En av den franska jazzsuperduperkocken Alain Passards signaturrätter, åtminstone innan han slog in på den nuvarande ekosofiska och minimalistiska vägen, är kyckling tillagad i halm. Var det Alain som uppfann den? Knappast, hela rätten ekar tradition och bondkök, men i sitt mest raffinerade skick tillskrivs den ändå honom.
Själva metoden är enkel:
- Tag en järngryta, emaljerad eller inte.
- Fukta halm eller hö och lägg som en bädd i bottnen och upp mot sidorna, som ett fågelbo.
- Krydda det som skall tillagas (vanligen fågel) och lägg i nästet.
- Blanda till en något klibbig deg av vetemjöl och vatten och rulla ut en remsa som klibbas fast runt grytans kant.
- Tryck ner locket över degen så att grytan försluts.
I ugnen kommer degen att bakas och stelna och göra grytan hermetiskt tillsluten. Det man lagt på halmen kommer tillagas i vad som mest av allt liknar en primitiv ångugn. All fukt och lukt stannar i grytan tills degpackningen knackas loss och locket lyfts av. Det är en bonnig, rustik och vansinnigt tilltalande metod, som ger många stilpoäng inför gäster om man är lagd åt det hållet.
Vi hade inga gäster igår om man inte räknar den halva Bosarps-kycklingen vi skulle äta. Halm hade jag inte heller utan tog (oanvänt) smådjurshö, det går det också. Med enklast möjliga kryddning, bara ingniden i salt, vitpeppar och smör (i den ordningen) lades kycklingen varsamt på halmen. Som vanligt blir jag morbid då jag lagar mat och fågeln låg för mig på lit de parade, värdigt nedbäddad i det doftande, fuktiga höet medan arbetet med att tillsluta gjutjärnssarkofagen fortskred. Till imaginära toner av sakral musik sänktes så locket över den döda pullan och lyftes inte igen förrän en timme senare då grytan bakats i 175 grader och kycklingen förvandlats från död fågel till – mat.
Höet hade transformerat kycklingen till något mer än bara kyckling. Där fanns inslag av både svag tobak och nässlor, svävande smaker som jag inte kunde sätta fingret på men som gick oerhört bra ihop med skinnet, som tack vare höångorna inte hade den för en del störande fågelfeta smaken trots att det inte blir brynt eller krispigt i grytan. Kycklingen serverades till en sallad med bönor och caesardressing och en sås på bönor (tänk er att ni skall göra en bönpuré men gör den oavsiktligt så lös att ni ger upp och späder den till en sås istället) och det fungerade.
Resultatet stod helt klart i paritet med besväret. Nej förresten, bättre upp. Resultatet stod klart över besväret. Genast började jag fantisera om vilken typ av hö som är lämpligast för att få rätt smak. Gulmåra och vårbrodd med sitt kumarininnehåll borde ge extra kick åt kyckling, liksom torkade hela kryddörter. Man borde kunna använda färskt gräs, eller en blandning av gräs och till exempel björkris. Eller färska havrestrån? Ni ser, nu har nåt verkligen kommit i rullning.
Not till mig själv innan nästa försök: rimma kycklingen först!


Kommentarer
8 svar till ”Det värdigaste slut en fågel kan få?”
Det här gillar jag! Ska testas!!!
När man halmar ål så används ofta grön råghalm, det ska vara himlans bra. Prov med den, kanske?
Anders: det gläder mig! En not om tiden: en halv Bosarpskyckling är ganska stor, men en timme var kanske lite i överkant. Med en hel normalstor kyckling borde en timme på 175 grader vara OK.
Anna: det skall definitivt testas. Alain själv använder havrehalm.
Alla: oj vad det luktar hö i lägenheten nu. Jag gör ett nytt försök och bakar rotselleri i hö i en mindre gryta. Rapport kommer.
1 tim verkar kort tid om Du ställde in kall gryta i ugnen.
Värmde Du upp grytan på spisen först?
Hö bör ge fylligare smak, jämfört med halm, om det nu inte är råghalm som Anna B föreslår.
Ytterligare smakförslag.
Skulle gran-/tallstrunt ge något smaktillskott.
Kanske använda krondill? Färsk eller egentorkad.
Köttsaften vid tillagningen?
Blev det någon sådan?
Hur smakade den?
Jag ställde in grytan direkt i ugnen. 1h var lite i överkant.
Man kan nog smaksätta med lite vad som, björkris skall bli mitt nästa steg.
Det blev väldigt lite saft i grytan och jag tog inte reda på den, höet jag använde var så fnasigt och det var mer damm än köttsaft. Med halm blir det nog lite enklare.
Ett fel jag gjorde som märktes tydligt igår när jag bakade rotfrukter var att man bör blötlägga höet mycket längre tid, kanske över natten, inte bara några minuter som jag gjorde.
Kul! Jag gjorde just en gryta med hö i häromveckan. Receptet/iden kom från någon amerikansk matblog. Tyvärr ersatte jag kaninen i receptet med nötkött som smakade för mycket i sig för att släppa fram höet. Men åt man såsen för sig var den väldigt trevlig, och jag kan tänka mig att kyckling funkar bra.
Hödoften i hemmet var en mycke
Rustikt och helt klart bensin för en kreativ kocks hjärna! Jag såg direkt örter, vitlök, citron i grytan och en termometer med stålvajer genom brödförseglingen för att undvika “överbakning” av kycklingen (bra val av råvara förresten – de har grymt bra kyckling Bosarp!)….
Det är en mångsidig och skön teknik, man kan experimentera som man vill och det blir nog alltid bra! Kirskålsblad och björkris blir nog nästa test.