Lilja sover nu djupt i drakpyjamasen. Hon har fyllt två år idag, men hon såg mest konfunderad ut när mamma och pappa sjöng för henne i morse. Den röda, fina sydvästen hon fick tog hon av sig snabbt. Vem har tid att fylla år när det finns Molly Mus?
Som alla födelsedagsbarn (så borde det i alla fall vara) fick hon bestämma vad vi skulle äta till middag. Det råder inga som helst tvivel om hennes favoriträtter: blodpudding och lingon, och så hallon till dessert. Just hallon är också det ord hon kommit längst med i språket. Det är inte bara hallon i allmänhet, utan mera hallon, stora hallon, många hallon, andra hallon och goda hallon. Blodpudding är bara blodpudding, men hon lassar in den i munnen i samma takt som den hinner svalna hjälpligt på tallriken.
Men vilken är min egen favoriträtt?
Nåt svar kan jag inte ens ge. Det är ingen trivial fråga, utan är inne och rotar i de djupaste lagren av hur jag egentligen uppskattar något, och varför: själva definitionen av begreppet “gott”. Varje rätt är så hopnystad av sinnesintryck att den inte längre står för sig själv. En teknokratisk definition skulle kanske ta fasta på aktiveringen av belöningscentra i hjärnan. Visst skulle jag få ett svar, men vad skulle det vara värt? Att det godaste jag vet är gelehallon upplösta i kaffe?
En sak är helt säker: när jag nu halvligger och drömmer om allt jag ätit för att försöka vaska fram åtminstone nåt att skriva ner som önskemål om jag en gång skulle hamna i en dödscell så är det som allra minst de rena smakintrycken jag minns: de är flyktiga och undandrar sig all analys i sig själva, bara associationerna är kvar. Testa själva, stoppa något i munnen och smaka, verkligen smaka. Nej, verkligen smaka, koppla bort allt omkring, ignorera alla associationer, alla inlärda betingningar om hur det borde smaka. Går det?
Jag minns karamellhallonet på PM & Vänner, den saltstekta sepian på Bon Lloc. Bläckfiskrisotton på Cal Pep. Lammet på Mistral. Kanske ett ärligare svar är mammas pannkakor, med bordsmargarin?
Men sätt en pistol mot mitt huvud, och jag önskar mig väl en riktigt, riktigt mustig och märgig gryta på kött och svamp, med en så tät och djup buljong att den mer liknar flytande lakrits. Det skall finnas ben i den, köttet skall vara fett, och jag vill ha ett jordigt, koncentrerat rödvin till.
Vad är er favoriträtt? Handen på hjärtat?
Kommentarer
16 svar till ”Två år med Lilja, och här sitter jag och tänker på mat?”
Samma som din, fantasifullt nog.
Det är lite underligt ibland när föräldrar vill lära sin barn att äta sina nuvarande favoriträtter, men aldrig funderar på vad som var deras favoriträtter som barn!
Lotta: det är nog det råa, primitiva, ohämmat savorösa jag vill åt. När jag skiter i hur cool eller smart maten är. Drar jag upp ankaret och driver med vind och våg så är det nog i grytan jag hamnar. Samma för dig?
Kurt: underligt, men vi vill ju så väl. :) Lilja åt i alla fall min oxmärgsrisotto utan att gnälla. Själv ville jag mest ha grillkorv och pommes som liten…
Också i grytan, alltid.
Intressant med Kurts fråga om vad man älskade mest som liten. I mitt fall: ärtsoppa, blodpudding, raggmunk med fläsk. Ni hör ju.
När man inte är påverkad av vad som är rätt eller coolt, hur kan man då ha fel?
Mitt begär efter ovan nämnda skräpmat blev en gång så stort att på vårt årliga restaurangbesök hotade jag med att om jag inte fick korv och pommes skulle jag lägga mig på golvet och skrika k¤%&n.
Fast sen övergick jag till gravlax.
Åh, vad svårt! Det är antingen smörstekta kantareller, eller en stor, fet och blodig biff. Men fråga igen om ett halvår, och du får antagligen ett annat svar.
Samt: när jag var liten var mina favoriträtter spaghetti med broccolisås (bechamelsås med ost, kryddpeppar och broccoli), hasselnötsstek med brunsås och potatis och rårakor med salt.
Hasselnötsstek? Trancherade ni den med skalpell? :)
(Inslag av usel humor från min sida.)
Varför inte smörstekta kantareller _till_ en stor, fet och blodig biff? När det gäller den här typen av preferenser är alltid 1+1=3.
Hasselnötsstek: Mal lämplig mängd hasselnötter och blanda ihop med lite ägg, massa ost och salt och peppar. Grädda i en avlång limpform.
Sant, mycket sant! Jag får väl helt enkelt testa, nu när kantarellerna börjar dyka upp lite här och var.
Stekt fläsk med löksås. Alltid.
Angelica: Jag måste testa hasselnötslimpan nån gång. Bra ugnstemp?
Eva: Och om både fläsk och lök är slut? Det är ännu svårare att plocka fram den rätt som är ens nästfavorit. :)
Å, sprillans nyfångad fisk, helst aborre. Grillad med lite salt och lite smör. (det kan förstås varieras med några droppar citron eller en liten örtkvist för syns skull) Det är alla tiders tveklösa favorit (-sedan mina föräldrar bestämt att nästan upptinde gröna ärtor inte är mat utan bästa sortens smågodis, vilket jag fortfarande ser som bästa godiset tillsammans med en tät och lite stäv nougat).
Abborrfiléer är underbara, nötiga och skiviga. Och så har de den där goda egenskapen som svamp har: de får brynt smör att smaka så gott! ;)
Det där med ärtorna måste vi testa med Lilja. Hon är tokig i ärtor, men som godis är de oprövade.
Raggmunk med fläsk(fläsk! inte bacon) är nog än så länge favoriten, om man bara kunde få till mammas riktigt frasiga variant. Med lingonsylt till. Blinier med löjröm, smetana och rödlök är iofs också gott. Det fins oändliga goda rätter, men jag tror barndomens smakminnen fortfarande slår det mesta jag ätit som vuxen (än så länge).
En lätt röd oxfilé med en gräddig potatisgratäng och en kantarellsås vid sidan av. Lite översaltade brysselkålsknytten bredvid. Mmmm!
Det är ingen som går på sfärer av marulkslever i lavendelskum direkt. Allas favoriträtter är nere och bottnar i nåt rustikt och grundläggande.
Det finns hopp! :)