Åkerbär var länge en mytomspunnen raritet för mig, fullt i klass med enhörningen som jag heller aldrig förväntade mig att få se. Men mitt liv, om man vill se det så, har sedan jag började drömma om detta bär som bara trivs i norrlands sumpigare trakter i själva verket varit en lång och bräcklig kedja av tillfälligheter och val, en fullkomligt osannolik kedja som till slut alltså ändå resulterade i att det nästan omöjliga inträffade. Nu mot slutet ingår sådana händelser som att jag träffade min nuvarande sambo (nio år sedan), att hennes mamma köpte ett sommarställe i trakterna kring Hudiksvall (ett par år sedan) och att mamman av en slump sprang på ett par plantor åkerbär (två år sedan) nere vid vasskanten. Pessimist som jag är kan jag inte tänka mig att åkerbäret skulle ha dykt upp i en annan gren av händelseträdet. Nej, jag lever kanske inte den bästa av världar men åtminstone i den enda av världar, och i denna enda värld fick jag till slut smaka åkerbäret, den norrländska präriens röda guld.
I år, kan jag med dåligt återhållen glädje berätta, har de fåtaliga plantor svärmor hittade då den första gången brett ut sig över ett flera kvadratmeter stort område. Det ser ut att bli en riktigt bra skörd så småningom, och kanske går det att samla ihop tillräckligt med bär för att göra något annat än att i andakt njuta dem ett och ett på plats. Åkerbäret har ju en otrolig arom som ligger och svävar någonstans mellan hallon, björnbär och smultron, så det är svårt att besinna sig. Dessutom har vi bara hittat enstaka mogna bär tidigare. Vi får se hur det blir i år, men det ser alltså bra ut.
Vack
er är den också. Blomman är späd och rosaröd. Ibland bildar åkerbäret hybrider med det betydligt mer profana stenbäret och får då en ljusare röd blomma. Dessa bastarder till bär får inte gå under namnet åkerbär utan kallas då bäverbär. Ett taskigt namn på ett bär som ändå lär vara ett av de allra bästa som kan uppbringas inte bara i vårt avlånga land utan också på vår jord, hybrid eller ej. Även namnet på den äkta varan är väl ganska tveksamt. Jag menar, vad är ett åkerbär? Varför inte kalla det lapphallon istället?
Kommentarer
21 svar till ”Åkerbär”
Nyröjda al-fält på släktens sommarställe i Haparanda skärgård kan bra år frambringa en rejäl skörd åkerbär, men tyvärr lyckades jag inte pricka in säsongen i år heller, så får sukta efter din vackra beskrivning istället…
Lapphallon, är det inte lite negerbollsvarning på det?
Hannah: det låter som en dröm!
Niklas: absolut. :)
Men åkerbär borde verkligen heta något annat. Fler förslag?
hej peter. tycker du skriver himla fint. du håller dig galant på den trivsamt entusiastiska, engagerade och poetiska sidan av matnörderiet/gourmeteriet ; )
till åkerbären föreslår jag rallarbär (de växte ofta vid rälsen där jag bodde) eller dikeshallon eller vägrensbär ; )
Rallarbär gillar jag. Men kan man inte få med att de trivs norröver? Nordhallon? Renbär? Isbjörnbär? Lappon?
Ge mig mer, Maya!
Gött med åkerbär, har inte ätit dem sedan barndomssomrarna i Västergötland. Nuförtiden förknippar jag dem ohjälpligt med Jens Liljestrands novell Anthem i Paris-Dakar :)
Åkerbär i Västergötland? Jag trodde inte att de kunde finnas så långt söderut, du var ett lyckans barn!
Jo, de fanns i Sjuhäradsbygden, men de var verkligen inte många.
Edit: Men det var det inte, det måste varit stenbär.
De är inte helt olika, sten- och åkerbär. Jag gillar stenbär, de är läskande.
Linne lär ha kallat åkerbär “drottningen bland bär”
Kanske därför W. Vögeli komponerade Bröllpopsdesserten Åkerbärsglassmousse Drottning Silvia http://www.recept.nu/1.308327/viktor_westerlind/efterratter_godis/frukt_bar/akerbarsglassmousse_drottning_silvia
De borde heta ååååååkerbär förstås.
Sveriges, kanske världens, godaste bär, som dessutom växer i närmast obegränsad mängd på det norrländska sommarstället.
Örjan: vad tycker du om smaken, är åkerbäret gott nog åt våra kungligheter?
M: jag kan bara gratulera, och vara ganska avis förstås.
Minns knappt hur de smakar, men har faktiskt för 20+ år sedan servarat åkerbärsmoussen med nötkrona och sås som bröllppsdessert på Slottet.
OK i hyrda lokaler på Livrustkammaren, men ändå “på Slottet”.
Skogshallon är också goda, och ovanligt svårplockade ett torrår som i år.
Förresten namn- med association till nordens guld – åker- eller ängshjorton?
Finns de någonsin att köpa i en butik? Var, när och hur bör man i så fall leta?
Peter B: har aldrig sett åkerbär i handeln med undantag för någon enstaka svindyr syltburk. Någon annan kanske vet? Varifrån får restaurangerna sina?
Örjan: -hjortron funkar inte riktigt för mig, men å andra sidan är mina egna förslag med -hallon rätt missvisande. Äh, jag får börja jobba in Lappon!
Mmmm åkerbär! Växte vid bryggan i sommarstugan i Alhamn. Det är ett rart barndomsminne att kravla runt bland stenarna med systern och leta och sedan bli tilldelad de bästa exemplaren.
Vilken syskonkärlek om ni kunde avstå de bästa bären. Vi hade slagits med käppar om dem.
Har letat runt lite efter åkerbär i mina trakter (Uppland/Stockholm) utan resultat. Har däremot hittat ett ställe fullproppat med stenbär. Är de värda ansträngningen? Växtplatsen var mycket lummig och såg ut att utmana ödet för en fästingmagnet.
Stenbär lirar i några divisioner längre ner jämfört med åkerbäret, men jag vet att man gjort saft och gele på stenbär. Testa!
Nu är det helt klart åkerbärtider igen. Angående namndiskussionen så tycker jag att samtliga förslag är långt sämre än det vackert oansenliga åkerbär. Vill man trots allt excellera i exotism finns det det latinska Rubus Arctikus – den arktiska rubinen.