Nu när det sista av alkoholens biverkningar gått ur kroppen finns inga ursäkter längre. Nystart. Nytt årtionde (ja det där kan diskuteras rent tekniskt, men vi säger väl så). Allt är möjligt, eller hur? Vissa som Isobel, har summerat sitt nollnolltal på bloggen. Blottlagt sitt liv för sina läsare. Det är modigt och vackert, men det är inte jag.
Det jag har lärt mig är att det i nästan alla människors liv finns historier som skulle få oss att förlåta oerhört mycket. Eller i alla fall förstå. Kanske borde vi berätta de historierna för varandra, kanske ska vi alla vara mer hudlösa inför varandra. Eller så skulle vi inte orka.
Jag skulle kunna berätta olika historier om mitt nollnolltal. Tragedi och komedi ryms båda här. Beroende på vem som berättar kan det vara en glättig framgångssaga eller en skildring av förlust och bottenlös förtvivlan. Jo, ska jag täcka in det årtionde som gått med ett ord faller nog valet på Förlust. Det finns stunder då jag är förvånad över att jag fortfarande lever. Vid de tillfällen jag inte har vett att vara tacksam över det är det ofta små saker som hjälper. Ett drypande saftigt perfekt päron med den där omisskännliga parfymen av något som nästan är smulronsöt schersmin, minnet av en sen kväll då mitt skratt blandas med andras till ett enda. Doften av pulverkaffe och motorolja i en soldränkt glänta.
Jag är en sådan som har lättare att ta till mig detaljerna, och sedan förmedla dem, eftersom de stora sammanhangen, generaliseringarna blir till tomma smetiga klyschor när jag försöker fånga dem. Ett tag inbillade jag mig att man nog kunde se det stora i det lilla, att detaljerna rymde något slags sanning om det stora och att bara jag var lite smartare, hittade lite bättre ord eller vred och vände detaljen i ljuset; då skulle jag förstå mycket mer av större sammanhang. Och att just jag skulle kunna skriva om dem som ingen annan. Nu låter jag dem allt oftare vara just småsaker och skriver om dem så. Det kanske är sorgligt och uppgivet, eller så är det kanske en insikt om de egna begränsningarna.
Så mitt nyårslöfte får bli det: Att bli bättre på att spara på de små sakerna, att gömma en del av dem i minnet på säkra platser där ingen och inget kan komma åt dem. Och att fortsätta skriva om andra petitesser utan att känna mig otillräcklig. Att få lite tid att läka sådant som borde ha läkt tidigare. Så får det vara det här året. Jag tänker ta ett år då livet får lov att vara lite mindre, då jag tar en småsak i taget och inte hyperventilerar tio minuter in i framtiden. Ett år med lite mindre och mer realistiska visioner. Nästa år, eller kanske tidigare, kanske en större bild blir möjlig. En Coelho-solkig insikt att bara den som ägt något värdefullt, om än aldrig så kort tid, kan uppleva stor förlust. Vem vet, 2011 blir måhända det år då jag lär mig omfamna klyschorna och ger upp den klädsamma cynismen?
Kommentarer
7 svar till ”20100102: Denna dagen, ett palindrom”
Fint skrivet! Fast jag tvivlar på att jag är redo att ge upp cynismen och omfamna klyschorna, det får vänta ytterligare ett decennium. Och palindrom, det är ju jag med! Detta måste firas på något sätt! Internationella palindromdagen?
Åh, jag kan inte fatta att en matte-nörd som jag kunnat missa att det idag är en palindromdag. Den andra av tre detta århundrade (20011002, 20100102 och 20111102).
Tack, du underbara och så himla allsidiga Lisa.
Och dessutom måste jag säga att även jag blev väldigt gripen av Isobels nakna och självutlämnande bloggpost. Hon har ju annars redan tidigare gjort sig ett namn inom internetvärlden — för oss i piratpartiet är hon en ikon — men det där inlägget borde alla ta och läsa.
Jag önskar bara att jag själv skulle kunna klara av att skriva ett så naket, självutlämnande bogginlägg, men jag är nog för gammal för att klara av det… :)
Äsch, hur tänkte jag nu, det kommer ju flera palindromdatum om tio år. Men ändå… :)
Jag tror att minst 95% av oss i västvärlden (kanske hela världen, men i alla fall väst, en fördom jag har) borde ägna oss åt att se det fina i det lilla. Och vilken fin påminnelse! Det var förbanne mig det finaste jag hört sedan jag konfirmerade mig!
Visst är det så, att man genom att leva själv blir varse om allt elände som finns i världen (som man aldrig kunde tro att människor tog sig igenom!).
Ibland tänker jag att det är märkligt att det inte smäller oftare, att en liten obetänksam krock i folkvimlet på Ica inte oftare resulterar i en rejäl jävla urladdning sprungen ur en frustration över alltingets Förlust. Som vi är så många som känner.
Och ändå fortsätter vi att andas och leva. Det är märkligt. Och stort.
Så fint skrivet, god fortsättning och hoppaas fler kan uppskatta det lilla, samla på det goda, man kanske kommer fram fortare om man springer, men man missar så mycket.
Kram Lennart
Ja, livet är så enkelt. Vi anstränger oss så för att göra det komplicerat.