Först såg jag ingenting. Efter ett tag började kolmörka fläckar skilja ut sig från den impressionistiskt röriga bakgrunden av gräs och halvtorra löv. Det var just frånvaron av ljus, den mörka skuggan djupt ner i svalget som gjorde den svarta trumpetsvampen synlig. När ögat så började vänja sig växte ett hav av svampar fram, som om en dimma plötsligt lättat, där det för några sekunder sedan inte funnits någonting. Och där kom belöningen. En sekundkort elektrisk svindel, ett eller två rullande hjärtslag: jägarens upphetsning över bytet. Tuva efter tuva av trumpeter bredde nu ut sig åt alla håll, långt in under hasselbuskarna, över och bortom kullen några meter bort och in i ett snår av nässlor som skymde en murken ekstam. Dessutom stod jag på en hel del svamp, men det visste jag inte just då.
Där det svenska artnamnet är beskrivande har det franska namnet på samma svamp en mer poetisk laddning: trompette de la morte, dödens trumpet. Jag gillar smaken av det senare namnet i munnen, speciellt som jag ofta letar efter svamp i rösen av järnåldersgravar; den svarta trumpetsvampen trivs där stenen håller dagsvärmen kvar i marken. Kanske är det sedan länge döda som trycker upp mattsvarta sammetsmegafoner genom mull och gräs för att hest viska ut sin ändlösa sorg och klaga bittert över evighetens malande tristess. Ser jag ner i en svart trumpetsvamp får jag känslan av att underjorden tittar tillbaka, utan att någonsin blinka.
En till synes oändlig mängd svamp börjar man lämpligen att skörda precis där man står. Och till en början stod jag upp, med min mormors teknik från blåbärsskogen: vikt på mitten som en fällkniv. Så kunde hon plocka i timmar, jag orkade inte ens en halvtimme. Jag hukade mig då ner istället, det lättade på både tristess och krampkänning. Emellanåt satte jag ner ett knä i marken. För att variera mig lutade jag ibland bröstet mot ett knä, och när krampen ändå började komma smygande bytte jag knä. Ibland reste jag mig upp på knakande knän för att andas och för att få en överblick. Märkligt nog hade jag varje gång bara kommit halvvägs. Jag tog allt längre andningspauser och suckade allt djupare.
Upphetsningen över det enorma svampfyndet klingade av snabbt, och jakten hade övergått i skördande, en syssla som kräver ett annat sinnelag och en annan filosofisk grund än jägarens: hamsterns. Efter mer än en timmes plockande hade frånvaron av andra intryck än min fysiska kropps protester fått mitt tålamod att krackelera fullständigt, och jag hade övergått från ett ivrigt men varsamt plockande till småilsket, knästående rafsande, där näve efter näve av svamp slängdes i korgen. Min enda önskan var att resa mig upp för att gå vidare. Samtidigt visste jag förstås att något sådant var omöjligt så länge det fanns svamp kvar. Snart satt jag uppgivet på marken med den redan rågade korgen inom kastavstånd. Jag plockade rent i den halvcirkel jag kunde nå, sedan masade jag mig någon meter och började om.
Efter drygt två timmars plockande hade all värdighet lämnat mig. Jag hade lagt mig ner på sidan, i en total kapitulation för gravitation och smärta. Som Tranströmers dragg släpades jag över världens botten. Tiden som jag tidigare kände den hade upphört. Mördarsniglar gled misstänksamt runt mig i stora cirklar.
När jag till slut kom till insikt om att det inte fanns mer svamp att plocka var det som att långsamt vakna ur en sömn. Ingen triumf, inga känslor. Jag reste mig, bruten i leder och bruten som människa. Korgen tyngde svårt, och tummen på min vänstra hand var öm och flådd ilsket röd av svampkniven. Jag gick utan att vända mig om och lämnade ett slagfält av rens och stumpar efter mig som bevis på den fasa som precis utspelats där.
Efter tjugo meter satte jag ner korgen i gräset för att byta grepp. Jag sträckte på mig. Gräset var fullt av svarta fläckar. Den här gången kände jag ingen belönande stöt i huvudet. Bara pina.
Kommentarer
19 svar till ”Charon i trumpeten tutar: ett svampminne”
Och hur lång tid tog rensningen? Även om svart- och rödgul-trumpetsvamp är mycket lätta att rensa, så kan det ändå ta många timmar att ta hand om en stor skörd som skall torkas!
Jag grovrensade på plats men ju mer jag plockade desto slarvigare blev rensningen. På slutet åkte svampen nog bara ner i korgen. Det var en ohygglig mängd svamp, jag hade stora korgen med och den var både fullpackad och rågad, och dessutom hade jag en fylld påse vid sidan av. Korgen hämtade sig aldrig riktigt utan gick sönder.
Jag kunde inte ta hand om allt på en gång, torken har sin kapacitet och frysen sin. Så det blev rensning i omgångar, säkert lade jag väl ett par timmar på det totalt sett.
Vågar jag gå tillbaka dit i höst…? Har inte bestämt mig.
“Kanske är det sedan länge döda som trycker upp mattsvarta sammetsmegafoner genom mull och gräs för att hest viska ut sin ändlösa sorg och klaga bittert över evighetens malande tristess.”
Det var outsägligt vackert skrivet. Sorg och klagan vill jag däremot inte tro att de förmedlar. Snarare trumpetar de ut sin saknad efter de levande. Vissa år är den saknaden särskilt stor. Då dyker de upp i överflöd och glädjer oss som är kvar med maningen: Glöm inte!
Om “svampögon” och svart trumpetsvamp.
Min bror fick följa med för första gången till en av mina svampskogar. Tänkte bl.a skörda svarta trumpeter, men sade inget i föreväg. 50 m innan plockplatsen säger han “Här kan det finnas trumpetsvamp”. Han reagerade troligtvis på kombination av under bergssluttning (vattnet rinner ju nedåt), gräs och barrträd.
Barrskog är ju ena växtplatsen för min favoritsvamp, den andra hasselskogen (ofta i kombination med ek)
Min policy om rensning. Grovrensar rejält i skogen. Varför bära hem sådant som jag tänker slänga?
Det skall inte ta mer tid för slutrensningen är vad plockningen tagit. Jag borstar sällan svampar. Jag skär bort oönskat med kniv.
Anki: fast jag är så morbid av mig, och tänker då på att svamparna vill suga ner de levandes själar i underjorden. : ) Svampplockning som ett kombinerat memento mori och carpe diem är en vacker tanke i sig.
Örjan: jag börjar också få bra känsla för trumpeter, både i barrskog och vid hassel. Och hur mycket jag rensar beror på dagsform. Oftast lyckas jag grovrensa i skogen åtminstone.
Rödgul trumpetsvamp brukar vara mycket revlig att plocka, men behöver inte gå och stirra ned i marken, utan kan gå i normal takt mellan de riktigt blöta områdena där de växer.
Jag har också utvecklat den här “känslan” för svart trumpet. Även för andra svampar, men trumpetkänslan är den starkaste. Det är som om de utöver en magnetism på själva ens själ. Men egentligen är det väl snarare en instinktiv känsla för mikrobiotoper, men det känns lite väl prosaiskt.
I
I?
Kurt, jag hade en liknande upplevelse med just rödgul trumpet i höstas. Då fick vi lämna ett fält av svamp, vi var totalt fullplockade. The horror…
Gitto: jag tror snarare på ren magi, och du har fått gåvan. ;)
Mitt korta inlägg ovan skrevs av tvååringen förresten.
Å i åa ä e ö.
Tidigaste starten för en framtida matbloggare som jag hört talas om.
Vi har böjt i tid.
Margit: Att identifiera “mikrobiotyper” är ju det viktigaste när det gäller svampletandet.(basen för “svampögon”)
Min hjärna ställer om sig beronde på vilken skog jag är i. Ingen större ide söka efter trattkantareller i lövskog precis.(men har faktiskt hittat)
Generellt- att gå på svampletning, är för mig en form av att rensa hjärnan. Koncentration är på att identifiera skogstyp. Vad kan finnas här? och sedan identifiera/hitta svamparna. Att tänka på utseende/färg/form. Glädjen är att finna och plocka de bästa exemplaren.
Effektivt svampletande omöjliggör får mig ev tankar om normaljobbet, privatekonomin mm mm.
Men OK – om man som Peter hamnat på det maximala trattisstället (trumpet eller kantarelldito) blir ju plockningen ett “jobb”. men vilken svampälskare kan gå hem utan att “frossplocka”.
“Frossplockning” – jag älskar stensopp. Med ungefär 5-årsintervaller blir det “Karl-Johan-år”. (Värme och mycket regn i början augusti.Plockning slutet månaden.).
20-30(?) åriga granplanteringar är min erfarenhet.
Tänk dig att sitta och skära bort rotdelen på mini-KJ (stora som kalkonägg) med konsistens som hårdkokta ägg. Samtidigt som du tittar/spanar vidare och undrar inför nästa plockning. Höger för de tre stora, eller rakt fram fram för de fem andra, osv, osv…
Minns plockning för ca 5 år sedan. Min mor ville följa med, trots att hon inte hade ork att gå i skogen. OK tog med två fällstolar åt henne. Nr 2 för svampkorgen.Placerade henne 100 m in på skogsvägen.
Jag ilade runt i granplanteringen och skördade/fyllde svampkorgen.Full korg-tillbaka för byte till tom.
(Ingen granblodriska fanns detta år)
Hon satt och grovrensade.Dvs rötter, gröna rörlager och seg hatthinna bort.
På några timmar hade vi massor kilon av KJ att ta med hem.
Mycket torkades.(Använde då mitt cateringkök och perforerade bakplåtar ovanpå kylar/frysar)
Annat kokades ihop/(förvälldes) satsvis med hjälp av största salladsskålarna och mikron.
2010 var ett gott kj-år i mina trakter. Låt oss hoppas på ett nytt.
Jag kanske är pervers på riktigt. Men frossplockningen tar fram det bästa ur mig. Jag blir lugn och metodisk och sällan är jag så lycklig. Det monotona tar fram lugnet i mig, och det lugnet är inte lätthittat.
Jag står alltid på knä i den fuktiga mossan, som i stilla bön. Fukten som tränger igenom byxorna bekommer mig inte.
Du skriver så vackert, poesi och matbetraktelser blandat. En riktig matnördsdröm.
Jag kan för få sorters svamp men sådan där plockning kan det bli för rödgul trumpetsvamp.
I hösts började jag ärligt talat nästan få problem med de där ymniga arterna…jag kan inte gå från ett ställe med svamp kvar, och det kan leda till timmar ute i skogen, nästan på samma plats. Jag gillar ju att ströva runt och leta mest av allt.
Rödgul trumpet, svart trumpet, trattkantarell…hoppas på ett något mindre gott år 2011…måste vila…
Tack för de fina orden förresten.
Oj då. Läser ett citat av Tomas Tranströmer i dagens dn:
På väg hem ser jag bläcksvamparna skjuta upp genom gräsmattan
De är de hjälpsökande fingrarna på en
Som snyftat länge för sig själv i mörkret där nere