Getter: På gott och ont

Undrar egentligen vad som försiggår i en gets skalle när den står uppflugen på en klippa – on the top of the world – och tittar ut över det blå havet?

De första dagarna tyckte jag att det var oerhört pittoreskt att höra getskällorna ur varenda ginstsnår. Ett semesterljud, lika rogivande som åsnornas morgonskri, eller hundskallen som svarade på kyrkklockorna i Potamos några hundra meter över våra huvuden.

Men efter besöket hos Vangelis blev jag lite mer betänksam och tyckte plötsligt att klämtandet lät lite sorgligt. Att envist satsa på boskap som går så hårt åt vegetationen kändes lika aningslöst och kortsiktigt som den grekiska ekonomiska politiken i stort.

Fram till och med 1800-talet var Amorgos en rik ö som sålde vin, bomull, olivolja, tobak och virke. Det vittnar de många ringlande terasseringarna på bergssluttningarna om. Idag ligger de öde. Öborna odlar frukt och grönsaker för husbehov, men allt annat fraktas till Amorgos med båt.

Givetvis hindrade inte detta mig från att bli begeistrad av öns specialiteter: Vi åt grillad get på spett och provade den amorgiska specialiteten patatato, ugnsbakad getgryta.

Dessutom ystades getmjölken till en slags mjuk, lätt syrlig ost som användes i alla möjliga sammanhang. Den mest kända kallas xynomizithra, där xyno betyder sur, syrlig och mizithra anger att färskosten är gjord på får eller getmjölk och löpe. I Chora åt vi även en god hårdost, den pecoriniliknande ladotiri.

Chora var verkligen en sagoby, och det är inte alls svårt att förstå Luc Besson i valet av inspelningsplats. De ringlande gatorna ledde oss rakt emot den taverna som vår guidebok rekommenderat, To Xyma. Stället drevs av Theodoros som ensam tog emot beställningarna, tillagade de enkla rätterna och serverade vid borden. Förutom en obligatorisk grekisk sallad med xynomizithra och ett fat med ostar fick vi även en grovmalen fläskkorv med vitlök och fänkål som stoppats hos slaktaren i Katapola.

På vägen till klippbadet Mourou på östkusten köpte vi med oss frasiga inbakade pajer från Choras bageri. Det låg i utkanten av byn, strax intill den enda rondellen. Filodeg med spenat- och purjofyllning  var min favorit, medan barnen föredrog de choklad- eller vaniljfyllda. Bageriet sålde även  fina surdegslimpor, vilket var nog så välgörande för käkarna efter en veckas vitt fluffbröd från bagaren i Aegiali.

Annars var de godaste ostpajerna dem vi åt i den lilla strandbaren vid Kalotaritissa längst ner på öns västligaste spets, i närheten av det skeppsvrak som också användes som siciliansk location i Det stora blå. Trots att stranden låg så avlägset var barmenyn fin, och innehavarens moster bakade pajerna som levererades dit. Getosten i dem hade spetsats med kanel för att runda av syran i smaktopparna (samma knep som i min grekiska carbonara) och den var underbar i hettan tillsammans med en kall öl. På bilden till höger en weissbier, men annars drack vi mest det grekiska ölmärket Mythos.