Årets Kock: Åh, vilket party (nu igen)!

Vid det här laget vet ni säkert allt om Viktor Westerlind inklusive hans skonummer. Det finns inte så mycet att tillägga. Nu försöker jag förtvivlat komma på något intressant skvall… åh, jag menar nyttig information från banketten.

När Daniel Höglander ville kyssas redan vid förrätten förstod jag att det skulle bli en bra fest (detta brukar annars inträffa först efter desserten). Jag hade helt missat att han numera huserar på Operakällaren. Sayan är kvar på Esperanto.

Tom Sjöstedt som jag gillar mer och mer höll ett roligt, lagom vanvördigt tal och gav blivande vinnare en idolbild på sig själv demonstrerandes de sex kilon han gått upp sen vinsten förra året. (Kolla in hans syrras coola blogg när du ändå är där.)

Kristofer Sandström på Stureplanskrogen Vassa Eggen berättade om sin kommande relansering. Enligt honom kommer det att bli ett steakhouse med lagoma priser; lite som ett uppsnofsad mer kvalitetsmedveten variant av Texas Longhorn vilket låter som något ganska nära min idé om paradiset. Han bedyrade att jag skulle älska stället. Jag tycker att Vassa Eggens glansperiod var när de huserade i pyttelokalen på Kungstensgatan och ser fram mot att se mer av de gamla, mer avslappnade takterna.

Maten var fantastisk och signerad Ola Andersson, köksis på Park Avenue Hotell. En strålande comeback efter åratal av personliga problem. Välkommen tillbaka! Man kan raljera hur mycket som helst om teknikfreakande i köken men tack vare minutios temperaturkontroll fic 600 personer perfekt fisk. En trevlig detalj var att det fanns plockmat på borden i form av grisrillette, picklade hela små tomater, potkäs, vispat smör och rotfrukschips med dipp. Risken att man skulle falla ur var obefintlig. Portionerna var genomgående gigantiska och den avslutande mandelpannacottan med hjrortron serverades i en smärre balja. Fettet flödade och vinerna var välvalda. Jag förtjustes av den noblare varianten av ett av våra favvobudgetviner Bellingham Chenin Blanc. Det här storasystern från åldriga rankor var mer koncentrerat och ekat.

Det ryktas om att en känd skånsk kock gav (eller försökte ge) en betydligt kändare Stockholmskock på plytet efter en nedlåtande kommentar om kvällens insatser från de skånska tävlande.

Jag drack ett av mitt livs äckligaste viner: en italiensk skitchardonnay (någon annan vidrig liten druva var också inblandad). Vinet hade dock den synnerligen förlåtande egenskapen att vara bjudvin från den förtjusande fru Brax, som var lika imponerad som jag över den låga kvaliteten. Roland Persson bjöd på champagne, vilket ju tyvärr är lite bortkastat på mig. Vi satt i trappan och hinkade i oss smörjan sammanbitet (som synes på bilden)