Läs den utförliga durianartikeln. Oj så mycket viktigt som saknas! Berätta om dina finaste eller mest traumatiska durianminnen. Tipsa om knep och inköpsställen. Ja, ordet är så fritt det kan bli!
Skrivet av
Läs den utförliga durianartikeln. Oj så mycket viktigt som saknas! Berätta om dina finaste eller mest traumatiska durianminnen. Tipsa om knep och inköpsställen. Ja, ordet är så fritt det kan bli!
Kommentarer
29 svar till ”Artikeldiskussion: Är durian världens äckligaste frukt?”
Mitt första (och enda) möte med en Durianfrukt hände när jag var i Malaysia och vi hade fått för oss att kika lite på en fruktfarm. Efter en rundvandring fick vi lite provsmaker av massa gudomlig frukt, småbananer, meloner mm.
Till slut kommer det fram en man som jobbade där och frågade ifall vi vågade prova Durian och på ett modigt och turistigt sätt tackade vi då lite kaxigt ja. Mannen log och alla andra som jobbade där började skratta, de hade väll sett turisters reaktioner på deras delikatess förrut.
In på ett fat kommer det äckligaste jag sett, såg ut som en övermogen slemmig jättebanan ungefär. (när det bara var själv köttet alltså) Och lukten. Lukten var totalt vidrig. Men in i munnen tvingades det och jag tyckte konsistensen var ungefär som trådig, slembanan och smaken var som surströmming fast starkare så min upplevelse var inte den bästa.
Jag tror inte att jag skulle smaka det igen men det var ju, trots allt, ändå en upplevelse.
Jag växte upp i Singapore, och har en besynnerlig hatkärlek till Durian. Den där doften av unket, tropiskt omklädningsrum är så otroligt barndomsförskönad i min näsa att det inte går att vara objektiv alls. Men… det är ju inte gott. Någonstans. Jag försökte och försökte, för man var ju Singaporean, men det gick inte. Ärligt talat var det mest konsistensen som tog kål på det hela för mig… Men hur äckligt det än må vara luktar durian mest bara hemma.
Undrar om man kanske måste vara född eller åtminstone uppväxt, har levt, och sedan dör i kulturen innan man skall kunna förstå hela meningen med DURIAN, eller i för sig vilken mat som helst. Smak är minne. Smak är livet. Därför kanske är den gott för vissa och “nej tack” för andra.
Durian är nog mer än bara en frukt för mig. Den rika doften av durian har under min hela barndom betyder att min Far är redan hemma med massa frukter och presenter till hela familjen efter många månader att han har varit borta, och ingen vet var han har varit hela den här tiden. Pappa är en underbar man som tycker att livets mening är äventyr och kunskap. Alla längtar efter honom när han är borta, men med durian är han direkt förlåten när han äntligen är hemma någon gång. Vi sitter runt durian och Pappa berättar hans underbara resor. Så gott är durian tycker jag.
Vi har ett traditionell sätt att äta durian:
Min mor måste hitta “Durians dörrar” kan man säga. De är nån sort linje/spår där några taggar mötas, och som går runt hela frukten. Det är där man kan lätt dela isär skalet, mamma brukar förklara.
Pappa får alltid smaka första fruktkött för att kolla om frukten är den bästa som säljaren lovat honom. Sedan Mamma får smaka andra fruktkött så att det verkligen stämmer. Är allting bra och oskadlig för oss barna, då får vi börja äta, först från stora bror, till andra, sedan till första syster osv. Efter man har ätit frukten, så brukar mamma ta några skal och delar ut två skal per person till oss. Man fyller första skal med vatten som man skall dricka och andra skal för att tvätta sina händer i. Med durian är det enda sättet så man slipper ha med sig durians lukt hela dagen, brukade mamma förklara. Durians lukt är så stark annars att den brukar vara kvar hos dig hela dagen.
Durian är nog min första favorit av alla frukter. Med Pappas berättelser om sina resor ingen annan frukt är godare, tycker jag. Dessutom får jag alltid löspengar av honom som jag alltid köper godisar med, till ex. durian godisar!! :)
Men det är väl som med all sådan här smak som har karaktär att folk ska överdriva och jämföra med allt det där andra som upprör. Jag tycker det är uppseendeväckande lågt och ett bevis för väldigt outvecklad smak att säga att surströmming luktar illa eller att jämföra durian med kloak – sådana jämförelser finns inte, det är blott enkla lösningar på smakrädslor som ger sig till känna och för att vi inte har vokabulär som täcker in dess högst unika doft och mycket goda smak.
Vem vänder sig vid doften av kön? Jo en del tycker det luktar illa, även det friskaste och renaste bara för att det är könsdoftande och man undrar vad det beror på, det är för dessa konstiga männskor som det dyker upp märkligheter som mimospräy, jordgubb för snoppen eller muttan.
Därmed inte sagt att jämförelserna ska dras vidare till vare sig surströmming, havssmakande ostron, ståndaktiga sparrisar, fermenterade ansjovisar, durian, eller soltorkade bläckfiskar som sprider en sådan väldoft ner i portöppningen i vårt hus alltsom oftast.
Alla dessa som inte estmerar, okey då det är egen förskyllan och brist, har inte den inbyggda förmågan att dra gränsen mellan det livsfarliga att äta som mognat för länge och det som mognat tillräckligt för att ha uppnått absolut rikedom i såväl doft som smak.Tyvärr är det så och dessa går miste om de många olika platåer av smak hos en väl hanterad durian; grönmögelost, hawarti, jäst fisk, smör, fiskfett, torsklever och syrlig karamell.
Jag blir genast jättepeppad att pröva. Jag tror att det som gör att folk äcklas vid tanken är att det är en frukt. Men det låter ju inte värre än en bra mögelost eller en dansk mogen sak. Håller med Lagers Tabberas om smakassociationer. Ett av mina favoritöl har kraftig smak av urin och bensin, men det är ju fabulöst gott ändå. Och vad gäller kön så tycker jag att doften av både manligt och kvinnligt ligger någonstans mitt emellan ostron och tryffel, två väldigt goda råvaror.
Tänkte bara lägga till något till eftersom durian är verkligen en av de fascinerande frukt/mat, tycker jag.
Att de här som sagt mat av starkare karaktär kan man säga, är nog lika som människor som har vågat visa som han/hon är verkligen. Det är ju dem som blir unika, men så klart också provokativa i karaktär. Antingen man gillar dem eller hatar dem. Men huvudsaken är: att de här mat eller människor som är unika, förtjäner verkligen uppskattning tycker jag. Det tar enormt mod att vara sig själv. Man/frukter brukar anpassar annars för att bli omtyck eller överleva, det är naturligt beteende det ju i för sig och därför natural selection eller naturens naturligaste beteende för överlevnad kanske, men som sagt mest imponerande är såna som durian,tycker jag. De är modiga och därför enastående.
Ej, exempel på durian människor (som vågade göra unika och vågande skapelser): Kurosawa, Bohr, Emma Shapplin, osv. ….ooops, och pingu! :)
Ja, och så klart den här artikeln!! Det var så oväntad, verkligen en glad överraskning ( för mig i alla fall) att ni skulle skriva om Durian !! :) Det (durians bild speciellt) var som plötsligt en sol efter många regniga dagar.
Undrar om de är dyra i Sverige.
Det verkar som om alla matkulturer har ett mörkt hörn nånstans, något slags mat vars konsistens, smak eller lukt gör att, öh, mindre raffinerade konsumenter kanske inte omedelbart uppskattar dess storhet. Surströmming. Rakfisk. Durian. Eel pie.
Om man skulle skriva en bok. Jag som är pappaledig och allt…
Jag som är en enkel människa tycker att det är helt OK att säga att man tycker att viss mat är äcklig. Dessutom tycker jag att surströmming luktar illa så jag är väl en låg person med väldigt outvecklad smak. Tycker för den delen att löjrom luktar illa också, för att inte tala om lutfisk. Och florsocker. Och camenbert.
Vi har helt enkelt väldigt olika smaklökar och doftsinnen. Det är inte bara kulturellt betingat. Dessutom lär vi oss förknippa säregna dofter med höga halter umamiämnen och den andel av befolkningen (ca 20%) som inte är så mottagliga för umami har därför mindre incitament att lära sig gilla det välstinkande.
Jag älskar durian men tycker definitivt att det ligger något i kloakliknelsen. Det finns många dofter som är äckelgoda.
M: De är till och med dyra i Asien …
Nixon: Jag tycker att det är lite jobbigt det där med att man är raffinerad bara för att man gillar “äckelmat”. Isynnerhet eftersom jag själv skryter med att jag äter konstiga saker vid närmare eftertanke. ;-) För övrigt tycker jag verkligen att du ska skriva en bok, jag lovar att läsa!
Första gången jag smakade durian var i Bangkok, mitt i natten direkt från lastbilsflak, och visst var de gudomliga, vi tog tre frukter, som vi delade med de åskådare som övertalade oss att smaka. Så visst, förbrödrar frukten folk!
Jag tyckte inte om Durian, provade en gång i Surabaya av alla ställen, ett rövhål till stad. Miljön kanske påverkade mig.
Jag är rädd att jag också har outvecklad smak – jag vill inte äta sådant jag inte tycker om. När man är barn tvingas man ofta äta sådant man inte tycker om, det borde man få slippa som vuxen.
Ooo, och surhaj. Hur kunde jag glömma surhajen? “Grabbar, om vi gör så här med hajen så får vi nåt som är nästan omöjligt att skilja från ett suddgummi med ammoniaksmak. Låt oss göra det till en traditionell maträtt!”
Nej, jag ska sluta raljera. Men surhaj var inte riktigt i min smak.
Durian står definitivt på min lista över saker att pröva. Jag är lite besviken över att ha missat det trots att jag var en hel vecka i Singapore häromåret. (Tjänsteresa, med ont om tid för gastronomiska utflykter.) Jag stod och klämde på en kartong med durian-konfekt på flygplatsen, men ställde tillbaka den. Jag ångrar mig.
Nixon: Konfekten är inget vidare. Som att jämföra jordgubbskola med jordgubbar. Men fryst durian är hyfsat om man vill ha bara en liten bit. Och durianglassen var förvånansvärt bra.
Förlorade min andra oskuld i förrgår.
På gatan i Bangkok, mötte jag dublettpar.
Valde pga ovanan minsta paraet med små kärnor.
Upplevelse. Mört saftigt lite som övermogen banan, men med mer vätska och fibrer. Säregen men acceptabel doft.
Smak vanilj, sötma mm mm som jag inte kan beskriva.
Värst var oangenäm eftersmak som som satt i under flera timmar.
Framöver. Vill jag prova igen eller leva i fortsatt celibat?
Nej jag kan faktiskt tänka mig att köpa och äta paret Durian-kärnor igen.
Förlåt det skall naturligtvis stå Durianfrukt-klyftor längst ned
Några människor får en märklig reagens av Durian och som inte har med smaken att göra. Det artar sig som en förhöjd kroppsvärme, kanske till följd av ett förhöjt blodtryck, eventuellt svettningar, darrningar, dubbelseende eventuellt halisar och hos några få utvalda slutar det hela på sjukhus i en allergisk chock så allvarlig att livet står på spel – men då pratar vi om en på miljonen och den här regionen där Durian estmeras är det ju så många människor att risken att förgås är ganska stor.
Detta har jag hört.
Jag blir själv ganska varm i kroppen av Durian, men den värmen är svår att skilja från värmen jag får i kroppen av mycket annat också.
Lager. Här i Bangkok har jag hört påståendet att durian och coca cola tillsammans skulle vara farligt. Rätt eller skröna? (kanske för att kunna ursäkta att man avstår från frukten)
Jag har fått en rulle durian cake från bangkok. Antar att det är den typ av konfekt Lisa inte rekommenderar, men är det någon som har en idé om vad man kan göra med den? Eller är det bäst att äta den som den är?
Durian, ha ha det köpte jag med mig istället för en blomma eller en flaska vin när jag skulle på middag hos fam. Haquin Stiernblad i Skåne för några år sedan. Den blev nyfiket dissikerad, försiktigt avsmakad och inte helt oväntat ratad.
Smakar doftar ju på ett inställsamt sätt som gör att auditoriet bestämt förde en argumentation kring förträffligheten som rörde sig mot.. tja du vet -rummet med “hjärtat på dörren”.
Smaken är ju helt i klass med Janssons frestelse, kräftor eller surströmming, svårsmält så det förslår.
Men fan den som ger sig. Whiskey var väl mer svårjobbat än snodd Drambuie var en gång.
Koreansk godis i form av torkad bläckfisk kan jag rekomendera för den som är sugen på något annat med en lång intesiv eftersmak. Denna arom fick jag till och med i retur dagen efter jag slog en drill. Burrrrr. Milda matilda, den var kraftfull, kan än idag känna hur den bitit sig kvar som ett smak och doftminne som alldrig försvinner. Lite i durian klass helt enkelt.
En av mina medpassagerare på 56’an, som likt jag sjäv köade för att kliva ombord spottade på ett utstuderat vulgärt sätt i kön, samtidigt som jag stoppade in en rejäl sudd IKA i munnen. Jag fick snabbt en vädig lust att göra mig kvitt denna kulturkrock men kunde inte falla in i sluskens beteende varför jag resolut svalde hela nystanet. IKAn följde mig i över ett dygn med en förvårnadsvärt intesiv närvaro.
Ylva: Tror man ska njuta den som den är.
Johan F: Hohoho!
“Det smakar som att äta vaniljkräm i kloakerna” är den bästa beskrivningen jag hört!
Jag hade planerat allt. Jag skulle köpa durianchips, som Boel. Eller möjligen durianglass, som Lisa. Eller vad som helst egentligen som kunde innehålla spår av durian. Så jag stövlade in på Hung Fat Trading Livs med ett löjligt stort självförtroende – jag kände mig manlig, exotisk och modig.
Men några durianchips hade de inte. Eller durianglass. Eller kakor eller konfekt eller läsk eller någonting vafansomhelst i den vägen. Så jag frågade “Har ni någonting med durian i?”. Han ryckte på axarna och följde mig till kyldisken. Där låg de, femtio taggiga, gråbruna, nätade durianfrukter. Han log sitt bredaste leende och jag rodnade till mina rödaste nyanser och så stapplade jag bakåt och mumlade någonting om att vänta till surströmmingspremiären och tog till flykten.
Jag ska samla mod och göra det, men var fabian äter man en durian?
Adam: Friskt vågat, hälften vunnet! Asian Trading på Olof Palmes gata har glassen (pinnglass!). Ät durian utomhus på balkongen och se till att grannanrna är borta. Den är mogen när den börjar spricka lite i fogarna.
Hej! ser att det inte varit något inlägg på länge, men ville iaf säga att vi är ett team som har börjat inportera en sago juice med Durian som huvud ingriediens. Den består också av Mangosteen, Acai och Blåbär. Super nyttig och super god!!
SÅ GOD!!!
Luck gammal baja men smakar som övermogna smultron! Supersött!
Sitter på Phu Quoc i min ensamhet efter det att min fru åt durian frukt i går på marknaden. Natten o dagen har hon tillbringat på toaletten. Blir nog inte mer durian där.
Vi stannade på en rastplats för att innhandla dvs snacks till bussresan från bangkok till cambodia. Rastplatsen hade en stor supermarket där vi hittade en påse med duroam i mandelmassform, säkert 1 kg ljusgrön klump. Kassörskan nickade och log o sa “sweet, sweet”. När vi satt vid bussen för att invänta avfärd så bestämde jag mig för att prova fruken jag hört om och sett bannlyst på dvs hotell. Det var det absolut vidrigaste jag nånsin kunnat försella mig. Efter bara första känningarna av motbjudanade smaken och lukten kändes det som att jag skulle kräkas. Men mitt sinne för elakhet fick mig att snabbt spotta ut i handen, hålla minen för att intala min tjej att det var en delikatess för att få garva åt hennes liknande upplevelse.. Hon såg direkt att jag var ära en kollaps och genomskådade snabbt bluffen. Men vi testade igen, vilket slutade med att båda spottar frenetiskt i försök att få bort den extremt motbjudande smaken ut munnen som sitter som klister i hela munnen(fick skrapa gommen med handen).
Vid nästa busstop erbjuder vi en av biljettförsäljarna att smaka och han bjuder alla sina thai-kollegor på snacket och alla tar en stor bit som de har i handen och smaskar på.. Till våran häpnad samt gåshud som reser sig i minnen av smaken.
Till det extrema nu är att vi känner durian-lukt i vår vardag nästintill dagligen. Såfort nåt är lite gammalt/ruttet, en svettig person på gymmet, ett baksäte på en bil, golvet nät
Man inte skrubbat på ett tag stinker durian.
Till det intressanta hör att lukt något man förknippar med minnen och associationer. Tidigare för mig var avföring det mest motbjudande, som bekant;- “här luktar det shit!”
Är idag och kommer nog alltid vara ersatt med “shit, durianlukt!”
Senast idag när jag var på toan och klämde tvåan så luktade det f***** d*****!!!!