kom på en dålig tredjeplats. Läs t ex Freakonomics eller Peers not Parents.
Eller Paul Rozin som konstaterat att matvanor hade ganska lite med föräldrarna att göra.
Ska försöka hinna läsa på om detta innan jag utalar mig mer. Jag kan för lite!
Jag vill bara påpeka att det faktiskt heter Messerschmitt, inte Messerschmidt. Men det skrev du säkert bara för att jag skulle hugga på det.
Jag tror att sambandet mellan vad man äter som barn och vad man äter som vuxen är ganska begränsat. Jag tror att föräldrarnas attityd till mat präglar mer; har man föräldrar som är smaknyfikna tror jag att man blir mer openminded som vuxen, även om man håller sig till pasta och köttbullar när man är barn. Jag vill tro det i varje fall.
Frågan är väl kanske inte om man ska tvinga barn att äta sådant man själv inte tycker om utan snarare om det är berättigat att tvinga i dem saker de inte tycker om bara för att de är barn.
Att barn inte svälter utan äter om de blir hungriga gäller nog en del men långt ifrån alla. Min mittemellan hör dock till typen som faktiskt hellre svälter än äter något som han anser vara oätbart, alltså ser jag alltid till att det finns något “ätligt” som ren pasta eller bröd och smör. Det är mindre viktigt att vårda sina egna principer än en treåring som går ner i vikt är min nuvarande ståndpunkt efter sjutton omvärderingar.
Men barn och mat ÄR ett känsligt ämne, och de flesta barn och föräldrar är olika, annars skulle det väl inte vara så svårt att hitta en patentlösning för att få de små matvägrarna att äta i alla fall lite.
Vi bestämde oss ganska tidigt för att inte servera särskild “barnmat”, utan köra på med vår vanliga mat.
Dottern åt nästan allt fram till hon var ungefär tre, då hon plötsligt började rata saker – en del grejer kategoriskt och ständigt, andra då och då eller periodvis. Det är inget som bekymrar oss. Sonen går å andra sidan på en kolhydratrik diet och har gjort det sedan han började äta själv i 10-månadersåldern.
Vår filosofi är att vi erbjuder allt och så får de ta vad de vill. Det ger en del underliga resultat som att HP-sås och en ganska stark harissasås uppskattas av särskilt sonen men att ketchup dissas. Blodpudding, chorizo, kikärter och oliver – kalamata med kärnor eller “vanliga gröna” med pimiento – ligger på mattoppen tillsammans med Felix köttbullar och pappas köttfärssås. Båda älskar biff bibimpap (fast sonen käkar väl mest ris).
Och ja, vi har viss dubbelmoral. Vi erbjuder inte barnen godis, till exempel. Godis och snacks intas på barnfria tider i vårt hem. Men det skäms vi inte för alls. De kommer nog att hinna käka duktigt med godis under sin barndom ändå.
Biff bibimBap, då.
Som jag beskrivit förut så har vi hemma principen att maten som serveras är den som finns. Allt bör åtminstone smakas på, sedan får man välja vad man äter sig mätt på, nog om detta. För att återgå till dubbelmoralen om skillnaden mellan föräldrar och barn, så får jag erkänna att denna i viss mån finns hos oss. Våra barn får inte godis – nästan alls. Inget lördagsgodis, inga lösa tablettaskar eller överhuvudtaget något rent socker- eller chokladgodis. Vi har kört det konsekvent från början upp till numer 6- och 9års-åldern för våra små. Förutom dom första kalasen har det aldrig varit något problem (då dom undrat varför dom fått annat än dom andra barnen och vi sagt att dom får det när dom blir äldre), och har man meddelat innan på kalas så har har det ordnat sig med ‘kalaspåsar’ utan godis. Serveras det godistårtor edyl så får det passera som gråzon men annars är det nej. Först hade vi tänkt att bara köra godisfritt upp till skolåldern, men vi upptäckte åtminstone med vårt äldsta barn att hon då inte längre var så intresserad, så hon fortsätter glatt att byta ut dom eventuella godispåsar hon får på kalas mot något annat gott, som hon får välja själv. Det kan vara kakor, chips, popcorn, feta kryddkorvar eller något annat som vi inkonsekvent godkänner och byter med. Vi vuxna undviker naturligtvis att äta godis tillsammans med barnen, utan placerar det i samma kategori som alkohol, nicotin och selleri – var sak har sin tid, desto senare desto bättre.
För några år sedan läste jag en fransk avhandling kallad “Le Paradoxe Omnivore”, allätarparadoxen.
Resonemanget i den mynnade i princip ut i det faktum att allätare måste vara opportunister i fråga om föda, d v s prova allt. Problemet är att en del av det man provar från naturen är giftigt. Vad man kan äta och inte äta är alltså en fråga som avgörs av erfarenhet. Därför har barn generellt en inbyggd motvilja att prova nytt. Det som funkat tidigare äter man gärna igen, medan annat ses på med skepsis.
Först med ökad erfarenhet stiger viljan att dra sig mot ätandets ytterkanter.
Naturligtvis får barn som utsätts för många olika smakimpulser en större benägenhet att prova nytt, medan andra envist vägrar äta annat än varmkorv.
Jag antar att man faktiskt gör sitt barn en tjänst genom att servera många olika typer av mat och dessutom föregå med gott exempel och äta allt som hamnar på den egna tallriken med liv och lust.
JH: Eller så tror ditt kloka barn med hälsosam neofobi att du är ett korkat miffo som äter allt. Och tappar allt förtroende för dig. Mina bonusungar är t ex föga imponerade av att jag tycker att skrottet är det godaste på äpplet.
Hahaha! I förrgår på tunnelbanan hem med barnen efter skolan käkade min dotter ett äpple. När vi konstaterat att det numera inte finns några skräpkorgar i vagnarna nämnde jag att jag läst att det finns vissa som faktiskt gillar att käka upp skruttet (ja, jag tittar på dig Lisa).
Varpå dotter min med gott mod tog en tugga av halva skruttet. Det friska tuggandet utbyttes snart i en äcklad grimas, och när hon en kort stund senare satt med det söndertuggade skruttet i handen konstaterade hon missnöjt att
“Det smakar precis som mandelmassa!” vilket hon avskyr och som brukar bli kvar på tallriken i semeltider.
Nej lever skall definitivt förtäras i kamouflerad form, typ leverpastej och leverkorv och är det inte lever i korvkaka med russin oxå? Kan nån berätta vad som har hänt med denna goda barndomsrätt? Jag vet att man kunde köpa den i charkdisken hemma i Biskopsgården på 60-talet. Kanske ett recept eller så? Nån som vet?
Jag hittade det här receptet på korvkaka på Icas receptsidor.
http://www.ica.se/FrontServlet?s=mat_recept&state=recept&receptid=1916
Min mamma gjorde lungmos och sånt när jag var liten för sådär 30 år sedan och nu rör jag inte inälvsmat, har inte gjort sedan jag var 12 om vi bortser blodpudding som jag tycker är gott. Jag sträcker mig så långt att jag använder lite kycklinglever som smakförstärkare i grytor, köttfärssås och lite sånt då och då.
Gillar man korvkaka ska man antagligen köpa Leif Mannerströms kokbok “Husmankonst” som innehåller allehanda recept på husmanskost där bla korvkaka gjord på lever ingår. Allt jag hittintills gjort från den boken har var exceptionellt bra (bättre än mammas om nu en sådan subjektiv åsikt säger något). Boken rekomenderas som sagt starkt och nu har även receptet på korvkaka hamnat flyttat från möjliga till kommande-listan.
Jag har leif Mannerströms bok, men receptet fanns inte på nätet och jag orkade inte printa ner det ;)
Boken innehåller i stort sett allt även om registret är väl plottrigt, och jag har gjort skomakarlåda så många gånger sedan jag skaffade den där boken att man skulle tro att jag skulle tröttna, så har det inte blivit :). Man blir påmind om mycket när man har den boken. Den finns i en billigare variant nu än när jag skaffade den som fullt inbunden. Men skaffa boken för tusan.