Innan du läser det här inlägget, ta ett par sekunder och fundera över följande: Vad luktar svamp?
Förmodligen svarade du inte bränt gummi. Men blåmusseronen luktar verkligen bränt gummi. Det vet jag, för det står i en bok. Eller, med mina egna associationer: den luktar som den tub med solution jag ibland måste använda för att laga en pysande cykelslang, parat med sötlakrits. Men varför vill någon äta en svamp som luktar så? Vi gräver inte djupare i den frågan men konstaterar att blåmusseronen, liksom mandelriskan, har en tendens att dela in mänskligheten i två oförenliga halvor. Antingen gillar man blåmusseronen, och då kan man ta i ordentligt för att tala om hur mycket man gör det. Eller så gör man det inte, och då är man inte sen med att berätta hur avskyvärt den smakar, när som ämnet dyker upp.
Musseroner har skrämt mig lite genom åren. De är köttiga och imposanta, men ser sällan så goda ut. Vuxensvamp, på något sätt. Blåmusseron är endast den andra musseronart jag smakat (den första var streckmusseron, men mer om den en annan gång) och det tog allt några års funderande innan jag vågade ta steget. Jag menar, den luktar bränt gummi. Och den ser faktiskt ganska giftig ut, med sin ofta helvioletta uppenbarelse.
Det var bara några dagar sedan jag provade blåmusseronen för första gången. Jag är glad att kunna säga att jag tillhör den hyllande halvan, men jag förstår samtidigt varför den är hatad. Den smakar verkligen speciellt och starkt. Riktigt vad den smakar har jag inte listat ut än. På det följer att jag inte vet vad jag skall kombinera den med. Spenat och muskot, har jag läst, och jag kan hålla med om att det verkar vara en framkomlig väg. Kanske curry kan tämja den udda smaken?
Kära läsare, om du nu orkat ända hit. Plockar och äter du blåmusseronen, och vad gör du i så fall med den?
Kommentarer
19 svar till ”Den är blå och luktar ganska illa”
Nä, har aldrig sett någon, men om jag hade det skulle jag vilja tillaga den så att den fick behålla blåbär-i-mjölk-färgen. Går det?
Hm, bra tänkt. Tyvärr är det mest skalet av den som har den fina färgen, och oftast är de lite mer bruna på hatten (det är klart att jag tog det finaste exemplaret för fotot…).
Kanske om man confiterar hattarna hela? Ja, nu måste det ju testas…
Jag har aldrig hört talas om den, men sen är jag närd av en hispig moder som lät min fryntlige far äta av den egenhändigt plockade svampen dagen innan vi andra fick smaka. Var han i livet dan därpå så var det fritt fram för oss andra.
Jag har hittat den en gång, ganska rikligt i slutet av förra årets säsong. Blev ganska exalterad över ett nytt svampkryss och kom hem till köket för att med spänning laga till denna smakmässigt “kontroversiella” svamp. Och blev ganska besviken…
Kanske påverkad av vissa svampböckers beskrivning av att en äldre generation tycker att blåmusseronen är alldeles extra god tyckte jag den smakade…30-tal. Eller kanske 40-tal, eller kanske till och med 50-tal fram till ATP-omröstningen. Beredskap, brödpudding, gengas, eternit och våta lovikavantar. Trist, men inte kontroversiell, om du frågar mig. Så svaret på frågan blir: Nästa gång (om det blir någon) plockar jag den nog inte, och den lockar inte mig att göra något av. Eller så gör jag det, bara för att testa något annat sätt att tillaga den än den ganska trista stekningen rätt upp och ned jag gjorde första gången.
Sedan en reflektion över vad den doftar/luktar (och i någon mån smakar): Jag kan förstå associationen till bränt gummi, även om den inte är så superstark för mig. Däremot kan jag inte gå förbi lavendelrabatten längre utan att synapserna klickar till och får mig att doftminnas blåmusseronen. Så en stark association till lavendel för mig, även om jag inte skulle påstå att den direkt luktar lavendel. Men det finns en klar likhet.
Det finns viss mat, koriander och kaffe till exempel, som man lär sig uppskatta med tiden. Vissa skulle inkludera surströmming i listan, men själv tycker jag att surfisken satt som en smäck redan vid första tuggan och nu är jag så störd att jag tycker det luktar gott också. Men blåmusseron…Det luktar tydligt kemiskt/bensinstation/bränt gummi kanske, inte så illa egentligen i min näsa, men smaken är sämre. Fortfarande kemiskt men på ett annat sätt, och dessutom lite fadd/unken på ett sätt som vissa viner kan smaka (kanske inte korkskadat men något åt det hållet). Jag förstår inte alls de tre stjärnorna i gamla svampböcker och låter den stå kvar i skogen. Men det är nog någon fnurra på tråden mellan mig och starkt smakande svamp överhuvudtaget. Jag har svårt för blodriska också, inte alltid men ibland, och blomkålssvamp klarar jag bara i mindre doser (men den har ju en tendens att förekomma i jättedoser…). Rimskivling däremot måste vara världens mest underskattade och sorgligt oplockade svamp!
Anna: enligt Pelle Holmberg behåller den sin blåa färg i inäggningar. Det gäller att komma över små exemplar som kan läggas in hela. Konstigt nog har jag aldrig sett en liten blåmusseron. De är alltid utslagna. Det måste gå fort.
Johan: din mammas inställning är den klart klokaste. Du anar inte hur lätt det är för en del att ta fel där ute i skogen. Det har mindre med egentliga kunskaper att göra än en glad, amatörmässig inställning.
– Men varför har du lagt den här spindelskivlingen i korgen? Du skulle ju plocka trattkantareller, de är inte alls lika!
– Jamen, de är ju bruna båda två!
Kalle: det där med luktassociationer är alltid lika intressant. Det är underligt hur det slår vilt. Det handlar som du säger mer om associationer än “luktar lika”. Har man en gång gjort kopplingen är det svårt att släppa den.
Saskia: rimskivlingen verkar ändå ha ett följe av devota anhängare. Men den har inte slagit igenom som folksvamp än, eller rättare sagt: den har tagit ett steg tillbaka från att en gång ha varit en folksvamp. Det blir väl inte bättre av att den numera sorteras in under spindelskivlingarna.
Det är underligt det där hur just musseronerna aktades som trestjärniga svampar för inte så länge sedan. Säkert är det en kvarleva från långt tillbaka, och en inställning som inte alltid prövats. I de yngre generationerna känner jag ingen som plockar musseroner, förutom jag då men jag kanske inte räknas dit. Och jag är ingen ivrig musseronplockare. Med undantag för streckmusseronen då, som jag skall skriva mycket, mycket mer om senare.
Den är ju mycket vanlig i granplanteringar, unga exemplar kan blandas i hop med bockspindelskivling.
Man får kanske förvälla den i vitvinsvinäger och sedan lägga in den i en klar olja med en jäkla massa fänkåls eller anisfrön så kanske den smakar så gott att den matchar sitt utseende :)
Kurt: jag stod och höll bockspindling i handen häromdagen och kände mig lite förvirrad. Den har verkligen precis samma blåbär-i-mjölk-nyans som blåmusseronen. Men de bruna skivorna avslöjar bockspindlingen.
Anna: anis kan nog funka riktigt bra. Fortsätt, fortsätt!
Nej i all hast glömde jag mig! Blåmusseronen är inte den andra musseron jag smakat, det är den tredje. Jag glömde silkesmusseronen.
Jag blir så glad av att se lite mer svampkunskap. Eller mycket mer än vad jag kan iaf. Nästa år ska bli mitt stora svamplärarår. I år har jag fått mersmak. Keep on picking!
Benny, varför vänta så länge? Det finns gott om tid att dra igång stora läråret redan nu!
Jag som svamptok blir glad av alla andra svamptokar som läser mina påvra inlägg!
Jag blir väldigt ivrig att komma ut och lära mig, och inlägg som dessa gör mig ännu mer så. Nästa år har jag körkort och min dotter kommer att kunna springa runt en del. Och jag kommer att ha läst på mer. Musseroner och kremlor verkar balla. Nästa år, jag lovar ;)
Jag blev exalterad när du skrev om denna svamp som jag tycker är så vacker med den härliga mjölkigt blåa färgen och den fina hatten. Har plockat dem för 2 år sen, förvällt dem och stoppat i frysen och glömde bort dem. Har inte vågat göra något tyvärr. Jag har en svampbok av Jacque Malouf där en bild av blåmusseron finns på insidan av bokpärmen och jag försökte hämta inspiration från de ganska intressanta recepten men blåmusseronen är fortarande orörda i frysen.
Hoppas att jag kan få några ideér från dina funderingar…
Rowina, jag tycker ärligt talat att den omtalade speciella smaken inte är så påträngande. Visst har den en udda smak, men den smakar inte illa. Även om den nog passar bra med t.ex. muskot och spenat så smakar den fint med bara smörstekning. Passa på innan den dör frysdöden!
…inte påträngande…. en udda smak…. inte illa. Njaa, jag blir lite skeptisk med dina uppmuntrade beskrivning. Men jag håller med dig att det vore synd att låta dem dö i frysen. Jag kommer att rapportera om resultatet ; )
Jag kan säga såhär i alla fall: jag tycker inte att blåmusseronen smakar illa, men jag förstår _varför_ andra gör det. ;)
Har just ätit en fantastiskt god omelett. Jag lät gul taggsvamp och musseroner puttra i smör och en nypa salt tills de mjuknat, sedan strödde jag två nypor mjöl och redde sedan med matlagninggrädde som puttrade ytterligare en stund på svag låga medan jag snabbt gjorde en fransk omelett på fyra ägg, fem matskedar vatten och en nypa salt. Fantastiskt gott och behöver inte kryddas eftersom båda dessa svampar är kryddiga i smaken och kompletterar varandra!