Trots att jag växte upp i ett välbärgat område var det knapert hemma i perioder. Inte Svinalängorna-knapert så att jag skulle kunna skapa storartad litteratur av min förnedring utan bara lite småknapert. Så där så att det kan bli pittoresk krydda i en matblogg. Mamma var konstnär, pappa forskade. Maten och kläderna kom från fyndlådor. Någon gång grät mamma för att vi måste låna pengar av farmor och farfar. Men pengarna fanns.
Mina klasskamrater ville aldrig att vi skulle äta mellanmål hos mig, för hos mig fick man härskna pepparkakor och billigsaft på plastdunk. Storsmåkaksbaket från julen varade ända till påska och sparades i plåtburkar där den härskna doften aldrig riktigt gick ur. När vi var ute och seglade på somrarna (fem personer och en katt i en M30) åt vi blodpudding och pölsa på burk. Mamma tyckte att det var för dyrt att köpa många kryddor så en sommar hade hon mald bockhornsklöver i precis allt. Även i den hemgjorda dippen till chipsen.
Jag brukade snegla upp i de andra större båtarnas sittbrunnar, där det åts annorlunda. Chipsdipp på riktigt pulver. Franska ostar, rösti i folieförpackning. Men jag visste att vår båt seglade snabbast och vackrast av alla. Det hade pappa sagt.
Mamma lagade ofta gott med små medel. När det bjöds på fest tog hon på sig sin fotsida stormönstrade indiska klänning i grov bomull. Hon släppte ut sitt långa hår, ibland fick vi barn kamma det blankt och mjukt medan hon låg på golvet och blundade. Hon tog av sig skorna, på nätterna efter otaliga glas rödvin och John Silver utan filter brukade hon dansa i timmar, barfota. Hela eftermiddagen var huset fyllt av kittlande och främmande ångor från mammas berömda sydostasiska curry. Varje gång, precis varje gång, brukade pappa berätta om den gången vi hade gäster från Indien som storknat över kryddhettan. Jag vill minnas att det var ansjovis i den egenhändigt mortlade currypastan, det här var före sardellernas era. Och ännu längre före de torkade räkornas.
Mamma brukade stolt berätta om att hon kunde få en kyckling att räcka till fem personer. Precis som M30:an. Då talar vi om en liten tanig broiler. Minnas ni broilern? Om ni likt Hakke gör det kan ni bara inte komma och säga att allt var bättre förr.
Vi lever också sparsamt. Men eftersom vi varken har bil eller andra dyra vanor kan vi, och vill vi lägga pengar på mat. Framför allt finns det ett helt annat utbud idag. Vårt kryddskåp rymmer hundratals kryddor. Vi har tre sorters torkade räkor i frysen.
Häromdagen åt vi en enkel vardagsmiddag. Apelsin- och fänkålsdoftande ratatouille på Muttis perfekta körsbärstomater och ekologiska grönsaker från Årstiderna. En halva av en jättelik ekologisk kyckling köpt på Matbruket . Trots att vi åt så att vi blev mätta och lite till lyckades vi inte äta upp kycklinghalvan. Smakrik, köttig och uppväxt på ett sätt som får de mentala smaklökarna att stå i givakt. (Nu har vi spanat in en fågel från Bang på Vi Hornstull som ska ätas i helgen. )
Ofta när vi äter kyckling tänker jag på broilern i min barndom. På något vis blir jag förvånad att kyckling kan smaka så mycket mer än så. Och fortfarande kan jag plocka ut den lite ostiga doften av bockhornsklöver även i de mest komplexa kryddblandningar. Som en madeleinekaka för den mig tillbaka. Till sommaren på hisnande vackra karga skärgårdsöar och dipp på gräddfil med utgånget datum
Kommentarer
30 svar till ”Broiler och kyckling: Det var inte bättre förr …”
Åh vilken underbar historia. Jag satte mig ner en stund framför datorn, superstressad som jag är idag, och tänkte bara surfa runt en liten stund men nu infann sig lugnet och jag försvann i egna barndomstankar.Jag minns inte om vi åt broiler men jag minns att en helstekt kyckling räckte till alla fem i familjen och jag fick alltid bröstbit för att mamma sa att det var godast fast jag egentligen tyckte det var torrt och ville ha ett lår i stället :)
Och jag minns allti alla skämt som omedelbart upprepades när min syster sade “Jag vill ha bröst”.
Det var fint!
Lustigt, fler än man trodde levde lite knapert när man var liten. Vi gjorde det, jag och min ensamstående mamma. Hon är inte särskilt matintresserad, så vi åt sällan några intressanta och billiga saker: mest bara billiga. ;-)
Men jag minns hennes Broiler på risbädd. En typisk 70-talsrätt. Den var god, tror jag. Får se om receptet kommer fram när hon håller på att flytta nu.
Mina föräldrar har det mycket gott ställt idag och är generösa som få, men min mamma gräver fortfarande i REA-lådan av gammal vana.
Jag hade en ingående middagsdiskussion om tomater med en italienare (forskarkollega) i förra veckan. Muttis tomater avfärdade han med en fnysning som “medelbra”, men de märken han nämnde som bäst hade jag aldrig hört talas om (och inte lyckas jag komma ihåg dem såhär efteråt).
Eftersom Muttis tomater är mycket bättre än det mesta vi får tag på i Sverige låter det ju ganska lovande…
Malin: Jag kräver att du omdelbart bloggar om vilka märken som är bättre. Jaga den där italienaren om det behövs! Jag är väl medveten om att Mutti är ett italienskt mainstream-märke men det är det bästa jag stött på hittills. Och det finns i min affär …
Så fint du skrev om din mamma och om tänket och maten hemma.
Mina kompisar ville alltid gå och hälsa på min min mamma på rasten för hon jobbade i en bageri nära skolan. Där kunde man äta sej mätt. Jag är uppvuxen på kakor, glass och falukorv (kanske därför jag blev dietist?).
Apropå kyckling så skulle jag gärna läsa en epistel om vår-, majs- och tuppkyckling och hur man behandlar dem i köket.
Jag tänkte på min egen barndom där det var stek på söndagar så man fick äta pyttipanna på måndagen (och ibland på tisdag och onsdag också). Pölsa, blodpudding och hemstekta pannkakor. (eller till min fasa, fläskpannkaka i ugn)
Det där med kläderna är det jag känner i magen mest. Jag hade, när jag var under 9, alltid finkläder som mamma hittat på en sån där “bytbutik” – antar att det är en second hand butik i dagens läge? Kommer så ihåg att jag gick dit och fick en “finklänning” och en “fin blus” och sen nästa år – eller nästa storlek – gick vi tillbaka med finkläderna och bytte(la lite pengar emellan) till nästa outfit. Jag måste tro att kläderna var i bättre kvalitet eller något eftersom det inte var ovanligt att dom verkade hålla för flera barn.
Mysigt var det iaf. Och jag är fortfarande lite svag för falukorv med hemmagjort potatismos och ketchup ;)
Du uttrycker dig osedvanligt vackert, kärleksfullt och medryckande. Ingen rå kritisk hållning utan nyans inom synhåll denna gång.
Är det vårljuset månde? Anyway:Keep the spirit(å då menar jag inte “behåll spriten” utan bibehåll “med vilken anda ditt språk som uttrycksform lyfter”.
Lisa grattis till en fantastisk text. Även jag drömde avstressat mig tillbaka till min barndom. Din text var likt en madeleinekaka.
Fantastiskt bra! Du piggar upp mig i gråsmoggiga Peking. Kram/Daniel
så fint skrivet,lisa, tack!
Jag känner inte alls igen mig, MEN jag gillar verkligen hur du skrivit texten, väldigt bra och intressant. Påminner mig om en bok jag läste för länge sedan, Mor gifter sig. Handlar väl i och för sig om en rätt så dyster saga, men enkelheten och barndomsminnena finns där, precis som i din text.
Kan bara hålla med, fantastiskt bra text, tänker själv tillbaka.
Man hade ju ett set kläder i skolan när man kom hem fick man byta till “lekkläder”.
Mammas matlagning har inte satt så många spår, vad jag minns var det mycket falukorv o makaroner, stuvade.
Någon gång nån söndag blev det fläskkotletter, med rosmarin eller senapssås.
Ett tag på 70-talet hade mamma pippi på gröna linser som var helt sönderkokta i någon sorts vegetarisk gryta, som serverades med hemgjord pasta, som var som klimp man brukar ha i köttsoppa. Ryser.
Minns också ett variant på hirsgratäng, inte heller det någon höjdare.
Frånskild mamma med två söner och egen mamma att försörja, på 1950-talet, borgade ju inte direkt för några gastronomiska höjdare för vårt vidkommande. Vad jag minns främst är att vissa dagar inskränkte sig maten till en tallrik Cornflakes med mjölk.
Annars är det nog mormors stekta falukorv med stuvade makaroner (sådana där riktiga, gammeldags, som tog 20 minuter att koka, och som inte finns längre), som framför allt skymtar fram i minnenas gallerier.
Nä, det är så sant som det är sagt, allt var inte bättre förr, även om somt faktiskt var det…
Supernördigt, jag vet, men vill man hålla sig till Proust så skapar madeleinekakan ett ofrivilligt och oväntad tillgång till barndomen. Han är inte alls beredd på att det skall inträffa när han doppar kakan i sitt lindblomste och tar en tugga. Det är alltså inte något vi medvetet kan använda för att nå barndomen.
Jag tror den avgörande skillnaden är att i första fallet är det ett omedierat minne medan det i andra fallet (som med bockhornsklövern) har pratats om och tänkts på så många gånger att det är en berättelse i dag om vad som en gång hände, inte ett “äkta” minne.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Madeleinekaka
Kiddo jag har läst Proust och det var precis så jag menade, helt oväntat mindes jag delar av min barndom som jag inte brukar tänka på, minnen som varken är bra eller dåliga.
Kiddo: Nej jag anser det inte supernördigt att referera Wikipedia vilket jag också länkade till själv i texten ovan och läste noga innan jag länkade. Jag kan garantera att associationen är högst ofrivillig eftersom jag i regel inte VET att kryddan ingår förrän jag får associationen till en skärgårdsö. Det är just det jag skriver om, om du läser noga: Att jag “plockar” ut smaken bland en massa andra tack vare associationen som omedvetet kommer. För övrigt var madeleinekakan inte en madeleinkaka i den första versionen av PÅ spaning … vad jag minns. Inte ens säker på att det var mat. Den som vet (eller orkar googla reda på, eler motbevisa mig ) vad det var som förde protagonisten tillbaka i tiden belönas helt oväntat med titeln veckans matnörd.
Kiddo, bollen är din!
Äh, jag kunde inte låta bli att googla lite. Här är en underbart nördig artikel.
http://www.slate.com/id/2118443/
Men ingen riktigt bra referens till ursprungsdoppandet.
Och en sak till. TACK Kiddo, jag älskar den där typen av komentarer som sätter igång tankarna. Var aldrig rädda för att vara nördiga. I morgon ska jag förära dig ett alldeles eget litterärt recept som tack.
Va fint, Lisa! Jag hade också en mamma som fick broilern att räcka till fem, minst. Kycklinggryta med grädde. En uppskattad lördagsrätt. I övrigt var hennes matlagning ganska katastrofal. Jag går fortfarande ner i vikt varje gång jag är hemma och hälsar på. Jag säger bara: Aromat. Och ärter-majs-paprika-frysblandning;)
Ärter-majs-och-paprika – snacka om madeleinekaka. Mamma hade alltid en jättepåse i frysen, och blandningen skulle ner i alla sommarsallader. Åh, de halvslemmiga paprikabitarna…
Har inget att tilläga om Proust – men artikeln om madeleinekakan är underbar! (Och stöder mig i mitt ointresse för Proust – jag klarar inte att läsa honom bara för att jag tycker att karln var en sådan tönt).
Jag som rätt nyligen lät ut På spaning blir nyfiken på vad det finns för tidigare version. I Gunnel Vallquists översättning förekommer i alla fall både madeleinekaka och lindblomste. Men visst kan man undra varför just den episoden blivit så omtalad bland allt det andra. Kan det vara för att den nämns redan i första boken och att många inte kommer längre än så? :-)
Det kunde ju ha blivit så annorlunda, Jamie Oliver skriver i sin senaste kokbok att för 60 år sedan åt man mera kanin än kyckling i Storbritannien. Vad hade hänt om man satsat på avel av kanin i stället för kyckling?
Watermelon: Otydligt ordval av mig, det handlar inte om tryckt version utan om utkast. Toasten publicerades aldrig men finns vad jag har hört flera gånger i diskussioner och anteckningar, typ. Någon för gårna googla vidare.
Ah, spännande, så djupt har jag inte lodat ännu. Intressant att han funderat fram och tillbaka om exakt vilken mat han skulle välja, skulle vara skoj att få kika in i hans funderingar och hur han till slut valde. En livskraftig kombination fick han till i alla fall, så ofta omtalad trots (föreställer jag mig) att han läses i betydligt mindre omfattning. Kul att han dök upp här. :)
Kom att tänka på min mamma, som inte finns längre. Hon studerade också och var en fena på att laga mat på ingenting! Hon plockade fallfrukt i parken till paj, hittade kvitten på gården till äppel & kvittenmarmelad, bakade morgonbrödet själv i stekpannan och delade sällsynta köttbitar rättvist med sin hund. Ett fantastiskt recept jag ärvt av henne mättade många fattiga partymagar, chilensk fisksoppa (utan mängdangivelser, naturligtvis). Fräs rikligt med vitlök och gul lök i gryta. Tillsätt fiskbuljong och tomatkonserv. Låt koka ihop. Tillsätt den fisk/de skaldjur du anser dig ha råd med. Krydda med chilipeppar och salt. Pressa i citron. Servera med citronklyftor,persiljebukett på bordet att nypa av och ett gott bröd. Mamma sade att soppan kallades canillo al muerte, stånd tills du dör (stämmer det, spanska, någon?) Hursomhelst ett bra namn att höja förväntningarna inför en enkel soppa med…
Stånd tills du dör låter lite ansträngande. I alla fall för män.