Ängshavr…ängshaverrot

OK, vi tar det på en gång, Tragopogon pratensis heter ängshaverrot och inget annat. Tungan slinter gärna in på “havre” men havre har inget med denna gula, ståtliga växt att göra*. Enligt Nordens Flora (den gamla) kommer namnet från det fornnordiska “hafr”, som betyder bock, eller get. Det stämmer också in med släktnamnet, som ordagrant översätts med bockskägg. Så vad är då så bockskäggslikt på ängshaverroten? Det är förmodligen svävapparaten (underbart ord) som finns i åtanke, den duniga lilla fjäderpensel som lyfter ett frö med vinden och för det till nya jaktmarker när tiden är inne.

Ängshaverroten är tvåårig och blommar först på sitt andra år. Det är inte alla som får se en blommande ängshaverrot, för den har i allmänhet sina blommor utslagna endast på morgonen, och bara om vädret är fint. Den blickar in i morgonsolen och sluter sig sedan. Den är högrest och sticker upp långt över andra blommor och blad på ängen eller i vägkanten. Den slutna blomman känner man igen, och även om ängshaverrot kan likna svinroten (som för övrigt är nära släkt med svartrot) finns det inga realistiska möjligheter att ta fel på ängshaverrot och något annat (hm, sådana påståenden brukar man få äta upp förr eller senare), möjligen andra haverrötter då.

Under sitt första år skjuter den ner en rejäl pålrot i jorden så att den ska ha något att ta av när den ska blomma. Ängshaverrot är en urgammal kulturväxt, roten är ätlig, och man kan om man vill köpa frön av ängshaverrot och odla själv hemma i täppan, det är då säkert en förädlad variant. Ätlig, men god? Jag grävde upp ett stånd på en äng och tog hem för att smaka. Det visade sig att jag fick med två rötter – som tur var. Efter en rätt okänslig kokning i saltat vatten var den ena roten mjuk och fin och smakade lite sötaktigt, utan någon beska eller trådighet. Den andra var så gott som oätlig, som att tugga på en träbit. Märkligt? Inte direkt, den hårdare roten tillhörde en blommande planta (alltså inne på sitt andra år) medan den mjuka inte blommade (årsplanta). Samma förhållande kan man se hos andra tvååriga växter, t.ex. kardborrar; rötterna hos tvååriga växter ska tas på hösten under det första levnadsåret.

Roten blir ganska lång och smal och det handlar inte om något potatissubstitut direkt. Det står här och där att den kan kokas “som sparris”, eller kanske som svartrot (jo, även ängshaverrot är lite släkt med den). Jag vet inte riktigt vad jag tyckte att den smakade som. Kronärtskocka, kanske? Den var god i alla fall.

Förresten. Även svinroten kan ätas sägs det, men jag har inte testat. Namnet har svinroten från att den bökas upp och äts av grisar (“hwilkas smakeligaste mat dennas rötter äro”, skrev Linné).

*Fast varför heter havre som det gör? Har det också med “hafr” att göra? Jag vet inte.