Jag har varit med på matlagningskurs med Johanna Westman. Bonusminstingen tände till rejält. Ska barnen få vara med i köket? Vad gillar era ungar att laga? Hur var ni själva som matlagare när ni var barn? Berätta allt och lite till i diskussionen!
Jag måste erkänna att vi varit lite kassa på att ta med barnen i köket. Matlagningen brukar vara vår speciella stund tillsammans. Men vi släpper in barnen allt mer. Och nu lär de inte gå att hejda!
Kommentarer
19 svar till ”Artikeldiskussion: Små matlagare”
Dottern och jag är ofta tillsammans i köket. Dottern (som är fyra år) älskar att röra i grytor, provsmaka allt och “hjälpa till”. Hon brukar få skära grösnsaker (dt tar tid, men är jätteroligt!)Hälla i och dutta med såser, röra flitigt, baka bröd och få lägga upp. (Hon gillar speciellt, just nu, att använda ringstans och “bygga torn” av t.ex. ris).
Det är fantastiskt roligt att ha med sig barn i köket, tycker jag, och det känns viktigt att de får vara med och vara “vuxna” ibland och göra saker “på riktigt”. Däremot tar det ofta tid. Väldigt mycket mer tid än om jag skulle göra det med någon annan kock, så det ställer lite högre krav på mig som förälder att förbereda mise en place innan själva matlagningen.
Utan att tveka och med alla argument i världen – det är ändå värt det!
här är en annan matskribent
(http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_600485.svd)som tycker att barnen ska vara med i köket. jag tycker att de absolut inte kan få vara med. Hur ska man kunna smuggla in smaskigheter i maten annars som bar inte tycker om som solitärer men dold i grytor soppor mm ine ens märker. Sardeller till exempel. ingen tycker om en ensam sardell, men i såser, tapenade mm är de avgörande.
Däremot kan de gärna få vara i köket och experimentera
redrum: Klar poäng! Men man kan ju lura ut dem ur köket någon minut och smussla ner vuxensmasket!
Mina föräldrar jobbade jämt och jag insåg redan som sexåring att ska det bli några bullar gjorda får jag fixa dem själv. De första plåtarna jag gräddade var stenhårda och vidbrända. Men jag lärde mig. Vi prenumererade på Allt om Mat från första numret och jag var den som såg till att hålla ordning på alla tidningarna genom åren. I dag orkar jag inte titta i tidningen, men den hade en massa bra lärdomar att förmedla till en matnörd som inte ens hunnit bli tonåring. Jag tror det fanns en serie som hette Köksskolan som var enormt lärorik. Och det faktum att jag fick härja ostörd i köket på eftermiddagarna utan ängsliga vuxna som slet knivar ur händerna på en tror jag bidrog till att jag blev i dag känner mig rätt frimodig i köket.
Själv har jag inga barn ännu, men jag kan ju skriva om hur jag var som barn.
Jag var med i köket så fort jag kunde stå på benen. Mamma, pappa och mor-/farföräldrar lät mig vara med och baka, röra, ja göra allt helt enkelt. Favoritleken var att få göra eget bröd (vatten, salt o mjöl) som mamma gräddade. Självklart var det jättegott eftersom jag gjort det själv…
Som tioåring började jag styra över vardagsmiddagarna pga att mamma pluggade vidare. Sen har det bara rullat på. Jag antar att jag har mina föräldrar att tacka att jag har kvar mitt intresse för mat. Hade jag inte fått vara med i köket hade jag nog intresserat mig för nåt annat.
Som blivande lärare vill jag understryka de pedagogiska vinningar man kan göra om man låter barnen vara med i köket. Det finns väldigt många matematiska moment i matlagning som man som vuxen kanske inte tänker på. Men i köket kan barnen få en bra känsla för rymdmått, viktmått, tid och temperatur. Jag tycker att barnen inte bara ska få röra, de ska få mäta, väga och ta tid också. Bara en så enkel sak som att låta barnensätta på spisplattan på rätt siffra är ju en jättebra grej för dem. Jag lovar att barnen kommer att få stor nytta av det i skolan, de har så mycket praktisk matematik med sig hemifrån.
Om jag hade haft barn (kanske lätt för mig att säga som inte har det) skulle jag ge varje barn en matlagningsdag i veckan typ. Kanske från tre års ålder. Sen får man anpassa deras delaktighet till deras förmåga. Men man ska inte vara rädd för att låta dem hälla upp i olika mått och förklara för dem vad det är man gör. Man kan också låta barnen välja kryddor. Kanske man ger dem två kryddalternativ som man vet funkar, så kan de få välja vilken smak det ska vara på maten i dag.
Jag tycker för övrigt att Johanna Westman verkligen har gjort en gärning med sin satsning på barns matlagning.
Våra tre barn hjälper gärna till i köket. Dock är åldersskillnaden mellan dem inte så stor, så många gånger blir hjälpen rena stjälpen då de knuffar ner varandra från pallarna i sin iver att vara närmast spis/vask. Sexåringen är mycket övertygad om sin egen kompetens och skalar gärna all potatis (För jag är inte så slarvig som du, mamma).Vi har precis bestämt att vi ska alternera hjälpen, alla får en dag i veckan då de hjälper till.
Gnocchi brukar vi alltid göra dagen efter att vi lagat potatismos – om det blev något över, förstås.
Min mamma ställde oss på pallar vid spisen så snart vi var stora nog att stå på pallar vid spisen.
Jag tycker definitivt att barnen ska få vara med. Vissa ungar behöver man inte lura ut, det är dem snarare än jag som sätter i sin inlagd vitlök och sardeller av hjärtans lust och glädje.
Självklart ska barnen vara med i köket. Bättre sätt att skapa matglada barn finns inte. Min son har blivit mycket bättre på att äta sedan han började exprimentera i köket. Men som vuxen gäller det att ha lite tålamod bara……
Absolut ska ungarna få vara i köket! Jag har dock problemet att lura med min 7-åring, han tycker helt enkelt inte att det är så roligt som jag skulle önska…Dock märker man att han suger in lite kunskap sådär vid sidan om. Han har benkoll på alla “konstiga” rotsaker och grönsaker;)
Jag tycker det är horribelt att ungarna inte får vara med i köket på dagis längre. När jag var barn fick man följa med personalen att handla och sedan vara med i köket. Att låta ungarna vara med att laga är ju det allra enklaste sättet att få matglada barn!
Hemma skippade vi pallen vid spisen. Istället åkte en av kökslådorna ut (vilken av dem fick längden avgöra, man klättrade allt eftersom att tiden gick) och på med en skärbräda på tvärsen. Vips så hade vi en arbetsbänk i lämplig höjd. Förkläde på, en bordskniv eller kavel i näven och sedan var det bara att skära grönsaker eller baka bullar för glatta livet.
Och visst har det haft betydelse. Älskar fortfarande att laga mat, och så otroligt mycket kunskap som kommit på köpet tack vare alla de där timmarna när mamma stod och grejade.
Kämpa på alla småbarnsföräldrar – ni gör en god gärning!
Jag vill att han är med, vill verkligen. Men jag är tyvärr alltför absorberad många gånger att det lätt blir fel. Dessutom är jag både ostrukturerad och överdrivet noggrann med irrelevanta saker.
Bäst fungerar därför matlagning med mitt barn när han får vara med om hela processen, bestämma mat, bestämma bordsplacering och så vidare.
Först vill jag stämma in i hyllningen av Johanna. Alla hennes “Första …boken” står först i barnens egen del av kokbokhyllan. När den inledande “Första kokboken” försvann ur handeln tappade jag min främsta rekommendation som jag använt bland kollegor och bekanta när jag propagerat för att dom ska låta barnen vara med i köket.
Nu börjar dom små komma upp lite i åren, 6 respektive 9, så den minsta kan nu göra lite mer än skala/hacka grönsaker och röra i kastruller. Dom får gärna vara med och hjälpa till med middagarna i veckorna (och gör det 2-3 ggr/v), även om det då mest är kokning av pasta/potatis/ris medans jag eller mamma snor ihop vad som nu ska vara till. Det är också dom som numera sätter grundsatsenerna till NYTimes knådfria bröd några gånger per vecka, geggamoja verkar alltid ligga högt bland barnens favoriter! En måltid i helgen är deras egen då dom får välja recept själva, skriva shoppinglista som dom själva får plocka ihop i affären och sedan laga själva medans vi vuxna bara hjälper till där det behövs.
Matlagningen tillsammans med barnen är en del av det sociala livet i vår familj, och jag tror dom tycker om att få vara med och göra något ‘riktigt’ och att tas på allvar, och dessutom märker dom att mitt i allt pysslande så är man där tillsammans och har tid att småprata om allt mellan himmel och jord. Jag kan knappast tänka mig bättre ‘kvalitets-tid’ än den vi har i köket.
Sista året har jag också lyckats inviga dom i saluhallarnas magiska värld. Som alla barn avskyr dom att följa med när vi vuxna shoppar, men saluhallens mystiska överflöd av varor och intryck har dom tagit till sina hjärtan. Vilket i sin tur har väsentligt avstressat mina besök där. Med två nyfikna barn som sällskap måste man slå ned på tempot, berätta, uppmuntra till frågor när man träffar på något okänt och få dela svaren med barnen. Som alltid ser barns ögon mer och annat än stressade vuxnas, och det är vid sådana tillfällen när man delar deras upplevelse som man själv får igen tusenfallt av den pyttelilla mertid besöket tar. Dessutom har man två kompanjoner att fira alla kulinariska fynd och besynnerligheter med, och delad glädje osv.
Vi har infört att våra barn 14 o 12 år skall laga mat själva 1 ggn i månaden. Det är lagom ofta i vår familj för att orka med. Då får man laga precis vad man vill!. Räkna med att det blir pannkakstårta första gångerna. Å andra sidan har den stora tjejen även lagat sushi och avancerad choklad efterrätt à la Jan Hed. Ett annat tips som jag ofta praktiserar är att låta barnen göra veckomeny för vardagar. Denna vecka blir det rårakor, lasange, hemgjorda hamburgare o laxsoppa. Dom lär sig snabbt att önska “lyxigare” fredagsmat. Det sista tipset är att låta dom följa m o handla. Då för dom bestämma tex vilken frukt, ost etc som köps. Panta flaskor tycker 12åringen är en förmån fast hon inte får pengarna.
När man själv satt på diskbänken hos Mormor och fick göra allt då visste jag att så här ska mina barn också få ha det. Vilket jag också kämpar för – även om man ibland har lite dåligt tålamod. Men vi har kul! Dottern är rent ut sagt skitduktig och väldigt intresserad och hon är 7 år!
Mina barn är så stora nu att de helt enkelt “måste” hjälpa till i köket. Men jag har alltid låtit de hjälpa till, ända sen de var små. Resultat av det har blivit att min son, 14 år, nu har MVG i hemkunskap och drömmer om att bli kock! Då blir man glad och tänker att något rätt har man nog ändå gjort. Jag ska fortsätta peppa honom och hoppas att han fullföljer sin dröm och söker in till kockskolan på gymnasiet.
Per Dahlberg på restaurang Gastro i Helsingborg har matlagningskurser för barn. De är öppna för barn i åldern 7-16 år och mycket uppskattade. Barnen lagar trerättersmiddagar och bjuder in föräldrar och syskon. http://www.gastro.nu
Gastro har också utkommit med en familjekokbok med gourmetmat för unga kockar. Gefundenes fressen för ungar med kockdrömmar.
När jag var liten (10? 11?) så fick jag hitta på helt egna maträtter, eller optimeringar av de gamla vanliga sjuttitalsgrejerna – och mina föräldrar åt och var glada! Jag tror faktiskt att det är det som lagt grunden för min självbild i köket. Jag tror benfast på att jag kan hitta på lite hur som helst och det blir gott.
Ni vet den där kassler-mimosasallad-ris-middagen som kunde dukas fram när det skulle vara lite vanligfredagfestligt i slutet av sjuttitalet? Jag la riset i långpanna, strödde över burkananas och champinjonstuvning (på burkchampinjoner, så klart), hyvlade över ost och gratinerade. Det var nog en av mina allra första experiment. Eller så var det när jag smaksatte fiskbullesåsen med olika kryddor :)
Så, mitt råd till föräldrar är: bete dig när ditt barn lagat maten som du skulle göra när du är bortbjuden på middag! Smaka, uppskatta och fråga hur det är gjort.
p.s. Och ta fasta på tips till din egen matlagning! Fatta hur man som barn växer då.