Nedsättande ord har varit på tapeten. I veckan hade jag en krönika i ST Press. Om saker som går att äta och läpparnas bekännelse.
För övrigt blir jag ibland trött på hela begreppet antirasism och hur urvattnat det blivit. Kan man inte vara pro-integration istället? Göra något praktiskt för integrationen istället för verbala ställningstaganden mot rasister. Och nej, det räcker faktiskt inte med ett fackeltåg då och då även om det är lovvärt.
Ibland har jag en känsla av att det är för att du genom att vara antirasist bara behöver konfronteras med andra svenskar. Integration har i Sverige en tendens att reduceras till en etikettsfråga. Precis som alla andra är jag rejält upprörd över hur poliser kallar invandrarungdomar för apejävlar. Men vi får aldrig glömma att orden bara är symtom. Och att det är vår likgiltighet som är det stora problemet. Det är situationen i Rosengård som är problemet vi borde diskutera och engagera oss i. Att demonisera ett par dioter i en polisbil är ingen lösning.
Min erfarenhet från projektet Mat-Karavan är ganska enkel: När människor inser att de har ekonomisk nytta av att interagera med varandra blir kulturella skillnader ofta sekundära. De upphör inte att existera men de minskar i betydelse. Det är inte riktigt fint att säga såna saker för i Sverige vill vi gärna tro att integration är en känsla; att det viktiga är vad vi säger och hur vi känner. Det är det inte. Det viktiga är vad vi faktiskt gör.
Jag saknar det; jag tror jag var till nytta i Malmö på ett sätt som jag inte kan vara här. Är det någon som har ett vettigt förslag på vad vi kan göra? Finns det några bra matprojekt som väntar på att bli upptäckta?
Kommentarer
21 svar till ”Chokladboll? Negerboll? Apajävel?”
Vackert skrivet och likväl vackert tänkt, så som alltid från vår härliga Lisa.
I diskussionen om namngivning så är det väl smartare att benämna saker utan att dom kan ha en skadande verkan på folk, om man tar åt sig eller inte är otroligt individuellt så varför ta chansen?
I UK har ju Jamie Oliver startat något TV-program där han lär folk laga basic-food, som de sedan ska föra vidare till sina kompisar. Jag tror nåt liknande skulle funka här. Det måste nödvändigtvis inte bli TV av det hela, men varför inte få in mer matlagning hos barnen? Alla älskar mat, och mat ger samhörighet.
Mmm, vi tenderar att ansluta oss till homogena grupper där vi kan läsa av “koderna”. Tänkte på att de flesta som kommenterar på taffel.se har svenskklingande förnamn. Att behärska ett språk så väl att det blir ens verktyg är inte alla förunnat, kanske har vi fler tysta läsare med annan bakgrund. Eller också inte. Bra artikel!
Anna: Jo, det är den där balansen mellan att vara elitistisk och utslätad. En lägre nivå uppmuntrar till fler kommentarer men blir lätt platt i längden.
Jo, och jag tror att vi måste erkänna att xenofobi är något naturligt och något vi alla har.
Vi tenderar att tycka att personer som ser ut som vi är vackrare och mer sympatiska (det finns det många undersökningar som visar). Att xenofobi är naturligt innebär inte alls att dess yttringar på något sätt ska accepteras eller att egenskapen är önskvärd. Men vi som bor i stadsdelar (eller hänger på sajter) där alla ser ganska lika ut och framförallt har liknande värderingar har lätt att slå oss för bröstet över vår tolerans.
Jag bara spekulerade lite. Uppskattar samtalsnivån mkt!!
Förresten, tycker att det ökade intresset för persisk mat är intressant eftersom det ju inte beror på turistströmmar utan på inflyttning och genom den ökad tillgång till typiska råvaror utanför de stora matkedjornas sortiment.
Det finns rätt gott om folk som gärna går Matkaravan men inte skulle kunna tänka sig att kommunicera med samma personer i andra sammanhang. Flera av mina vänner tycker det är oerhört suspekt att jag “socialiserar med torghandlarna”. De tycker liksom att torghandlarna är just torghandlare, inte folk man kan diskutera dagspolitik med eller hooka upp och dricka kaffe med på en ledig söndag.
Många andra jag träffat, som uttrycker sig och agerar rent rasistiskt ungefär som de där rötäggen i polisbussen, uppskattar ändå en exotisk mathappening under kontrollerade former. Så länge de själva är normen, så länge de själva har maktövertaget, så länge de ser snett neråt på de där andra med sin spännande matkultur.
Varken integration eller antirasim är bara handling (att “socialisera” eller låta bli att diskriminera). Det är också ord: att förstöra stämningen i fikarum och på middagsbjudningar genom att säga ifrån till folk som pratar om “de andra” i vad de trodde var en konsensusmiljö. Att ifrågasätta andras stereotypa uppfattningar i stället för att vara en smidig typ.
Jag håller med dig om att integration inte är en känsla utan handling: att integrera sig själv och sin omgivning i stället för att vänta på att någon annan ska bli integrerad.
Men det förutsätter faktiskt också en känsla, eller kanske snarare en insikt: att sluta se sig själv som norm, resten som avvikelser. Att börja se hur också man själv styrs av kultur. Att på riktigt, nu kommer en lite smetig sak, se människors lika värde.
Sorry för längden.
Kinga: Jag tycker också att orden är viktiga. Men de räcker inte.
Jag tror att det är viktigt att börja göra saker fast man är rädd, fast det tar emot. Känslan kommer när man ser att det funkar. Många av de som gick Matkaravan hade aldrig vågat gå in i en invandrarbutik förut. (Ja, det är sant.) Att börja handla på Möllan är ett första steg, absolut inte en lösning.
Själv umgicks jag ju privat med en del av handlarna. Men det var just för att vi hade bissniss ihop. Jag skrev referenser, hjälpte till att fylla i blanketter etc.
För övrigt har det inte bara med rasism att göra att många inte hänger med handlarna. När jag hade fest i Lund tyckte vissa av gästerna att det var rätt opassande att jag bjöd in kötthandlare och andra handlare trots att de inte var utländska.
Jag är snobb på mitt sätt för jag står inte ut med tråkiga människor.
Jag har en tendens att skriva en smärre uppsats i ämnet, just integration eller o-integration snarare, så jag ska avhålla mig från det.
Vad bakverket beträffar löste mitt favvofik alltsammans genom att jag berättade om ett foto någonstans här på taffel där man helt enkelt hade skrivit kalla dem vad du vill.
Men vad beträffar integrationen så är det fortfarande vi och dem. Den som kommer på lösningen för hur man löser upp det bör vinna något sorts nobelpris.
Riktig integration, -enligt min mening- uppnår vi endast när vi behandlar alla människor likadant, utan att fundera över varifrån de kommer. Vi älskar inte alla människor, men det har inte med födelseorten att göra, för övrigt har jag aldrig förstått mig på att Boråsare skulle vara reko folk, men Göteborgare är en riktig rövarpack!( Om ni förstår vad jag menar). Visst finns det kulturella nyansskilnader, men i grund och botten är vi rätt lika varandra var i världen än vi råkade födas.
landonius: jag tror inte att det har med födelseorten eller hudfärgen att göra utan med kulturella skillnader. Och de kulturella skilladerna finns naturligtvis även inom länder.
Visst ska man behandla alla lika väl; men kanske inte på samma sätt. Vems normer är det man ska gå efter? Vems traditioner och sedvänjor?
Att behandla alla lika oavsett var de kommer från fungerar möjligen om de anammat den västerländska kulturen helt. Folk vill inte bli behandlade likadant. Jag tänker ganska noga på var folk kommer ifrån och vilka sedvänjor de har i de länderna och jag gör ofta bort mig i alla fall. En del har överseende med fadäserna, men inte alla.
Allt i från vilken hand man använder till vad, hur man accpeterar presenter, när man ska ge presenter, hur man ska klä sig, om man svär, om man ammar, hur man ska bete sig som kvinna mot en man.
Det är ofta svårt att komma överens med män som kommer från kulturer där kvinnan har lägre status. Svårt, men inte alltid omöjligt.
Om “problemet” vore exklusivt för Sverige eller för all del inte kunde återfinnas i andra sammanhang men där det inte är förekommer några rasistiska tendenser utan mer det sociala händelseförloppet av inkludering vs. uteslutning, då skulle det vara enklare att attackera. Det som anses som norm ser allt det som går utanför norm som något underligt, sedan beror hur mycket på en massa faktorer. Jag som går i mataffärer varsomhelst har en väninna som inte ens kan tänka sig att följa med in i en “sån där”.
I Sverige talar man oerhört mycket om kulturella skillnader, och att man måste godta rätt mycket “kultur” för att inte vara xenofob/rasist/etnocentrist. Det senare är ofta det som används. Kultur är dock en sak, sociala orsaker är en helt annan. Och när allt är sagt och gjort så behöver man inte komma överens med alla. Man behöver inte demonisera olika folkgrupper i landet heller så att man landar i ett inbördeskrig. Den som vill se hur man hamnar i ytterligheterna av vi och dom där få egentliga kulturella skillnader har funnits ska läsa de etnografier som finns, särskilt om inbördeskriget i f.d. Jugoslavien.
Det som händer i många förorter har inte ett dugg med kultur att göra. Det är social utsatthet, arbetslöshet, taskig samhällsservice, språkkunskaper som är noll och intet för när allt kommer omkring behöver man ju inte lära sig svenska när alla runt omkring också talar samma språk.
De KULTURELLA bitarna, hur man klär sig, äter, förväntas bete sig etc., och m.fl, det är en konst. Det berikar en. Bor man i ett annat land är det bland det jobbigaste som finns, men när man väl har förstått så öppnar det dörren till ett helt annat landskap.
Jessica: Jo, jag håller med till stora delar. Social rättvisa är mycket viktigare än vackra ord för att vi ska minska segregationen. Det har jag redan klargjort i det ursprungliga inlägget. Men kulturskillnader gör att den sociala utsattheten ökar. Dörren till det andra landskapet öppnas inte.
Ett stort problem är t ex att vi inte tycker att invandrad mat är värd att betala för vilket jag ju skrivit om tidigare.
Hej Lisa! Vad som inte framkom i din utmärkta krönika i ST-press var att jag – som är den där kompisen som hävdade att man borde kunna säga negerboll – ändrade åsikt som följd av debatten. Jag lät mig övertygas av argumentet att namnet negerboll bara kan ges en ny och positiv laddning av dem som själva är svarta, inte av oss vita. Sedan spelar det ingen roll hur goda och ickerasistiska skäl vi har med vår idé. Det är ändå inte vårt beslut, helt enkelt.
martin: Nej som du kanske vet redigeras ibland sanningen en smula av utrymmesskäl. Först av skribenten, sedan av redaktören. Hade jag haft fler tecken på mig hade jag naturligtvis inte missat denna utmärkta dramaturgiska knorr. jag kompenserar givetvis med att skriva hela min nästa krönika om dig, bara dig och enbart dig. jag hoppas att det säljer ;-)
Jag har blivit flyktingguide via Röda Korset, vilket jag kan rekommendera. Matchningen går bla på intressen och man kan önska att få en matlagningsintresserad person. Vi pratar en hel del mat och ska börja laga mat åt varandra så småning om. Idag har vi ätit semla, “a typical swedish tradition”…
“Jo, det är den där balansen mellan att vara elitistisk och utslätad. En lägre nivå uppmuntrar till fler kommentarer men blir lätt platt i längden.”
Vad menar du med den meningen? Menar du att vi från utlandet gör detta forumet till en lägre nivå, eller har jag missförstått det hela?
MVH
Ja du har missförstått det hela; i alla fall en smula. Jag menar att om jag som bloggare använder ett ganska svårt och avancerat språk och en hög teoretisk nivå tycker många som inte behärskar språket – eller ämnet- lika bra att de inte vill kommentera. Och då missar vi en massa viktig kunskap. Inte minst av dem från andra kulturer.
JAG anser inte att någon här drar ner nivån (utom de som är otrevliga) men jag vet av egen erfarenhet att självcensur är vanligt. Många jag pratat med vågar inte kommentera för att de tycker att de skriver dåligt eller att alla andra kan mer.
Gudskelov är jag en kratta på att skriva maskin så det blir rätt mkt felslag. Jag tror att det gör att fler kommenterar. ;-)
Jag dras med samma problem som alla andra passionerade nördar: vilken nivå ska jag lägga mig på så att så många som möjligt tycker att det är kul? Jag vill ju inte bara skriva för en handfull andra matnördar.
Turn the tables! Låt de som är helt undanskuffade – och oviktiga och bara ska tacka och ta emot och nicka och gå undan – bli de som leder och visar och undervisar. Finge jag bestämma skulle det bli matprojekt som går ut på att mammor och mormödrar i Rosengård engageras i matlagningskurser för oss svennar. Förutom det uppenbara i inspiration från “annan sorts” mat, tänk vad de kan:
– laga mat åt många
– laga mat av det som är bäst just nu
– se, känna och smaka vad som är bäst just nu
– laga mat ekonomiskt
Torghandlarna kan man lära känna lätt, om man vill, för de står ju där de gör, på torget, samma tider. De är män. Lär man känna kvinnor har man ofta kortare väg till hela familjen.
p.s.
Fatta vilka cateringtalanger som antagligen göms ute i lägenheterna!
M: jag hade faktiskt ett liknande projekt på förslag när jag flyttade. Men det viktiga är att det finns ekonomi i det. Att lära sig laga billig mat är inte lät att hitta kunder till.
När det gäller catering är jag inte så säker; det går helt enkelt för långsamt att laga den traditionella maten och betalningsviljan för mat av den typen är pinsamt låg. Jag vet eftersom jag hjälpt till att förmedla några cateringuppdrag.