Med tiden blev ritualerna en allt viktigare del av min barndoms jular. Presenter kunde jag få året om, även om jag sällan fick det, och maten var misstänkt lik den vi åt till påsk. Det var andra detaljer som var avgörande. Mormor och morfar var speciellt finklädda (som jag saknar er). Jag skulle sitta på soffan så att jag tvangs krypa mellan gabardinklädda ben för att ta mig från matbordet när mina köttbullar och mitt tålamod tagit slut. Klapparna skulle ligga i rätt korg, min tomte skulle sitta på rätt plats i granen. Granen trugmatades givetvis med sockerbitar tills den barrade ihjäl på annandagen i ren förtvivlan. Gröten till tomten skulle stå på balkongen, den som vill tro tror, önskelistan låg i skogen. Morgonpresenterna, Nicke Lilltroll, och givetvis Bertil Perrolf under julaftonsvakan, tävlan om att säga God Jul först. Ritualerna är trådar som fäster i alla minnen och intryck så jag kan släpa dem efter mig, de får inte gå förlorade, vill inte tänka mig att de en dag går förlorade, det är en sorg.
Kalle Anka klockan tre var en fyratumsspik driven rakt genom kalendern, det var årets fixpunkt, inget mindre. Klockan tre skulle alla SITTA, kaffebrickan med gotter skulle vara FRAMME och det skulle vara ordning när Arne Weise lade huvudet på sned och sade till mig att nu, nu kan du börja fira jul på riktigt, nu är din vidriga väntan över. Kalle kom, och jag slötittade inte en sekund; det var inget nöje utan ett kall, båda ögonen blängde under en timme i sig de nyckelscener jag valt ut som skulle räcka för att bevara julkänslan i ett helt år. Det var min uppgift och jag tog den på allvar.
Idag rullade jag chokladbollar med fyraåringen. Ett starkt men falskt minne är att jag alltid åt hemrullade chokladbollar till Kalle Anka. Associationen är stark, stark och för den goda sakens skull har jag förträngt att jag någon gång ätit chokladbollar i något annat sammanhang. Chokladbollar är en del av min julaftonsmytologi och kanske blir det hennes en gång, säkert blir det så, i alla fall att döma av hur få bollar som verkligen rullades i kokos och lades i asken och hur många som bara försvann. Men Kalle Anka?
Heligheten kring treslaget luckrades upp i och med videons intåg, jag hörde med fasa berättelser om hur vissa spelade in Kalle Anka och tittade när de kände för det, kanske rent av på sommaren, det var riktigt fel. Tanken på Weise och Feldtreich utanför sin tidslucka var rent pervers. Och med tiden började ju alternativen att komma. Det blir svårt att få mina barn att förstå att en gång i tiden, när pappa var liten, gick det bara att se tecknad film vid en handfull tillfällen varje år – det är till och med svårt att få mina kollegor att förstå det, och själv minns jag det knappt. Hur märklig måste inte Kalle Anka-ritualen vara för di yngre. Tjurighet och ångest (“det är ju min barndom”) bland de ännu röststarka håller Kalle Anka kvar på julafton, men han är snart borta, han och Piff & Puff och Robin Hood och julklappsfabriken och alla andra, och TV:n stängs av när barnen blir stora nog att inse sanningen: släpp det här nu, varför sitter vi och tittar på den här skiten, kan vi inte kasta snöbollar eller spela spel istället eller vad som helst.
Säkert blir det så. Nya ritualer, barnens ritualer, kommer att ta de gamla ritualernas plats. Jag får hitta en ny fixpunkt att hänga upp året på. Hoppas i alla fall att där finns chokladbollar.
Ha en god jul, alla.
Chokladbollar
Trad.
Verifierade av fyraåring. Skitgoda. Helt vanliga.
- 200g smör, extrasaltat
- 6 dl havregryn
- 2 dl socker
- 3 msk starkt kaffe
- 3 msk kakao
- 1/2 tsk vaniljessens
- Tärna smöret, lägg allt i samma skål och knåda ihop tills inga smörklumpar finns mer.
- Rulla i kokos eller pärlsocker.
- Rör inte förrän julafton!