Det finns faktiskt en pizza som får alla andra att blekna. En pizza så välavvägd och god att den borde skrivas ut på recept eftersom den efter klinisk prövning av Magnus och mig visat sig bota vilken bakfylla som helst. På pizzerior brukar den kallas Siciliana och innehåller i min version lök, vitlök, sardeller och oliver. Kapris får man också gärna ha på, men det glömde jag.
Länge var det den enda pizza jag beställde, eftersom den smakar okej nästan oavsett på vilket bugdethak man än beställer den. Men en gång, när jag bodde i Malmö, försökte jag på Möllan – i ett intoxikerat men förutseende förstadie till just den sorts bakfylla som tarvar denna pizza – beställa en Siciliana. Det jag fick var en schizofren historia med banan, skinka, kronärtskockshjärta och paprika. Vilken sorg! Kanske finns det avgrundsdjupa kulturella pizzaskillnader mellan skåne och resten av Sverige, kanske sluddrade jag. Jag vet inte, eftersom jag aldrig vågade upprepa experimentet.
Men en riktig Siciliana är någonting underbart. Fet ost, salt sardell och söt lök – bakfyllekostcirkelns alla delar är representerade i en härlig harmoni.
Pizza Siciliana
receptmakare: Margit Richert
4 portioner
Tid: 2 timmar
Allra godast är den här pizzan om man baserar den på en vetesurdeg med tillsats av lite jäst som man “glömmer” över natten, men det blir förstås också gott på en vanlig pizzadeg. Tomatsåsen är förstås också godast om hemkokar en egen sats med kärlek och goda råvaror, men finnes ingen sådan kan man röra ihop 2 delar tomatpuré med 1 del ketchup. Det blir inre riktigt samma sak, men helt acceptabelt. Och använd för guds skull goda oliver. Färgen kvittar, även om det rent estetiskt är bättre med svarta oliver, bara det är en bra variant.
- 1 sats pizzadegt på 3 dl vatten
- 1 dl tomatsås
- 1 ask raka sardeller
- 3 vitlöksklyftor, tunt skivade
- 1 stor gul lök, skivad
- 15 oliver, urkärnade och hackade
- 2 tsk torkad oregano
- salt och nymalen svartpeppar
- 4 dl riven ost
- Behöver någon egentligen ett pizzarecept – ni vet ju hur man gör. Annars, läs nedan?
- Sätt ugnen på 250 grader och sätt in en plåt på värmning. Kavla ut fyra pizzabottnar och lägg på ingredienserna.
- Lägg pizzorna – 2 åt gången – på plåten och grädda i 10 minuter eller tills pizzan har fått fin färg.
Kommentarer
9 svar till ”Bakfyllepizza nr 1”
Siciliana med kapris, oliver, vitlök och sardeller måtte vara någon slags nymodighet och därför ännu ha så stora variationer att man lokalt till och med kan få den med banan.
Jag är ingen pizzaman längre. Jag blev botad då begreppet “att lägga en pizza” fick en innebörd sena nätter i Stockholms tunnelbana och med Ditt tjat om alkoholförgiftning och bakfylla på Taffel har uttrycket fått ett sådant eftertryck att jag ytterligare blir äcklad av denna fullkomligt oestetiskt hiskeliga anrättning.
Annars är en Napolitana med svarta kalamataoliver och sardeller enn klassiker som knappast någonstans serveras med banan eller andra ingredienser än med urkärnade reafejkade billigoliver från Willys.
Napolitanan är inte mindre osstetisk för det, smakblandningen klarar dock den mest kräkmagade och skuren och serverad i tårtbitar kan den gå an.
Det är med Pizza som med fiskbullar tydligen, i alla fall om man läser Ria Wägner som tyckte dessa bullar hade en både klumpig och oestetisk form vilken blev bättre om man snitsigt klippte dem med sax och gärna serverade som gratin bakad i ugn.
Basta!
Jag tycker om Din penna och vad den förmedlar.
Välskrivna initerade artiklar om mat, matkuturer, och reflektioner kring mat.
Med egna kommentarer om Ditt liv och preferenser.
Inkluderande inblick i Ditt liv och Din familj.
Jag hoppas Du vill fortsätta skriva i likartad anda.
Lager: Det där var väl ganska onödigt? Du behöver ju faktiskt inte läsa bloggen om du inte vill, så jag tycker att du kan hålla en trevligare ton i kommentarerna. Du som är skribent borde väl veta att det är omöjligt att skriva så att alla gillar det om man inte är ohyggligt slätstruken.
Örjan: Tack!
Åsså är jag så taskig mot Dig och Du är så hygglig och länkar till min kokossoppehöna (!?) från Taffelsidan.
Nä, men Margit – Du vet att jag reagerar mot fyllesnack – jag tycker inte det hör ihop med god smak helt enkelt, det var bara det och att jag inte är förtjust i pizza.
Det där med “trevlig ton” tycker jag är lite överskattat för övrigt. Du skriver ju det själv i svaret till mig att “jag som skribent borde veta att det är omöjligt att skriva så att alla gillar det”. Slätstruket är kurare!
Trevlig mathelg!
g
Lager: Det är helt enkelt att gå över gränsen att gå in på en annan människas blogg och påpeka att man blir äcklad och att recepten är fullkomligt oestetiskt hiskeliga. Varken konstruktivt eller särskilt intressant för andra läsare.
Kritisera gärna, diskutera ännu hellre, men förolämpa inte.
Tycker man att “trevlig ton” är överskattat står det en fritt att hålla vilken ton man vill på sin egen blogg. Som gäst på andras bör man vara lyhörd för värden/värdinnans önskemål.
Lager: Att jag länkat till ett av dina recept har inget med snällhet att göra, däremot med att jag tyckte att reptet skulle passa bra att laga på kokhöna.
Och jag visste inte tidigare att du reagerar mot vad du kallar fyllesnack och jag förstår fortfarande inte hur du motiverar att du skriver obehagliga kommentarer som heller inte alltid har med ämnet att göra. Jag har ingenting emot kritik, men den här gången gick du faktiskt över gränsen. Det är ingenting du slätar över genom att säga att du tycker att god ton är överskattat. Det handlar om respekt för sina medmänniskor och är ingenting man kompromissar med eller kan välja bort om man vill fungera i sällskap med andra.
Jag tycker ni har väldigt ömma tår för att vara skribenter i offentligheten.
Men ursäkta då om jag trampat på dem. Jag ska aldrig mer göra så!!!
Ingen fara med mina tår, de är i högsta grad intakta!
Och som sagt, det står dig fritt fram att tycka vad du vill, så länge du framför det på ett hyfsat sätt, annars förbehåller jag mig att säga emot dig eftersom det är min blogg du kommenterar på.
Förstår faktiskt inte diskussionen- om man inte gillar en blogg låter man väl bara bli att läsa den? Eller har vissa ett behov att visa sig mer moraliskt rättänkande än andra? Och i så fall varför har de det? Själv tycker jag att just charmen med Gittos mat är det humoristiska personliga tilltalet, att bjuda på sig själv och att aldrig gå över gränsen – bara kittlande nära- inte många matskribenter som klarar det. De flesta skriver ju faktiskt ganska tråkigt, för att inte säga snusförnumstigt.
Så fortsätt du Gitto att bara vara dig själv!