I flera dagar har jag varit dyster över den polariserade matdebatten. Gladare har jag varit över en trevlig släktmiddag som var just ett exempel på att hur viktigt det än är med god mat är det faktiskt så att maten är ett medel snarare än ett mål i sig.
Min svägerska hade trots att hon varit magsjuk dagen innan slängt ihop en måltid åt sju vuxna och fem barn för att fira att min älskade kusin var i Sverige. Till förrätt blev det två färdigköpta dipper (fetaost respektive basilika) serverade med miniknäcke. Jag vräkte i mig! Sen serverades en sallad på röd quinoa, mango, avokado och annat mums, limeyoughurt och salsa. En hel del av ingredienserna var ekologiska, annat inte. Kycklingbrösten till hade förmodligen marinerats i färdigköpt tandoorimarinad. De var goda. Till dessert blev det jordgubbar och chokladbitar på ett fat. Sedan uppstod spontan discodans och barnen hoppade studsmatta, vilket gav betydande motion.
Jag tycker att det var en kanonmiddag. Det är möjligt att det fanns E-nummerämnen i marinaden som gett cancer åt råttor i doser som skulle motsvara ett kilo om dagen för människor. (Jag använder också färdiga kryddpastor med E-nummer). Men merparten av det hälsovådliga ämnena var helt valfria, stekytemutagener från grillen och ohemula mängder vin, mycket av det från en sådan där inom vinnördkretsar förhatlig BIB. Och det är så klart inte optimalt att äta importerade jordgubbar så här års men det var frågan om party och de stora utsläppen orsakades av att vi åkte bil till och från kalaset.
Det jag försöker säga är att vi är fruktansvärt bra på att se grandet i andras ögon men inte bjälken i vårt eget. Och att om vi blir fundamentalister vad gäller mat är risken stor att vi sitter hemma och ugglar utmattat över våra hemtrillade köttbullar istället för att ha spontanparty. Jag hade hjärtans gärna ätit mamma Scans köttbullar också i det fantastiska sällskapet. Nu blev det ett smart mellanting av hemlagat och färdigt. Och tack vare att värdparet har självförtroende nog att kompromissa blev den roliga festen av. Tack snälla!
Nu ska jag försöka sammanfatta min ståndpunkt: Det är bra att ha höga ambitioner vad gäller mat, men när de ambitionerna blir så höga att du mår dåligt av att inte leva upp till dem eller de hämmar dig på andra områden som är viktiga för dig är det dags att sänka ribban. I alla fall tillfälligt. Mat är nämligen inte det enda viktiga i livet.
Min vän Edit påminner: Igår hade Lisas familj tid med en lång skogspromenad och picknick. Mycket tack vare att lördagens lunch bestod av stekta ägg och vita bönor i tomatsås. och att hon slapp laga middag i lördags.
Kommentarer
20 svar till ”Att göra det enkelt för sig”
Sitter med en tillfällig uppkoppling i ett annat land men vill bara säga att jag tycker precis likadant i detta, och då har jag också jobbat med mat länge.
När E-nummerdebatten leder till ett fördömande av mat till de priser som gemene man klarar av har den bitit sig själv i svansen. Hade en kund häromdagen som inte ville köpa vår färskstoppade korv för att de innehöll ett (1!)nödvändigt e-nummer i konserveringssaltet…
Jag håller med fullständigt. Mat är inte allt här i livet. Det finns svamp också.
Fast det kanske är mat?
Jag började skriva något långt men skriver bara så här: håller med.
Igår hade vi för övrigt tid med en lång skogspromenad tack vare att vi “slarvat” med maten hela helgen bland annat serverat steekt ägg och vita bönor på burk. Nu ska jag ge mig av och hämta ramslök. dessa ytterligheter…
Anna: Gud så sorgligt. När ska folk inse att vissa E-nummer faktiskt fyller en viktig funktion?
heja lisa! så full av klokhet, ödmjukhet och lämpliga ryt när det behövs.
En av de trevligaste middagar vi haft hos oss på senare tid var för ett par veckor sedan (en onsdag) då min man, vid 15 tiden på em, skickade ett mail till ett betydande gäng grannar och frågade om de hade lust att komma på lite käk och rödvin. Det slutade med att 17 barn och lika många vuxna utfordrades med korv (till barnen) och grillad fläskkarré (marinerad i färdigköpt marinad), quinoasallad med mango och diverse grönsaker samt (hemgjord) fetaoströra. En försvarlig mängd rödvin gick åt också. Till efterrätt serverades pinnglass till samtliga.
Vi hade hur trevligt som helst, och äver om jag verkligen uppskattar att planera i god tid och laga mat en hel dag så fick det mig att inse att man faktiskt inte behöver krångla till det så fasligt, i alla fall inte alltid. Och huruvida maten var e-nummerfri och ekologisk var det nog ingen som funderade på just den här kvällen.
Jag undrar var din kund köpte sin korv annars Anna. Säg att du gav henne en uppläxning!
Nyansering säljer väl inga lösnummer dessvärre.
Jag håller med i allt väsentligt. Men jag tycker inte bra mat behöver vara synonymt med tidskrävande, jobbig eller svår mat. Tvärtom. Det bästa med bra råvaror är att de talar för sig själva och inte kräver så mycket ansträngning.
Robin och Lisa: Kunden var sorgligt nog en seriös medelålders man. Det var inte läge för uppläxning, han bara dröp av som om jag velat förgifta honom.
Det var nog första gången han kollat ingredienslistan på nåt han köpt, han hade nog följt “debatten” och var nu full av ilska mot alla “gifter” livsmedelsbranschen försökte trycka i honom.
Jag ryggar också instinktivt och generaliserande bort från alla e-nummer. Jag vet att alla e-nummer inte är förkastliga men har ingen som helst koll på vilka nummer som är bättre än andra. Så vid varje tillfälle måste jag göra en egen långt ifrån kvalificerad bedömning av produkten jag ska köpa. Då känns det skönare att köpa råvaror, större kontroll liksom.
Kan bara hålla med jag också. Särskilt när många människor ska äta måste det ju vara rimligt att fixa. Matens potentiella fisförnämhet får inte bli viktigare än människorna som ska äta den!
Och så vill jag tilläga att det är skönt med lite perspektiv på en del av matdebatten som lätt blir pseudovetenskaplig.
Jag håller också med om att tillsatsfobin har gått lite väl långt ibland.
Sen är det många som dessutom försöker hävda att tillsatser och utdrygning med billigare ingredienser skulle vara ett modernt påfund från livsmedelsindustrin. Men att blanda in en del salpeter (nitrit) när man saltar in kött och fläsk har gjorts länge och till exempel isterband, med en hel del korngryn, är ingen ny uppfinning vad jag vet.
Jag undrar vad tillsatsvägrarna säger om den gamla klassikern lutfisk? Där kan man tala om hårt processat livsmedel med livsfarliga tillsatser, soda är inte hälsokost precis.
Cathy: Lutfisk är ett strålande exempel. Insaltning, rökning eller ättiksinläggning är andra exempel som medför tillsatser av hälsofarliga ämnen.
Dessutom är jag lite trött på det eviga mantrat “hög kötthalt” (jo jag vet att jag själv upprepat det. I synnerhet som det ofta kommer från miljävänner. Det är väl alldeles utmärkt och miljövänligt att peta in gryn, soja eller potatis i korven? Så länge det görs med finess och känsla. Leve isterbandet!
Jag måste stämma in i ovanstående lovord. Befriande.
Tycker det är viktigt att också lyfta upp den ekonomiska aspekten. Som 21-årig student är det i princip omöjligt att gå runt en månad om man är alltför anal i E-nummersundvikandet när man handlar.
Annars håller jag med om allt som ni andra sagt. Som vanligt, bra Lisa!
Mycket bra skrivet. Instämmer i din ståndpunkt.
Det finns e-nummer som både är naturliga och nödvändiga ingredienser i livsmedel. I debatter om E-nummer glöms det ofta bort och E är då lika med glutamat.
Visst tycker jag också att man inte ska använda kemiska tillsatser i onödan utan använda naturliga produkter i första hand. Men om man till vardags äter en varierad kost och mindre färdigmat och mer ekologiska och kravmärkta produkter tror inte jag att det är någon fara om man vid festliga tillfällen äter tex färdigköpta dippsåser.
Mycket bra skrivet. Jag brukar se det som att tid är pengar-jag köper tid av någon annan som gjort jobbet åt mig.´Jag tycker om att laga mat till mig själv och andra men när orken inte finns är det bättre att köpa något färdigt (eller ha spontanfest) än att inte äta alls.
Fram för margarin! Eller?
// Ordförande
Men visst handlar det om människorna? Alltså, dom tråkiga blir väl inte roligare för att dom ställer fram burkar med färdigköpt dipp eller tvärtom?
Om en rolig människa lagat mat i två dygn och inte själv orkar vara med vid bordet är det ingen idé med kalas.
Jag har haft turen att växa upp (tillsammans m 3 syskon) i en familj där ingen av föräldrarna kunde laga mat men som hade kalas jämt. Samtidigt kan jag tycka att det är skoj att äta middag hos någon som lagat riktigt god mat. Men det är verkligen inte på maten det hänger, hur rolig festen blir alltså.