Johan och jag har återförenats efter två alldeles för långa veckor i sär. (Johan kommer snart att blogga om chicken-fried bacon. Förstår ni varför jag älskar honom?) Tyvärr sammanstrålar vi med varsin sommarförkylning (skånsk respektive amerikansk) som drar betänkligt åt flunsahållet. Det ska bli spännande att se om smittorna superposeras, verkar synergistiskt eller kanske rent av eliminerar varandra. Viruskriget är ett faktum.
Märkligt nog har jag idag drabbats av en bisarr lust att laga mat utan att på något sätt vilja äta den. Jag har ännu inte riktigt fått ge mig i kast med det underbara överflödet av råvaror sommaren bjuder. Dessutom tillhör jag de förtappade som älskar frukt i maten. Salt mat alltså, däremot är jag rätt kallsinnig till att bara trycka i mig frukt rakt upp och ner, eller att sleva i mig pajer, fruktsallader och så vidare. Nej, det är det sötsalta, sötheta, sötampra som får mig att gå i spinn. Idag ska jag trots sjukan få ur mig ett sötsalt jobb till Sydsvenskan om just sommarfrukter i maten. Min favorit var en rätt med snabbstekta plommon blandad med ingefärspigg sockerstekt skinkfärs. En variation av gammal favorit.
Jag har jobbat med en ny ung fotograf som vid namn Johan Bävman . Många i den nya generationen fotografer jag jobbar med står för något nytt, eller rättare sagt de har samma obetvingliga behov av att berätta och uttrycka sig som de stora klassiska fotograferna. Inte bara plåta “kock som håller tallrik” som så många av de trötta pressfotograferna. Hjälp, vad det där var stolpigt uttryckt, det är febern som lägger sordin på orden. Kolla Johans bilder istället. Eller superduktiga Linus Meyer som jag brukar jobba med.
PS: Och för er som tänkte vara roliga: det är inte själva fotograferna som får det att klia i fingrarna. Däremot blir jag hemskt sugen på att gå en eller ett par fotokurser själv när jag inser vilken klåpare jag är. Så när jag är färdig med Matmolekyler och generationsromanen om illerfarmen är nästa projekt en ordentlig foto- och fotoshopskurs.
Kommentarer
21 svar till ”Det kliar i fingrarna”
Bäverman! Hahah!
(Ursäkta jag är lite trött.)
Julia: Heter man Skott med allt det innebär har man nästan, men bara nästan, rätt att dra trötta skämt om andras namn.
Tänk hur många som på allvar tror att de är de första i historien som skojat till det med Ulla Winblad (som varje bildad människa vet var en pseudonym), för-Förare och buss-Förare Sen när de dragit något lamt skämt om mitt namn tittar de så där förväntansfullt och stolt på en för att man ska skratta åt deras genialitiet. Jag älskar dåliga skämt och har ganska stor fördragsamhet med alla människor utom namnvitsare.
Så alla ni som träffar mig och känner er tvingade att vitsa till det med mitt namn. Glöm det! Jag har haft mitt namn rätt länge och försörjer mig på att jonglera med ord, och umgås med likasinnade. Chansen att ni kommer på något nytt och fiffigt är infintesimal. Andra skämt (ju sämre desto bättre) och andra typer av uppmärksamhet mottages dock tacksamt. Puss!
Faktiskt är fotografer överrepresenterade bland namnvitsarna, förmodligen för att de är så inne i sitt bildtänk att de blir alldeles till sig när det kommer en ordvits liksom serverad på silverfat.
I Uppsala hade jag två bröder i bekantskapskretsen som hette Spärrman. For real. Där uppstod liksom inga skämt när de presenterade sig. Bara en respektfull tystnad.
Av en tillfällighet skriver tidningar idag om nya familjenamn.
Det är nog tur för vissa, att spärrar mot alltför säregna varianter finns.
Ja, jag tänker att jag är såsom offer lite ursäktad. NÄSTAN.
“…Inte bara plåta “kock som håller tallrik” som så många av de trötta pressfotograferna.”
Eller skriva om “umami” för 100:e gången…
Linus Meyers bilder på mat är precis lika tråkiga som de flesta matbilder, problemet är att få fotografer (eller journalister) kan något om mat.
Trist är du avrättar en hel yrkeskår.
Man bävar när du ska bli bäst i världen på fotografi. Också.
Hej Georg och varmt välkommen hit igen! Det var verkligen inte meningen att avrätta en hel yrkeskår, det var antingen hemskt slarvigt skrivet av mig eller hemskt slarvigt läst av dig. Eller kanske en olycklig kombination, vad tror du? Men att vissa fotografer är småtrötta eller ointresserade av sitt jobb går ju inte att förneka. Precis som vissa matskribenter.
Och du av alla borde väl veta att det behövs en helt annan typ av begåvning än jag har, samt en sjuhelvetes massa arbete för att bli en bra matfotograf. Men bättre kan alla bli med kurser och träning. Och har man dessutom lite råtrevliga (!) proffs i sin omgivning att beundra blir det ju så mycket roligare.
Samma sak gäller för nybörjarskribenter också för den delen. Men det krävs ju förstås en del självkritik och viss känsla för satsbyggnad.
Och ungefär som en del fotografer säljer sina bilder (elelr liknande bilder) flera gånger så säljer skribenter samma artikelidéer (eller rent av samma artiklar) flera gånger. Däremot sällan flera gånger till samma tidning.
Jag är naturligtvis vansinnigt smickrad över att du följer mig i spåren och har bemödat dig med att räkna ända till 100, trots att du egentligen har så mycket bättre saker för dig. Jag tror att jag ska fira din hängivenhet med ett glas vin.
Skål, sötnos! (om jag varit kvar i Malmö hade jag bjudit dig på ett glas)
Nu har jag spanat in Johan Båvmans hemsida — åh, vad många superfantastiska bilder!
Kolla t ex in reportagefotografierna och bildspelet om albinos i Tanzania: http://www.johanbavman.se/albiner/albino.html
Ja, han är superduktig och dessutom otroligt lätt att jobba med.
Edit: Och när jag skriver “ny” menar jag ny för mig. Han har redan vunnit fina priser. Jag var lite feberyrslig i inlägget.
Du har ju ett bra namn. Det måste vara värre för Isobel hadlasfjdfhofhuosuhgxx eller hur det nu uttalas. Vet hon det själv?
Mitt namn är så anonymt och enkelt att jag brukar glömma det, ungefär som portkoden som forfarande brukar vara slaget vid Lützen.
Jag tycker rätt ofta att det är roligare att läsa om idén om viss mat och bara titta på recept än att äta. Det, om något, är väldigt nördigt. Särskilt som jag inte står vid spisen regelbundet.
Ah, vi har ny portkod märker jag nu.
7563.
Slaget vid flzskdjnf<osuf.
Claes. Tihi! Slaget vid Gzorg?
Jag klagar inte över mitt namn, delar av det har jag ju valt själv.
Oj, jag minns ju Guinness Rekordbok om de amerikaner som absolut ville hamna sist i telefonkatalogen. Zeke Zzzzzzypt.
Man kan också notera att Duncan Jones uppmärksammas just nu för sin debutfilm “Moon”. Han ser ut som järnfilspån, men inte en enda artikel missar upplysningen om att han egentligen heter Zowie Bowie.Han skulle istället kunna döpa sig till Nikita Fouganthine II eller något sådant populärt.
Hmm, eller så delar man ut nya namn slumpvis under devisen Lonesome no more!; som jag tycker är ett av de sötaste litterära greppen någonsin. Varför är SF och närliggande litteratur så underskattat i Sverige?
Claes Watermelon-6 Gustavsson.
Det låter inte riktigt som “The Ultimate UltraTerrorBlaster Terminator”, som jag filat på.
Jag tycker att vattenmelon lät mumsigare. Det andra lät mer som nån av ungarnas transformers. Googlade omdelbart Moon som verkar vara intressant. Stalkers kanske skulle lugna mer sig om de fick lite nya familjemedlemmar? Hittade du till Majas blogg genom mig förresten?
Nej, tittar man på Yoggi-OH-tamagotchi-gogo och andra barnprogram blir man lite skakig. Förstår absolut ingenting. Man måste ha spelkort? Jag hade kort med Phil Esposito och NHL-stjärnor när jag var liten, Honken Holmqvist plus lite Uffe Sterner, det var på måfå (är värdelös samlare och kan fan inte åka skridskor).
Jag minns inte hur jag hittade Majas blogg.
Säg mig, slänger du djupfrysta ärtor på köksgolvet när barnen skall utfordras?
Att slänga djupfrysta ärtor på golvet funkar bara på glass-svultna barn. Inte barn som är bortskämda med fritt val ur glassdiskens dyraste hörn och pappas hemgjorda. Min mamma tyckte att antik Ambrix trefärg med seg gammelhinna var gott nog åt oss. Ärtor var ett lyft i jämförelse. Jag kommer att bjuda dig på middag här snart så får du se.
Woo-hoo! Lovar du för mycket nu?
Jag spisar gärna ärtor på parketten. Där har du ribban. Kallas låg.
Borde jag lägga till något mer i namnet kanske?
Julia: Du kan till exempel få heta Julia Watermelon-7-Skott för då är du kusin med Claes och syster till mig.