Säkert är det så att mina eventuella kostrestriktioner inte har ett allmänintresse. Men det gäller å andra sidan det mesta jag skriver om här på bloggen. Handen på hjärtat är de flesta inläggen mest banala betraktelser från vardagslivet, funderingar och redogörande för allehanda anspråkslösa experiment. Det är inte mycket av mitt skrivna som platsar på en förstasida på en kvällstidning; det brukar vara där allmänintresset definieras. Kanske händer det en dag att Expressens nattredaktör skumläser igenom ett av mina inlägg och plötsligt får en snyting av purt, högoktanigt allmänintresse – hostar ut kaffet genom näsan och skriker till löpsedelsfolket: fetta bodonin, för nu måste folket få veta!
Att jag råkar följa en LCHF-liknande diet för att få lite kontroll över mig själv igen är knappast en nyhet av den kalibern. Men när jag ändå smusslat ut några antydningar om det kan jag lika gärna tala om hur det går. Jag är på ett ungefär fyra veckor in i eländet och gör precis som det är tänkt: jag skippar alla kolhydrater i ren form och undviker mat där de är inbakade. Glöm bröd, pasta, rotfrukter och chips. Ät kött, fett, fisk, ägg, fett, olja, ägg, fisk och kål. På ett ungefär. Och som Peter Jihde skulle frågat frågar jag mig själv: hur känns det då?
Jo tack, bara bra. Faktiskt så bra att jag undrar om jag inte fuskar i smyg. Någon vecka in i dieten kom huvudvärken och segheten, men den varade bara någon dag. Jag känner mig inte utsvält och inte fettstinn heller. Vågen tittar jag inte på alltför mycket, alla tappar nåt kilo i början utan att det betyder något, då demonerna drivs ur kroppen och glykogenlagret minskar (och med det en del vatten). Men jag känner mig definitivt piggare och jämnare till sättet, det komaliknande tillstånd jag tidigare brukat hamna i efter lunch är borta. Bara det är en vinst. Om jag går omkring och luktar aceton för att kroppen hamnat i ketos vet jag inte. Ni får väl tala om det för mig på lämpligt, skonsamt sätt om så är fallet.
Jag väntar mig egentligen inga större effekter av det hela. Vi åt bra redan innan jag gick på diet och det var väl mest slarvätande av bullar och annat sött (jag är en jävla gottegris) som förstörde. Jag kommer heller inte att hålla denna stränga regim längre än januari ut då jag räknar med att vara någorlunda renad. Sedan kommer jag att slussa in kolhydrater igen, men bara av den långsamma sorten. Kanske en kaka som lördagsgodis. Det här gör säkert de mer devota LCHF-följarna vansinniga, men då får de bli det. Jag är inte tillräckligt stark i anden för att byta ut ett liv i relativ normalitet mot ett ständigt kånkande på matlådor och förnekande av mitt innersta väsen (kakmonstret).
Apropå mitt innersta så har jag genom mina drömmar fått veta vilken sorglig varelse jag är. Jag drömmer inte om svettfuktiga harem, resor till månen på en trampcykel eller att jag avgör en VM-final (i valfri sport). Nej, i en alltför återkommande dröm sitter jag vid frukostbordet och äter en smörgås. Det är smör på vitt bröd och jag känner skam, men fortsätter äta. Inget som gör sig på en löpsedel.
Nästa inlägg handlar om blomkål. Eller bearnaise. Eller poesi.
Kommentarer
18 svar till ”Bekännelser från en LCHF-turist”
Heja heja, vad duktig du är! Du kanske får ur dig några LCHF-rätter med finess innan det är slut?
Jag lovar! Det blir gott nästan allt.
Haha, vi är förvånansvärt lika i vår kost just nu! Gör också ett LCHF-experiment. Har konstaterat samma sak som du och tidsbestämt det till januari ut. Även om jag fuskar liiite, nånstans måste man dra gränsen och jag gör det vid hamburgare :)
Väldigt fascinerande och skönt att slippa lunchkoma, magen är lugnare och man känner sig inte lika hungrig mellan målen. Sen att man inte orkar ett skit när man tränar är väl något som ska gå över med tiden, men innan dess är nog experimentet slut.
Jag kör LCHF taleban style månaden ut. inget fusk alls. Men i längden håller det inte. Jag hoppas lära mig en del om hur jag fungerar i alla fall. En gonzo-gärning för framtida inlägg? Jag gillar inte hur beräknande det där lät…
Jag och min sambo är lite inne på samma spår. Det är mest ett experiment för att se hur det känns och hur man mår samt se hur kroppen reagerar. Efter månadens slut kommer vi att införa kolhydrater igen (om än i mindre mängd).
Som den gode kostdoktorn skriver: är man frisk och inte lider av fetma finns det ingen anledning att utesluta kolhydraterna helt.
Bra jobbat! Jag tror det viktigaste är att man bara GÖR något när man känner at det är läge. Du verkar ha koll på läget. Och vem vill föresten leva utan kolhydrater?
Ett liv helt utan vetebröd, sötebröd, frukt, öl och rotfrukter är ett stympat och torftigt liv. Men jag måste nog fundera lite kring hur och varför jag äter det jag äter. Den läxan tar jag garanterat med mig.
Min flickvän mår dåligt av för mycket kolhydrater så vi kör LCHF ganska strikt, vad det gäller måltider iaf. Jag tror dock inte på att vara råfanatisk, visst äter vi lite fredagsmys och fikar på caféer ibland osv.
Den största vinsten av LCHF tycker jag är att man håller sig mätt längre och får en jämnare matrutin. Kolhydrater bränner man snabbt så man blir mätt fort och hungrig fort, fett bränner man långsammare så man håller sig mätt längre. Man slipper jojo-hungern från kolhydratkost.
Men man behöver ju inte helt avstå från rotsaker, det är ju en dosfråga. Rotselleri, kålrot och rättika har ju rätt lite kolhydrater.
Jag tror man ska göra som barnen: Hålla sig lördagsgodis (muttrade hon genom chokladen)
Jag skall i alla fall hålla ut några veckor till. Kan behöva lite karaktärsprövning dessutom. Sedan blir det rotsaker igen. Och en kaka.
Jag tycker du är superduktig för jag vet hur svag du är för kaffebröd.
Jag har samma problem jag också, och när jag LCHF:ar så är den våta drömmen just en seg surdegsmacka, eller rostad sötpotatis. Just nu har jag fallit för frestelsen, får se när jag tar mig upp ur den avgrunden. Bra där dock, att du tagit dig till andra sidan. ;)
Det är inte så att jag lider av LCHF direkt. Och något överväldigande gottesug har jag inte. Men livet är inte bara sovel. Det måste finnas plats för lite sött utan att jag får hjärtinfarkt och diabetes på en gång. Den balansen vill jag hitta. En skiva smörkaka ingår i mina planer.
Vill ni få ännu lite mer kostångest så titta på primavi.se/maten. Man kan bara göra fel…
Aaargh, nu börjar LCHF-orken att tryta. Inte för att det är äckligt. Inte för att jag är hungrig. Inte för att jag är sötsugen. Men jag blir fruktansvärt trött på bristen av variation i tillbehören. “Vad ska vi ha till?” är den ständiga frågan. Kött / korv / kyckling och sås är inget svårt att komma på. Det är just det “tredje benet” på vår kulinariska pall som ställer till problem.
Det verkar begränsas till något av följande:
Ägg i någon form.
Paprika / lök / broccoli / zucchini i någon form.
Blomkål i någon form.
I alla fall jag tröttnar väldigt fort på de tre ovanstående alternativen. Några tips?
En lösning kan nog vara att släppa föreställningen om den heliga treenigheten. Jag kör mycket med gräddig kål och fett kött, och något illgrönt vid sidan av. Salladen kan ha massor och majo i. Och blomkålen kan varieras i oändlighet. Jag tänkte blogga lite om det bara jag får ett tillfälle.
Massor = musslor…
Att ha till maten vid LCHF:
Blomkåls ris, Blomkålsmos, Blomkåls”potatis”(Körd i ugn på plåt insmord i olja och cayennepeppar)
Vitkålsris, Vitkålsmos, Vitkålssallad
Grönsallad, Avocadosallad, valfri sallad
Zuchini spagetti, Stekt Zuchini, Ugnsbakad Zuchini med smält ost på.
Det finns Massor.
Lika mycket som det finns i pasta träsket det är bara att man inte är van. Google lite på det så hittar ni massor med gott.
Men ugnsbakade rotfrukter saknar jag faktiskt. :-(
/alex