Er sandstrand är min närbutik

Jag tog i en hel del i rubriken, man skulle till och med kunna säga att jag koketterade lite. För er sandstrand är också min sandstrand, men jag har alltid ett öga öppet åt vad som växer där, i synnerhet om det går att äta. Kanske går det över någon gång, kanske inte. Jag anar att den här egenskapen kommer att leda till pinsamheter framöver, när döttrarna blir större och pappa fortfarande går och rotar i snår och buskar.

Vi hade det fint i Långvind idag, rätt kallt i vattnet men ändå badbart. Stranden har sand så fin att jag misstänker att ett fartyg med timglas i lasten en gång förlist på ett våldsamt sätt alldeles i närheten. Och så var det ju det där med växterna. Rätt snart hade jag noterat saltarv, någon strandväxande målla (spjut?) och en mystisk flockblommig växt som jag senare slog upp som strandloka. Saltarven smakade som dåligt saltade musslor ungefär, ganska besk, torde behöva en lätt förvällning innan den äts som annat än pikant inslag. Mållan, vilken den nu var, smakade salt och köttigt, lite av spenat. Strandlokan var udda och ståtlig och luktade som en hybrid mellan persilja och libbsticka (ett äldre namn är strandsticka). Men jag tog inte med något hem. Förutom blygsamma smakprov fick allt det ovan nämnda sitta kvar för att hålla ihop den erosionsdrabbade stranden, piskad av både hav och vind som den ju är.

Vi åt fläskkarré när vi kom hem istället, och den där salladen på vattenmelon som Lisa skriver om då och då. En sallad som mållan för övrigt hade passat fint i. En annan gång, kanske.