Bonbon, en illusion av spontanitet

Jag tog fasta på spontanitet i en text jag höll på att skriva om vad jag skulle vilja baka in i ätande och i måltiden. Sedan trillade jag in på relativt nyöppnade och hyfsat välrenomerade Bonbon på Kungstensgatan där någon bankat spontanitet i huvudet på de anställda så många gånger att de glömt vad det betyder.

Spontanitet på Bonbon är att förklara konceptet i en kvart. Jag har mycket emot mat och måltider som behöver en förklaring för att bli begriplig, lika mycket när servitören ska förklara hur man äter sin maträtt som när hovmästaren gör långa utvikningar om hur måltiden är upplagd. Spontanitet är ledordet, det upprepas ofta och gärna.

Jag känner mig inte ett dugg spontan när servitriserna kommer ut med brickor och undrar om man vill äta just den rätten. Måltiden blir bara ryckig och förvirrande. Jag ska utveckla min definition av spontanitet vid ett senare tillfälle. Men att få se bricka efter bricka med medelmåttig mat passera revy blir bara frustrerande.

Om man går och äter hos en kock vars kompetens man har fullt förtroende för, som Fredrik Andersson, Björn Frantzén eller Anders Samuelsson, då kan de får göra vad de vill, man behöver inte se någon meny, och man behöver definitivt inte på kebabsyltamanér se maten innan man beställer den.  När det står någon överambitiös medelmåtta i köket så kan man fortfarande äta gott, man väljer säkra kort på en meny och är nöjd med det.

Till råga på allt serveras maten i små 45 kronorsportioner. Man kan komma undan med rustikare och enklare mat i normala portioner. Men att sitta och smaka ett par tuggor på varje rätt när smakerna ligger så lågt på skalan blir bara patetiskt och otillfredsställande.

Maten på Bonbon är inte det minsta upphetsande, fina gröna ärtor har man fått tag i, en av serveringarna, biff med bottarga och sardellmayonnaise är direkt äcklig. Som så många gånger förr räddas en undermålig måltid av ett överdådigt sällskap, vi går över gatan till Råkultur och avslutar med fläsksushi istället.