Efter en bedrövlig dag utan många ljuspunkter slår det mig att jag både har rödkål i kylen och slånbär i frysen. Så fort doftsinnet återerövrats ska jag laga Annas rödkål. Fast med en liten egen variant jag klurat ut. Jag är så nöjd med att ha fyndat Anna till Taffel.se, henne och hennes poetiska recept. Snuva och röd näsa gör en så futtigt prosaisk. Då behövs tankar på en kastanjespäckad gås med rosmarin och citron serverad med rosenkål och rödkål sakta bräserad med slånbär.
Hur som helst älskade jag en gång en man som lagade gåsamiddagar enligt konstens alla regler. Ingen lagade gås som han. Kanske någon lagade den bättre, men inte med samma hängivenhet. Proceduren inleddes med att han slaktade gåsen tillsammans med sin gåsör. Middagen orkestrerades nogsamt. Silverbestick. De rätta vinerna. Tillbehören. Allt som det stod skrivet. Jag var lämnad utanför. Både ursinnig och med en ängslig önskan att vara till lags.
Gästerna var aldrig de samma två år. Det var också en del av traditionen. Och som det åts! Och dracks! Höjdpunkten var aldrig själva gåsen. Inte för mig; det var svartsoppan som fyllde mig med bävan. Och för er som inte tycker om svartsoppa säger jag bara: Vänta tills ni smakat svartsoppa på gåsblod. Den saknar grisblodssoppans tyngd och klumpighet. Den är len, söt och trolsk som en varm augustinatt. Lätt. Ja, lätt i munnen trots kryddstyrkan och alkoholhettan
Jag ville ha den utan krås. Inte för att jag ogillar krås, tvärtom. Men jag ville ha bara soppan och jag ville inte äta den med silverskeden utan dricka i heta kryddiga klunkar. Han skrattade åt mig. Varje år tänkte jag att det kanske var sista gången. Nu vet jag bara att jag aldrig igen kommer att smaka en sådan soppa igen. Och jag vet inte ens om minnet av soppan längre smakar som själva soppan. Jag försöker återkalla den exaka balansen mellan katrinplommonsötma, sherry och kryddnejlika. Var där portvin? Kanel? Vad ska vi ha minnet till när det är så sorgligt ofullständigt?
Kommentarer
8 svar till ”Slånbär och svartsoppa”
Lisa, jag är mycket nöjd med av ha blivit fyndad av dig och apropå poetiska skildringar hade jag mer än gärna varit närvarande vid denna piratenbackanal. Hängivenhet är nog den godaste kryddan av dem alla…
Det där var väl ändå väldigt vacker skrivet. “Vad ska vi ha minnet till när det är så sorgligt ofullständigt?” En höjdpunkt!
Kinna. En vänlig varning för din egen skull: Om du säger Mårten Gås blir du garanterat garotterad av traditionalisterna. Det heter gåsmiddag på Mårtens afton. Mårten Gås är en seriefigur. Ser fram mot ditt recept!
Lisa, just det skrev denna rätt kulig blogg om häromdagen: http://hogtider.wordpress.com/2008/11/07/heter-det-martensgas-eller-marten-gas/
Till och med Mårtens gås ratas av puristerna. Tro mig! De blänger på en som om man vore en dum stockholmare. Och det är man ju också.
Ja, jag vet ju inte, jag bara läste nåt härom dagen som berörde ämnet. Jan-Öjvind är ju dessutom bleking, så varför ska vi tro på honom?
Själv har jag jag jag har bara tillagat gås en gång och det var typ den 10/11 för 2 eller 3 år sedan. Det var svårt, ugnens värmevalsar (eller vad dom kan heta) gav grillmärken på gåsen. Men så är jag en simpel kringresande som inte har några egentliga rötter någonstans varken i Sverige eller utomlands.
Däremot minns jag att vi besökte en gåsgård utanför Sjöbo som vänner till mina föräldrar tagit över. Det var i september och året kan ha varit 1981. Två gäss fick vi tillagade, dom var jävligt stora och vi var väl sammanlagt 10 paersoner varav ingen över 14 år gammal. Ingen hette heller Mårten.
Enda gånegn jag ätit gås, tillagades den av en ung man som inte hade en aning om hur lång tid det tog… Vi middagsgäster väntade i timmar på gåsen. Den var inte så märkvärdig, men vi var sp hungriga att vi kunnat äta vad som helst.
Till råga på alt hade den unge mannen glömt att plocka ut det lilla paketet som låg gömt i gåsens kräva. Det med “godsaker” i.
Gås tillagad efter Anna Billings recept hade jag gärna smakat.
Ja det var poetiskt berättat! tack för en fin historia:)