Sedan jag flyttade hemifrån för ganska exakt tio år sedan har jag förbrukat ungefär tre fjärdedelar av en muskotnöt. Det vet jag eftersom kryddpåsen som inköptes i september 1999 sedan dess har flyttat med mig, från kök till kök. Det är nog en ganska vanlig årsförbrukning av muskot, om man alls använder det – det krävs ju så yttepyttans lite per gång.
För den som inte använder muskot är det såklart svårt att veta vad en normal mängd är. Även om man kanske borde höja en smula på ögonbrynen av att behöva köpa uppemot tio hela kryddförpackningar för ett enda äppelkakerecept, så lär ett olyckligt tryckfel som förvandlar 2 kryddmått muskotnöt till 20 muskotnöt inte vara uppenbart för varenda en. Trots att en sådan mängd muskot kan ge rejäla förgiftningssymtom.
Kryddor är giftiga lite till mans, i stora doser – kanel, saffran och bittermandel är kanske de mest välkända, malört är en annan. Johannesört likaså. Kryddnejlika skulle nog de flesta gissa är ofarligt, men det stämmer inte riktigt. Andra har giftiga släktingar som de kan råka bli hopblandade med – till exempel stjärnanis och persilja (och saffran, igen).
Det är en allmänbildningsfråga. I vanliga doser är det inte något problem – men det kräver ju att man vet vad en “vanlig dos” är. Alla har inte matentusiastiska föräldrar med sprängfyllda kryddskåp. Kanske borde man se till att använda alla småfarliga smaksättare i hemkunskapen?
Eller tvärtom, inte göra dem vardagliga alls – med tanke på att många glatt blandar ihop “vanligt” och “naturligt” med “ofarligt” och tycker att hälsokurer som består av en månads- eller årsförbrukning krydda per dag är en bra idé. Varningstext på kryddburkarna, måhända? Det kan nog ha motsatt effekt på riskgruppen #1: nyfikna tonåringar.
Den bästa tumregeln är nog ändå att låta bli mat som smakar alltför skumt, särskilt åt det beska hållet. Även om man blir bjuden och det är oartigt. Eller har den kloka läsekretsen några bättre, konkreta idéer?
Kommentarer
7 svar till ”Krydda försiktigt”
Jag som är en mycket lat kok är mest förbryllad över att någon ORKADE riva 20 muskotnötter. Det måste tagit 20 minuter. Eller lades de hela i äppelkakan?
I en av de mer underhållande tripprapporterna på flashback nämns just svårigheten att få i sig de 7-8 gram ytterst bitter muskotnöt som tydligen behövdes. 20 nötter borde då bli nästan 8 doser! Sedan blir jag nyfiken på hur man går till väga för att riva 20 nötter. Mandelkvarn?
Jag vet förresten att i min gamla hemstad förvarades en period på 90-talet muskoten i kassorna för att för många ungdomar var lite väl nyfikna. Det kanske var ett lokalt fenomen.
“Fin” matlagning har väl alltid gått ut på att väcka sensation med ovanliga och konstiga råvaror tillagade på så konstigt och gärna äventyrligt sätt som möjligt? Att tvinga i sig skumt smakande mat är något fint, ju mer exotiskt och konstigt desto bättre!
Dessutom, när en auktoritet som Matmagasinet ropar ut “världens godaste äppelkaka” så vågar man väl inte annat än att äta upp den trots att den egentligen inte är god?
Hur många förpackningar muskotnötter måste man köpa för att få ihop 20 stycken, (fyra fem?) och som sagt orka riva?
Jag tror jag en påse med två, jag har gjort av med en för morotskakor, potatismos och diverse annat.
Lisa: jag tror inte det räcker med tjugo minuter. De är ju så förbaskat hårda. Det måste hur som helst ha blivit ganska dyrt också… muskot är det väl ingen större priskonkurrens på?
Andreas: Kanske är det förklaringen? Jag kan tänka mig scenariot: Man lyckas få tag på 20 muskotnötter (kan nog bli tvungen att gå till mer än en affär, om ens lokala är liten och har litet sortiment), dyrt blir det och man river och river de hårda, eländiga nötterna i all oändlighet. Sedan smakar det inte ens gott… men äta den nedrans kakan ska man minsann, eftersom man lagt ner så pass med tid och ansträngning på den.
Doris och Rita: det är nog ett lokalt fenomen på många ställen i så fall. I min hemstad tror jag folk både knaprade i sig och rökte gigantiska mängder kanel, för att ta ett exempel.
Andreas: Eftersom jag är mindre konspirationsteoretiskt lagd än du tror jag på en mycket enklare och mänskligare förklaring.
Jag tror varken att kakätarna försökte göra sig märkvärdiga, eller var slavar under auktoriteter (förmodligen hade de ju inte läst i Matmagasinet att det var världens godaste äppelkaka, det hade nog bara kakbakaren gjort).
Jag tror att gästerna åt upp för att vara artiga mot den som bakat och att den som bakat antingen hade lite defekt smaksinne (vilket är vanligare än man tror) eller skämdes lite och inte vågade säga något.
Malin: Hihi! Jag skulle nog äta lite på rent trots oxå. Men inte särskilt mkt.