All these moments…

Vår (snart) treåring verkar ha en speciell dragning till sten. Hon vill inte lämna dem efter sig utan proppar understundom fickorna fulla med sand, grus, småsten, fina och fula stenar eller vad det nu må vara. På kvällen gör vi klokt i att känna efter så att fickorna är tomma innan byxorna hängs upp. I just den stunden är det sista man vill göra att avbryta den känsliga nattningen för en blitz-expedition med dammsugaren.

Det är lite som att hon inte vill lämna stranden, landet eller lekplatsen helt. I en slags frustration tar hon med sig en del av platsen hem, men det som ligger i fickorna förlorar förstås sin laddning och betydelse så gott som omgående. När jag tömmer hennes fickor förekommer aldrig protester. Kanske tycker hon bara att det är skönt att slippa det tyngande eländet.

Om det nu är på det sättet har hon fått det från mig. Jag gör likadant. Jag proppar fickorna fulla för att hålla kvar ögonblick och de känslor jag har just då. Jag tar bilder, spelar in, sparar kvitton och biljetter, lägger saker på minnet och lovar mig själv att aldrig glömma bort just det här. Så går jag runt i tillvaron, alla fickor fulla med saker jag glömt betydelsen av medan jag försöker pressa ner ännu mer skit, istället för att bara ta in. Den rationella påpekar att allt ändå går förlorat till slut, men besvärjelser är sällan rationella.

Så vad fick jag med mig från dagens utflykt runt Hälsinglands kustpärla Hornslandet? En nyfiskad östersjölax till att börja med, med ett kilopris som fick mig att skämmas. Sveda runt axlar och nacke, men konstigt vore det annars. En hel massa bilder av de otroliga strandängarna med snåriga mattor av strandvial. En hel massa bilder av mina otroliga ungar. Minnet av den sandknastrande prinskorven. Känslan av spiggen som attackerade mitt ben med frontal frenesi.

Och i morgon är en ny dag, med samma gamla fickor att fylla.