Chlodnik och copycat cooking

Jag har haft en släng av chlodnik-feber, och naturligtvis var det Gitto som smittade mig. Jag åt soppan första gången på en rysk krog för många år sedan, men har inte kommit mig för att laga den eftersom min man inte gillar rödbetor. Igår snodde jag triumferande ihop en laddning till en plåtning för Sydis, men eftersom mitt recept är nästan identiskt med Gittos kan ni ju laga det redan nu. Lite fascinerande att både jag och Gitto tweakade våra soppor med vinäger och Herbamare. Just Herbamaren var fantastisk i soppan, libbstickan och sellerin lyfte rödbetsmaken ur myllan. Jag fick dessutom tag i kärnmjölk från danska mejeriet Thise som finns rikt representerad i butiken Morot&Annat på Drottningtorget.

Det är nu andra gången jag kör ett Sydis-recept på en kall soppa mer eller mindre stulet av Gitto. En något tweakad variant av Gittos kikärtssoppa publicerades i söndags i min yoghurtartikeli Sydsvenskan. Jag gjorde senare en mer självständig spin off på kikärtsreceptet med vita bönor, lagrad getost och vattenmelon som är ett av mina bästa recept någonsin.  Min tacksamhet är alltså oändlig. I gengäld förärar jag Gitto följande poem om min chlodnik-upplevelse igår.

Rodnande chlodnik
utspilld framför mållös kock –
förföll till haiku

Jag tycker egentligen haikun är överskattad. En haikuuppläsning är lite som en vinprovning där ingen egentligen uppskattar vinet men hummar uppskattande bara för att etiketten säger att det är fint som tusan. Lite som barnteater, bara roligt för de mest insyltade att titta på men med begränsat underhållningsvärde för andra.  Värst är haikun i latmansvarianten där den självutnämnde haikupoeten enbart följer stavelseschemat 5-7-5 och tror att det blir poesi. På japanska räknas inte ens stavelser på det sättet. Höjer man ribban lite blir det skojigare. Haikun ska måla upp en scen och en känsla med tre penseldrag och helst innehålla en rad olika finesser var av ett flertal verkar vara svåra att få till på andra språk än japanska, bland annat en lite oväntad vändning, ofta i sista raden.  En elegant haiku förmedlar samtidigt en  jämförelse av två olika bilder/upplevelser.

Haiku-poeter äger sällan något rikligt mått av humor. Ja, det är som om haikun lockar fram den pretentiösa tråkmånsen inom oss. När jag gick på en tvådagars skrivarkurs fick vi uppgift att skriva en haiku. De iskalla blickar jag fick när jag läste min hade faktiskt varit utmärkt haiku-material.

På höststormigt hav
trygg i min gistna eka-
OB håller tätt

Jag har hursomhelst pliktskyldigt petat in en del finesser i chlodnik-haikun ovan. Observera alltså  tidsmarkören i den säsongsbetonade rätten chlodnik (högsommar, rödbetspremiär och det exakta ögonblick då rödbetorna blöder ut sin färg i kärnmjölken), speglingen av de två fallen i varandra och dubbeltydigheten i “mållös”. Behöver dock kanske ett onomatopoetiskt inslag som vissa uppskattar i haiku. Funderade på “kraschade” men då måste jag konstruera om mellanraden till “kraschade framför mållös” vilket gör den en aning för kryptisk. Sen kan man diskutera om det inte vore bättre med: Framför mållös kock/rodnande chlodnik utspilld men då blir syftningen i sista raden oklar. Eller ska jag helt enkelt skriva om haikun så att den återger min receptstöld:  rodnande chlodnik/stjäl jag iskall av mållös/ kinderna bränner

Ja, ni fattar. Visst är det småtrevligt att brodera med ord, men jag är och förblir en obildbar barbar och är faktiskt ganska kallsinnig inför mycket poesi överhuvudtaget. Kan inte folk bara säga vad de vill ha sagt utan en massa högtravande tjafs? Vad är ett aldrig så vackert poem jämfört med en vällagrad stilton?

Men jag är inte sämre ‘än att jag kan ändra mig. Tipsa gärna om bra matpoesi eller skriv en egen haiku om ni så behagar.