Är det verkligen en gammal tradition att koka te på pinnar från hallonbuske? Kanske en väl förborgad sådan som hållits hemlig för folket under lång tid, och först nu sipprat ut genom att omnämnas på två ställen i senaste Mat & Vänner. Jag tänker mig ett frimureri, ett slutet sällskap som träffas en gång om året för att dricka sitt pinnte och för att viska heliga ord i novisers öra för att garantera riternas fortlevnad och kunskapens odödlighet. Efter offentliggörandet öppnas nu kassaskåp med förhållningsorder om vad som skall göras om det värsta inträffat, att en läcka uppstått. Låt mig gissa: redan nästa månad får vi läsa om de nya rön som dömer ut hela hallonbusken som otjänlig. Mat & Vänner köps upp och läggs ner, och alla skribenter tvingas iväg på märkliga utlandsuppdrag från vilka de aldrig återvänder.
Varför inte testa själva? Det är enkelt. Klipp av några pinnar från en hallonbuske, enligt tidningen är det årsskotten som skall användas. Koka pinnarna några minuter och låt dem dra i det heta vattnet under lock en kvart eller så. Vattnet börjar efter ett tag dra åt brunrött och pinnarna släpper ifrån sig intressanta smaker och aromer. När jag smakade tänkte jag genast på lukten i köket på familjens torp på landet, en inpyrd mix av snus, trä och kaffe som varit densamma i åtminstone 40 år. Smaken är bärig, lite söt och påminner kanske om nypon eller något mer blommigt. Rosor?
Nu när katten rymt ur lådan och svårligen kan fås att återvända gissar jag att det kommer att serveras avkok på hallonpinnar lite varstans i krogsverige under året, om det nu inte redan görs det. Den som är varsam nog att hantera hallonpinnens svårbeskrivna smaker kan säkert få till något stort.
Och finns det någon rättvisa dyker också mjölkörten upp någonstans.

Kommentarer
6 svar till ”Koka te på en pinne”
Tittade just till min taniga hallonhäck. Bergmark i mina tankar. Jag testar allt som inte är skadligt
Jag måste göra snaps på hallonpinnar kom jag på nu. De hade lite ekkvalitet.
Inger, testa och skriv här!
Förlåt men jag undrar
Pinnar/kvistar?
(Pinnar är för mig primärt torkade. Kvistar färska, OK undantag finns troligtvis)
Avser man kvistar/skott från fjolårets hallon?Innan eller efter att blad utvecklats?
(Har allstå ännu ej köpt och läst artikeln i tidningen)
En kvist är för mig grenad, och “hallonpinne” och “pinnte” ligger bättre i munnen (och kastrullen) än sina kvistvarianter.
Pinne/kvist
Undrar om dialektal skillnad, eller om det beror på mitt privata användning av ord.
Dock bör vi kunna enas om beteckingen årsskott alt fjolårsskott.
Med eller utan utslagna blad på skottet?
(Tidningen var slutsåld i dagens ICA-butik)
Med mitt närkingska ursprung surrar det fint från i:et i både kvist och pinne. Hallon blir ‘hällon’ och te blir ‘teea’. Jag är lika odefinierad och svårbegriplig i verklighet som i text, således.