Den elake kan kalla mig värdenihilist om denne vill, det är en uppfattning så god som någon. Liksom en av mina tidiga idoler: örebroaren, journalisten och den betraktande kåsören Thorsten Ehrenmark, så har jag en tendens att hålla med den jag senast pratat med – inte för att jag precis bytt åsikt utan för att det brukar finnas åtminstone en gnutta sanning hos alla. Jag driver omkring i ett hav av värderingar där det är långt till fast botten, till redighet och säkra åsikter, det mesta beror på och jag kan alltid ha fel.
Det här är egenskaper som gör mig till en usel recensent. Skriver jag om någon annans mat väjer jag för de absoluta orden (som ett av mina hatord i matsammanhang: korrekt) och kan inte göra någon hemlighet av att det är mina erfarenheter, värderingar och förväntningar som jag projicerar på maten (i sig). Jag åtminstone utgår ifrån att kocken eller kockarna vet vad de gör och att de är bättre än jag på råvaror och matlagning. I annat fall kunde jag väl lika gärna stannat hemma, eller tagit en pizza istället. Och om mitt antagande inte stämmer brukar det visa sig rätt snart.
Samtidigt gör de här egenskaperna mig till en bra recensent, av samma anledning som ovan: att jag inte försöker dölja det som i grunden är mina högst subjektiva intryck bakom en högnäst och dömande pansarprosa. Jag försöker att ta in helheten och skriva om den, mer försiktigt än snärtigt. Och jag skäms inte över att jag skriver recensionen ur mitt eget perspektiv, den trångsynte och i sammanhanget kanske obildade gästen, en restaurang som bara lagar mat för att blända kockrivaler är inget för mig. Även en kock från de högre sfärer måste kunna göra sig begriplig för att inte förlora mitt intresse. Å andra sidan: när något passerar över mitt huvud är jag ärlig nog att erkänna det, hoppas jag.
Den ärligheten som kommer ur ett ständigt hackande på mina egna övertygelser och värderingar (jag är en notorisk ältare) och, hoppas jag, en förmåga att skriva rent och tydligt och kanske även medryckande om sådant jag upplevt gör att jag då och då vågar skriva en recension. Kanske kan andra ha nytta eller nöje av den. Några siffror slänger jag mig inte med, jag är amatör och entusiast, inte konsumentupplysare.
Ett exempel: när jag åt anklever häromdagen reste jag mig inte upp i vrede och började kasta vinägerkokta druvor in i det öppna köket som möjligen A. A. Gill hade gjort, även om jag tyckte att de var för skarpa till den mjälla levern. Jag började istället utgå från mig själv: har jag inte förstått vad kocken vill säga? Finns det något jag kan lära här? Till slut fanns det nog ändå inte det. De var för skarpa för mig, och jag petade bort dem. Förmodligen skulle du också ha gjort det. Anklevern (au torchon) hade dessutom en rest av kylskåpskyla i sig som gjorde den onödigt fast och höll inne de finare aromerna. Uppläggningen var från 90-talet, och på det hela taget fanns det inget som riktigt gav rätten en personlighet, det skulle vara druvorna då.
Men jag tyckte ändå att den var god. Den passade in bra på de förväntningar jag hade, på stämningen i lokalen, på klientelet, kaanske på priset. Att då bara redovisa det negativa vore förstås ett bedrägeri. Och i alla mina omdömen om maten döljer sig förstås ord med absolut potential (“för kall”, “för skarp”), ord som måste balanseras genom att avsändaren (jag!) blir tydlig i texten. Någon annan skulle kanske ha tyckt tvärtom, vad vet jag.
Mat, om jag får låta lite omedgörlig ett tag, ska upplevas, inte analyseras. Och en recension ska spegla den upplevelsen. Så ärligt som möjligt. Sådana är de recensioner (och i allmänhet: texter) skrivna som jag själv uppskattar att läsa, som jag själv får ut något av. Det vore förmätet av mig att försöka göra på något annat sätt då.
Vad värdesätter du i en recension? Skriv gärna något i kommentarerna. Och vill du debattera med mig utifrån mina ståndpunkter så vet du ju redan att denna notoriska värdenihilist kommer att klia sig i huvudet och hålla med om vad du än säger, så du har inget att förlora.
Kommentarer
9 svar till ”Den ryggradslöse restauranggästen?”
Och betalar, det gör jag själv.
Känner igen mig i mycket av det du skriver.
Jag vill ha en känsla av närvaro i en recension. Visst håller du med?
Jag håller med tills nästa kommentar efterfrågar mer distans och objektivitet…
Nej visst är det så. I den andra änden ligger någon slags laborationsrapport. Hellre då en gonzorecension med jag-var-där-känsla.
Välskrivert och dito -formulerat (som alltid).
Undran, om ursprunget till artikeln. Har du nytt uppdrag som (betalande), ändock anonym restaurant-recensent?
Nej, jag och sambo-Lisa kom iväg utan barnen för första gången på flera år! Jag började minnas hur kul det kan vara att gå ut och äta, och kanske skriva om det.
Nevertheless.Tror på dig som restaurangkritiker. Anonym eller ej.
Gott Nytt År!
Gärna för mig, men det lär aldrig ske. Och här i stan har vi knappt något att recensera. Gott nytt du med!
Kanske är det så att när man äter ute mer sällan än ofta blir man lite mindre benägen arr dissa utan vill få det hela till en positiv upplevelse och vidgar perspektivet till något mer förstående än när man hade möjligheten att äta ute mest jämt. Kanske är det också att något som förr var vardag och ett tillfälle att veta, kunna och tycka nu blir en källa till inspiration hur man skall och inte skall göra för att göra sig själv glad.
För om man klara att hålla sig på den sunda sidan genom småbarnen tror jag att man kommer ut andra sidan som en kanske lite mera nyanserad person. En som setts.den i vitögat och förstått att en något kall anklever också kan gengåvor, inte bara irritation utan även en kunskap ombad som VERKLIGEN gör en lycklig i matväg. Och tills dess där det inte så tokigt med vardagsbetraktelser som behandlar insikterna.
Att vara småbarnsförälder är verkligen en övning i ödmjukhet på många sätt, plötsligt rycks ett invant liv undan och ersätts av ett helt annat. Visst är det så att jag omvärderar mycket av det jag tidigare höll för sant och att jag kommer att uppskatta t.ex. uteätande mer, kanske på ett annat sätt.
Ändå är jag ganska säker på att det mer handlar om personlig läggning vad gäller det jag skriver om ovan, en läggning som inte tvättats ur sedan senast. Jag förstår tjusningen med en elak, välskriven recension och fnissade en del åt A. A. Gills besök på Mistral (jag tog honom till och med en aning på allvar, hans recension speglade hans besök utifrån hans förväntningar och erfarenheter och han har ätit runt en del). Faktiskt var mitt första omdöme om maten lite spydig (vispat smör, tror de att jag ska bli imponerad av det, bla bla?).
Mina krav på maten hade definitivt inte luckrats upp, märkte jag. Och det var lätt att halka över i kritisk mode, men jag försöker undvika det av anledningen att det är så jäkla enkelt att tycka, och om mat är det speciellt enkelt i och mer att det knappast går att på absoluta grunder säga att någon har tokfel, kanske inte fel överhuvudtaget. Sedan var jag ju strängt taget inte där för att tycka heller, jag var där för att ha en trevlig kväll ute och hade garden nere. Det skiljer mig i ärlighetens namn från en yrkesätare, men kan vara en god egenskap ändå i recensionssammanhang: de få som följer och läser mig vill nog också ha en trevlig kväll ute och vill veta vad jag tyckte om allt.
Med tiden får jag väl se om det är en annan upplevelse jag söker så småningom. Om inte annat ser jag fram mot den dagen jag kan ta med ungarna ut för att äta något riktigt gott.