Ömkan och fallande träd

Ni får skylla på Peter Jägerbro, för det är han som dök upp med kryptiska  facebookuppmaningar om träd som faller och vem som lyssnar på dem apropå att jag ylade mig ömklig om min sömnbrist och deppighet.

Men ärligt talat, vem skulle vilja lyssna på ett knirreknarrande träd på kollisionskurs med marken? Och spelar det någon roll om någon orkar lyssna på ett knäckt träds sista murkna rop? Kan man rädda det? Gör det någon skillnad?

Jag tror knappast trädet är tacksamt för eventuella lyssnare där det faller mot döden som en mycelmurknat, skalbaggslarvsknaprat skal för det som komma skall nästa säsong, och nästa. Skulle man själv vilja bli hörd i sitt livs nederlag, kanske?

Trädet är nog bara jävligt less på att få sin horisont förskjuten. Har man stått och kollat i hundra år på samma ställe bryr man sig nog mindre om ljudet när man faller. Fast nu spekulerar jag.

Hur som helst handlar det hela om att jag är på riktigt dåligt humör. Tillräckligt dåligt humör för att ägna åtskilliga meningar åt en oskyldig och hypotetisk facebookfråga i alla fall. Det dåliga humöret i sin tur handlar om att jag har varit ovanligt sömnstörd den senaste tiden och antingen somnat väldigt sent (efter två) eller vaknat väldigt tidigt (innan fyra). Helst båda samtidigt för en extra ocharmig effekt.

På facebook har jag skrivit att jag “sätter mig på bakhasorna och bara vägrar”, och det är så det känns. Jag vill bara sitta och tröttsura över ingenting. Typ över att jag känner mig deppig. Rundgång med andra ord.

Jag har inte lagat någon middag och jag hade inte planerat att äta någon heller. Men Magnus gjorde en så så djävulskt väldoftande fiskgratäng på fryst kummelblock att jag är allraminst säker på att jag är döende. Kummelblock – sådant äter jag ju inte ens om jag slipper frivilligt ifrån, men fan vad det var gott tillsammans med purjo, tomat, panko och smör.

Jag vet inte vad jag vill med det här blogginlägget annat än att ni ska tycka lite synd om mig för att jag känner mig ledsen. Ibland behövs det och vad ska man annars ha en blogg till egentligen?

Men i morgon, när jag vaknar efter en lång natts sömn (jag ämnar ta en stilnoct) kommer jag tycka att det är djävligt pinsamt att jag fiskade efter medlidande på det här viset.

Men låt gå, tyck synd om mig nu, för jag är ledsen.

Men lägg av i morgon kl 07:35, för det har jag ställt klockan på. Okej?