Bockrot, havskräftskum och en ny rapsolja

Igår var jag inbjuden på pressresa till Oaxen för att kika på deras nya holländska sluphotell. Båten är makalöst vacker och trots att vi lever ganska sparsamt svor jag lite över att vi inte kunde tillbringa bröllopsnatten i styrmanshytten efter att vi ätit bröllopsmiddag tumis på Oaxen för drygt tre år sedan. Historien om hur Magnus och Agneta EK transporterade upp båten från Holland är värd en lång artikel i sig. Och den vidunderliga inredningen förtjänar en kunnigare skribent än jag för att beskriva.

Men herregud, det här är en matblogg, så det är väl ändå maten ni vill höra om? Magnus Ek är en fantastisk matkreatör (fånigt ord, men nödvändigt i detta sammanhang) och Agneta sköter matsalsarbetet och väljer viner med bravur. Få är besvikna efter en kväll på den lilla svindlande vackra kalkstensön Oaxen även om det svider i plånboken.Magnus Ek var en av de första som vurmade för svenska råvaror och planterade ogräs på menyn, fortfarande är han kanske den som gör det elegantast.

I rättvisans namn ska det sägas att det svider i krögarnas plånbok också. Ta bara det syrade svenska getsmöret som smakade get i kubik och klokt nog serverades enbart med rostat bröd med fylliga inslag av korn och havre.

— Vi kan inte ha smöret på krogen längre för det är lite dyrt, ursäktade sig Agneta.

— Vaddå dyrt? fnös jag.  Det är ju värt det.

Men inte ens jag tyckte vid närmare eftertanke att det var värt en bra bit över 800 kronor kilot.

Sedan serverades en kavalkad av läckerheter på det soliga akterdäcket och jag lyfter fram några utvalda som var extra intressanta.

Ett havskräftsskum fick mig paradoxalt nog att förstå varför jag älskar bläckfisk. När skalen rostas så att fina nötiga toner träder fram accentueras den där speciella sötman som även är bläckfiskens speciella signum. Till det smältande moussiga skummet serverades en liten strut virad av svensk lufttorkad skinka fylld med Nyborgs milda rapsolja och en liten rimmad mandel och en vimpel av körvel. Jag tog två.

Jag tog dessutom två av den svenska ankleverterrinen med en krasande bubbla av isomalt fylld med Nyborgs rapsolja (mer om denna senare) på tryffelkräm och lökbrioche. Givetvis enbart för att kunna analysera munsbiten er läsare till fromma. Här låg en kvist vild bockrot som plockats på ön. Den smakade som morotsblast med en oinställsam beska som var lysande till det feta, milda. Bockroten är en primitiv föregångare till den mer namnkunniga pimpinellan. Magnus förklarade sedan på sit engagerade vis att terrine på svensk anklever är lika god som fransk fetlever men på ett helt eget, annat vis. De ska helt enkelt inte jämföras.

— Fransk anklever har mer av den speciella leversmaken. Den här terrinen har mer anksmak.

För att inte vara inkonsekvent tog jag sedan två av mjölkchokladmoussen med frasiga kanelsmulor och muskotinkokt rabarber. Ett litet mästerverk i all enkelhet. Konstellationen muskot och rabarber ska utforskas i mitt kök under midsommarhelgen (som kommer att tillbringas hemma i stan med tapetrivning och annat arbete).

För att inte vara rigid tog jag sedan tre av chokladmunsbitarna, ena sorten var fylld med saltlakrits den andra andra med curd och mjuk gelé av havtorn. Det var den jag var tvungen att ta två av.

Ikväll ska jag först på invigning av Esperantos champagnebar och sedan på en sjusärdeles middag på Frantzén & Lindeberg. Livet är ett långt lidande men ibland är det mindre påtagligt.