På Östgötakällaren här om dagen åt jag sniglar för första gången. Visserligen bara den burkade varianten och visserligen som en förrätt delad med Magnus, men ändock: jag har ätit sniglar.
Det kanske krävs en liten förklaring här när en matskribent som ätit allt från grodlår till kycklingfötter (en rapport kommer om dem så småningom, jag måste laga till resten och fotografera dem först) inte har ätit sniglar tidigare. Kan man verklingen undgå det? Har jag varit feg? Är jag en bluff?
Ja, ja och nej. Jag har inte aktivt sökt mig till sniglar, och därför har jag lyckats hålla mig borta från att bli bjuden på det. Ja, jag är livrädd för råvaror som jag uppfattar som potentiellt slemmiga eftersom det är en konsistens som jag har mycket svårt för (i gengäld finns det nästan inga smaker jag ogillar, rakfisk undantaget). Men nu när jag såg sniglar på menyn tänkte jag att tja, varför inte få det överstökat en gång för alla?
När jag beställt mig ångrade jag mig omedelbart. Tänk om det var jätteäckligt? Tänk om de var som snor i munnen? Tänk om jag skulle få spotta ut och erkänna mig besegrad? Tänk om man såg antennerna? Tänk om jag inte ens vågade smaka?
Och så kom de, sniglarna. De såg minst sagt läbbiga ut och där de ruvade i varsin liten hålighet i ett keramikkärl påminde de om ofärdiga bin i sina vaxkamrar. Ööh, sa jag lite matt till Magnus, kan inte du ta en först så att jag ser att de faktiskt går att äta? Magnus, som gillar sniglar skarpt åt en utan att tveka, och då fick jag påminna mig själv om att det är jag som är matskribenten i det här förhållandet och att jag banne mig inte skulle vara sämre än en man som vägrar äta gravlax.
Så jag tog djup klunk öl, ett lika djupt andetag och till sist en snigel.
Och självklart var det gott. Inte slemmigt, utan mer som musslor i konsistensen (Nej, när jag tänkte efter har kommentar-Örjan helt rätt, det påminner om hjärtan, mört och segt på samma gång. Jag får skylla på den stora ölklunken och min förmåga att -när jag är skraj för ny mat – svälja maten mer eller mindre otuggad.) . Stora mängder vitlökssmör dolde varje annan smak som skulle kunna tänkas gömma sig i de små molluskerna. Och där satt jag snopet med en snigel i mun och en skummande zlatopramen framför mig och undrade varför i hela världen jag hade hispat upp mig för.
Jag svalde och tog en till. Och en till. Och sedan var de till min stora sorg slut.
Kommentarer
17 svar till ”Att äta en snigel (och döda en rädsla)”
Spännande, fast mest ser jag fram emot kycklingfotsredogörelsen. Jag har en vakumförpackad sådan i byrålådan som jag inte vågar äta, det vänder sig i magen när jag tänker på den. Kanske jag vågar efter att jag vet att du ätit en…
jag tror att din ö lämpar sig jättebra för snigelodling. Brevid kaninerna!
Louise: Jo, det var lite läskigt och så mycket kan jag väl säga som att det inte var så särskilt mycket att hänga i julgranen. Men rapport nästa vecka, jag lovar!
kb: Haha, tror du inte redan jag tänkt tanken? All mat som kan framodlas hemma ska framodlas hemma. :)
Som musslor i konsistensen????
I sig positiv association, men sniglarna är mer köttiga enl mig.
Vill Du tillaga egenplockade sniglar och tillaga?
Jag har ställe där jag vid vid tillfälle plockat 100+ pä mindre än en timme.(efter 2 dagars regn)
I Din närhet påstås det finnas i Drottningsholmparken.
Lisa hade recept för något år sedan på gamla matälskaren.
Jag har tillagat och serverat snigelsoppa med massor av lök enligt tyskt recept “Weinbergschnecken”.
Ätbart, mustigt, annaorlunda. Man skulle kunna tro att soppan var gjord på nötkött
Nu behöver man väl knappast odla vinbergssnäckor på mälaröarna, det borde finnas gott om vilda vinbergssnäckor där. I de flesta recept jag sett på sniglar, så skall de kokas i 3 h, men det kanske är som med bläckfisken. Att man antingen skall koka länge, eller tillaga mycket snabbt på hög värme?
Nästa steg är då att äta ett kobrahjärta när det fortfarande slår…
Beträffande konsistens sniglar.
Ny jämförelse.
Välkokt nöt-hjärta
Mört. Mustigt.
Nu är du självskriven gäst om vi har snigelparty på landet nästa sommar!
Fär övrigt håller jag med Örjan vad gäller konsistensen. Inte alls som musslor! Hjärta är en bra liknelse,
Jag ryser och huskas men jag vill också smaka!
Kan tänka mig att bli serverad på krogen men inte att plocka och laga.
Örjan: Du har helt rätt (se min reviderade text). Och ja, jag vill plocka egna sniglar. Tack för tipset!
Kurt: Jo, du har så rätt, det verkar krylla av sniglar i min närhet! :)
Ola: Det tänker jag bara göra om det verkligen tillför mig någonting annat än machostatus.
Lisa: Gärna! Och ja, Örjan hade rätt.
Karin: Ja, smaka! Det är inte illa! Men jag håller med om att det är läskigare att bereda dem själv, för då MÅSTE man ju gilla dem eftersom man lagt ned tid på dem.
Jag har mängder av vinbergssnäckor i trädgården, otroligt mycket. Tyvärr också alldeles i helvete för många mördarsniglar.
Det är alltså en snäcka vi äter inte en snigel! Och namnet kommer från den tid de förekom i mängder i vinodlingar och utgjorde ett hot mot odlingarna!.
Under 20 talet år satt jag på Prinsen och åt deras “sniglar med vitlökssmör och persilja” och drack mängder av deras mousserande vin till. Vi lade ner så mycket pengar på vin och sprit på stället att när vi stod i pissoaren kunde vi konstatera att vi pissat ut några förortsvillor på stället. Sniglarna dövade det dåliga samvetet och intogs för att vi inte skulle förgås av näringsbrist.
Med tiden har jag blivit klokare och äter snäckorna för att de är goda. Senast som en “Idas sommaräng” på F/L.
Bild på anrättningen finns här:http://tabberaset.blogspot.com/2008/04/fyra-timmars-njutning-p-frantzn.html
Gitto, välkommen till öarna ! Jodå i din närhet finns gott om vinbergssniglar, främst vid Svartsjö slott där det faktiskt en gång i tiden odlades sniglar för drottningen Lovisa Ulrikas skull. Nu har jag faktiskt aldrig använt dom till annat än att “rejsa” med när jag var liten men ryktet på bygden säger att dom är goda :-) Annars är det nog bekvämast att köpa konserverade …
Grattis till att du övervunnit din rädsla. I övrigt inga kommentarer :)
Läs istället min historia på min blogg.
Min snigelhistoria
Jag åt sniglar när jag var liten, och tyckte det var jättegott. Jag har tänkt på det på senare år, att jag borde pröva igen, för egentligen vet jag ju att jag gillar det, men det känns lite… läskigt. Sniglar. Kletigt snigelslem. Och hur gör man? Men jag ska ta tag i det. Konserverade låter ju bra, lagom enkelt o förberett. Och efter det kanske jag vågar mig på grisfötter, som jag också åt som liten.
Zlatopramen? Fotbollsöl, eh?
Och jag har också dilemmat mrd både vinbergare och mördare i träggårn. Hur fasen ska jag avliva mördarna och uppmuntra vinbergarna på samma gång?
Frysta små sniglar säljs på vietnamesiska affärer