Det finns många anledningar till att jag inte recenserar krogar. En är den här: Jag blir för ledsen när det inte är bra och när det är bra blir jag frustrerad eftersom jag till naturen så monogam att jag finner det besvärande att älska många. Gastronomisk polygami kräver dessutom en ekonomi jag alls inte har.
Hur som helst hamnade jag på en presslunch på den lilla omsusade pyttekrogen med det urfåniga namnet Derelict, det finns säkert en rimlig förklaring till namnet, men jag hör så dåligt på det örat. Orsaken till presslunchen var att de börjat med raketluncher där det serveras sju grejor för 495 pix på mindre än en timme. Den karismatiska matsalsmänniskan (namn kommer snart), kör dubbla jobb för att kunna vara en del av detta. Man förstår henne. Man förstår också att man kommer att se mer av henne.
Maten, då?
Det finns en ny generation kockar som umgås så intimt med säsongens grönsaker att man som ätare känner sig som fluktare. Ingen nyhet direkt. Jag har stött på det flera gånger. Lyran i Malmö (bless you!), Gro och Agrikultur i Stockholm är bara några exempel. Det finns kärlek där, det gör det. En gång åt jag marinerade tomater på Lux som fick mig att dra till med ett höhöigt försök till skämt: "Det ni gör med tomater vill jag göra med min man."
Servitören log stelt och sa: "Ja, till att börja med flår vi dem."
Jag höll tyst och åt.
Ungefär så där försynt närgången som tomaträtten är all mat jag åt på Derelict. Den fyller ett tomrum jag hade i mitt hjärta, ett tomrum jag inte alls visste att jag hade. I en del av det ryms nu en len, intensivt mörkbrun kräm på jordärtskocka och brynt smör med spröda chips. Pyttesmå tärningar av råmarinerad jordärtskocka ger gnistrande syrakickar. En tunn, mild soppa i kopp hör till. Mattias Malmkvist från 19glas sätter dryck, bara det är ett skäl att besöka Derelict.
Erik Löths mat ... Vad ska man säga? Jag får en tallrik lök. Lökar bakade över natten, lökar som fått svettas i sina kroppsvätskor i fyra timmar, rödlökar karamelliserade till seg kolasötma, friterade slanor av schalottenlök. Och jag tänker att nu vet jag något om lök jag inte visste förut, men det är svårt att sätta ord på exakt vad. Ett blåaktigt rökt ägg omgärdas med en segknusprig kålkrans med purjo och har pigg pepparrot ovanpå. En liten ravioli är fylld med morötter bakade till honungssötma och balanseras av ett finstämt ättiksskum. Amandinepotatis serveras rökt med pumpakräm, mildpicklad rå pumpa, sotigt smör och hasselnötter. Dessert? Ja, två till och med! Crème caramel med getost med frasande skare av socker är väl försedd med hjortron -- och följs upp med en hjortronsufflé där de överblivna äggvitorna ger lyft.
En måltid på Delirict är en stillsam visa som handlar om att allt nog kommer att bli bra och att det du behöver finns helt nära. Förtröstan är en sällsynt känsla och vi behöver den mer än någonsin. Det är därför jag kommer tillbaka.