Jag är förmodligen den enda i världen som inte är knockad av Nam Les The Boat, novellsamlingen som gjort succé i oräkneliga länder och nyss kommit på svenska med namnet Båten. Å andra sidan förstår jag mig inte alls på stor litteratur, så varför lyssna på mig? När jag studerade i Uppsala umgicks jag under en period med idel begåvade, mycket trevliga litteraturvetare och språkmänniskor. PO Enqvist var Den Störste, vars suveränitet var otänkbar att ifrågasätta. Trots upprepade försök lyckades jag inte ta mig igenom en enda bok av honom.
Mina vänner stod på scen, regisserade och skrev. Jag sminkade dem, lagade mat på fester och sträckläste i lönndom Stephen King, Inger Alfven, Judith Krantz och Stephen Jay Gould. Jag upptäckte en av de bästa kriminalromaner som skrivits: Red Dragon av Thomas Harris. Men jag hade ingen att berätta det för.
Jag försöker fundera på vad som (mer än den uppenbara bristen på rajraj) stöter bort mig hos så många stora författare. Kanske är det ett självupptaget gravallvar som ger mig kalla fötter. Jag finner det oftast hos manliga författare, de där som utropas till genier. Problemet för mig är att jag får intrycket av att de när de skriver är allt för besatta av att just manifestera sin genialitet. Mitt paradexempel är PC Jersild som jag respekterar högt för hans starka historier – få har så kluriga vändningar och väver så magiska mörka sagor. Problemet? Jag tänker mig, lite elakt, att han sitter och skriver vid sitt stora dyra skrivbord i blankt mörkt trä. Och just när det bränner till, när den där sagan får form, lutar han sig tillbaka drabbad av insikten att han nog är ett geni i alla fall. Ett geni i färd med att författa ett mästerverk. Och så blir det tråkigt och pretentiöst istället för fjäderlätt och lekfullt. Någon enstaka gång när han låter bli att försöka skriva ett mästerverk och vågar ha lite roligt lyckas han. Som med Barnens ö.
I ärlighetens namn tycker jag betydligt bättre om Nam Le än Jersild och Enqvist. Jodå, han kan Nam Le. Historierna är som små fulländade pärlor. Han kan vartenda knep i boken som ett rinnande vatten och orden kommer i en kristallklar isande ström. Han excellerar i innovativa formuleringar som “the cigaretted hand” och “[…] she was laughing, liquidly, into the night.”. Ni ser, han känner reglerna utan och innan och bryter därför triumferande mot dem genom inte rädas adverb. För mig känns stilen mer sökt än utsökt. Lite för precious.
Det är som om författaren begär att bli beundrad, ställer sig själv och sin eleganta språkhantering mellan mig och berättelsen. Han kastar sig skickligt mellan vitt skilda miljöer, tecknar flyhänta personporträtt. Men för mig blir de inte annat än just porträtt. Bara ibland känner jag lukten av dem, deras rädslesvett, den inpyrda cigarettröken, fisktranet. De stunderna älskar jag Nam Le.
Det är ju så bra egentligen, varför rycks jag inte med helt och hållet hela tiden? Varför förflyttas jag inte som när jag läser Ngozi Adichie eller Jens Liljestrand? Det enda ställe jag förflyttas till är Uppsala, bland dem som visste bättre, förstod mer. Jag känner mig lite dum som inte kan ge mig hän – jag läser ju ett mästerverk. Jag tycker inte om att känna mig dum. Jag borde bli en bättre läsare, förmanar jag mig själv.
Kanske är det den vassa Maja Lundgren är inne på något: författare är ibland så sabla upptagna av att dogmatiskt gestalta, gestalta, gestalta att de missar något annat. Det där andra som kanske kan kallas enkel berättarglädje.
Var lugna nu, jag tänker inte ifrågasätta att Nam Le är en stor författare. Inte alls. Det jag vill säga är bara att han inte är min författare. Jag är en enkel själ som gillar rajraj. Nu ger jag mig på nästa bok som inleds med meningen:
“After killing the red-haired man I took myself off to Quinn’s for an oyster supper.”
Något säger mig att jag och boken kommer ha en fin tid med varandra.
Kommentarer
32 svar till ”Off topic: Nam Le, The Boat”
Lisa… i thinK i love you !
Så jävla kolckrent ( fast egentligen så avskyr jag det ordet )
jag ska bli en bättre läsare, när jag blir vuxen ;-)
Tack för tipset! Och The Meaning of Night är riktigt bra.
Jan: Jag befarar bara att resten av innehållet inte lever upp till förväntningarna som skapats av den första meningen. ;-)
Fick precis samma känsla av boken. Det finns ett extremt ocharmigt gravallvar både i språkbehandlingen, karaktärerna och i sättet han på någe vis gestaltar sig själv som författare genom texten. Det var roligt att du använde uttrycket rajraj. Jag sa “brist på lite go och självdistans” till min pojkvän.
Läs gärna något av Aravind Adiga. Har en känsla, efter att ha läst hans debutroman och kommit en bit in i den senaste, av att han berättar snarare än “gestaltar”.
Lisa, precis sådär känner jag när jag läser Paulo Coelho.
Ami: De flesta i min omgivning dyrkar boken.
Malin: Jag läste trots allt ut The Boat med behållning, Coelho får jag frossbytningar av redan efter att ha läst baksidestexten.
Daniel: Will do! Har du lästa A Fine Balance än?
Nej, jag lånade Trasdockan och The Little Stranger av dig. Den förra har jag läst ut, den andra har jag inte börjat på.
Känner igen mig precis. Fick ett år flera kopior av Life of Pi. Mina vänner älskade och gjorde vågen, fattade ingenting. Även kämpat mig igenom Populärmusik från Vittula, Livläkarens besök mm mm.
Bland mina favoriter är Douglas Adams “Last chance to see”. Motley Crue boken The Dirt gillade jag också, men det är nog groupien i mig. Harry Potter faiblessen måste jag ofta tala tyst om. Man smyger sig till Gamla Stan och inhandlar fantasy.
Tove: Försök med Sarah Waters (Fingersmith är mycket rajraj, The Little Stranger tämligen rajrajfri men bra) eller Rohinton Mistrys A Fine Balance som är en balans mellan förtvivlan och humor.
Jag känner mig ibland som matbloggarnas Coelho.
Jag älskar Dig!
Läs Goethe och Shakespear, Dostojevski och Dante istället för att ödsla tid på namn som suddas ut av tidvattnet vid nästa flod. Ärligt talat, Sverige har knappt en enda prosaist värd namnet! (Förutom Lagerlöf förstås.)
Peter: Jag känner mig ibland som matskribenternas Björn Ranelid.
Edward: Jag kan tänka mig att lägga din blogg till denna digra läslista.
Mamma: Dito!
PO Enquist suger elefantballe. Jag har plågat mig igenom två av hans böcker, bara för att de har beskrivits som mästerverk, och efteråt har jag undrat Varför jag slösade mitt dyrbara liv på detta.
Dessutom lär han vara j-t bufflig, tränger sig före i köer och anser sig vara viktig. Har jag hört. Och tvekar inte att föra vidare.
HEMo: Denna nyanserade och väl underbyggda litteraturkritik gör liksom all annan redundant.
Jag bumpade en gång in i Stig Larsson med min ryggsäck. Jag bad om ursäkt men han svarade inte. Den jäveln. Sen läste jag “Natta de mina”. Den sög också elefantballe.
Peter: Äntligen litteraturkritik som heter duga. Eftersom jag inte blivit påbumpad av honom (och enbart därför), gillar jag faktiskt flera av hans böcker. Isynnerhet Nyår.
Jag somnar av all skönlitteratur. Bokstavligen. Men jag har lyckats ta mig igenom en Enquist-roman. Om jag inte minns fel var det en del knulla i den. Även sadistisk behandling av en penis. Inte så dum, den boken.
Den enda kulturpersonlighet som trängt sig före mig i en kö är Suzanne Osten, om nu nån vill veta.
Enqvist & Co är överskattade. De lever gott på en borgerlig fisförnäm litteratursyn som tyvärr härskar oinskränkt på förlagen och kultursidorna, där alla tävlar om att frottera varandra.
Jag hade en liknande besvikelse när jag läste Coelhos Alkemisten, som var en blaskig soppa med minimal näring för själ och ande. Att den blivit så uppskattad är inget annat än ett bristsymptom.
Jag har blivit så trött på slafsigt språk, pretention och fejkat djup att jag sällan läser annat än gamla klassiker – eller “populärlitteratur”, som i alla fall kan berättandets konst.
Kul förresten att se hur dina ord om litteratur lätt halkar in i det kulinariska, som om du skrev om mat. Helt rätt. Alla konstformer har en gemensam kärna.
Gamla klassiker är inte att förakta! Min före detta fästman, frid över hans minne, högläste oss igenom Greven av Montecristo och en rad andra gamla godingar. De gör sig nästan bäst som just högläsning.
Äh, den enda som bumpat in i mig var Erik Haag på ICA brommaplan. Han bad inte heller om ursäkt, men han är ju inte heller litterär, så låt gå.
The boat har jag inte läst än, men det kommer nog så småningom. PO Enquist somnar jag mest av, även om Livläkarens besök var rätt vacker på något vis (tyckte jag iaf när den kom). Men när hans självbiografiska gick som radioföljetong på P1 var jag tvungen att slå av radion, det var bara för bombastiskt självömkande.
Vad gäller läsvärd litteratur vill jag slå ett slag för Celine, det livar alltid upp en trist kväll. Och Jenny Diski. Hennes böcker skulle jag gladeligen ta med till en öde ö.
Jag doktorerar i litteraturvetenksap på Sthlms universitet. Det är inte fjantigare att ha en exklusiv litteratursmak än att gilla 63graders ägg eller köpa en olivolja för 250 spänn.
Sysslar man med något dagligen övar man upp en känslighet för finliret och blir svårt uttråkad av sånt som bara är repriser på nåt man redan sett. Var sig det gäller mat, musik, mode, böcker, konst…
Vad som är fjantigt är att ge sig in på ett område man inte behärskar (man är där bara ngn gång i månaden) eller inte har ägnat någon eftertanke (man försöker inte göra något intressant, försöker inte utmana sin egen förmåga) och bli arg på dom som håller på med finliret och allt som luktar exklusivitet.
Nu håller jag helt med LFW om att “The Boat” är odrägligt välskriven. Utan att ens riktigt minnas slutet i första novellen med pappan och sonen så minns jag att det var ett hemskt pekoral. Och många av Enquists böcker är tjocka, tråkiga (hans självbiografi är ett under av självupptahenhet på ett sätt som bara 30tals gubbarna (Myrdal, Lindquist) idag är kapabla till).
Men Enquists tunna Nedstörtad ängel är en av svensk literaturs mest förunderliga böcker. En drömsk historia om ett siamesiskt tvillingpar, långt från Enquists vanliga halvdokumentära tegelstenar. Den boken ensam gör honom till en av Sveriges stora författare.
Nur är jag rätt säker på att många kommentatorer missar att LFW inte är ute efter att säga att allt som eliten tycker är bra är dåligt utan enbart att hon har svårt för en viss typ av finlitteratur, företrädesvis självgoda gubbar. (Jens Liljestrand som hon gillar har ju tex doktorerat i litteraturvetenskap och är inte ngn omedveten skribent)
Och jag tror att LFW irritation delvis kommer från att hon faktiskt läser ganska mycket och är intresserad av att bli utmanad och få vara med om en viktig/stor/inspirerande läsupplevelse. Men att hon trots detta inte fattar storheten hos sånt som SVDs kultursida alltid hyllar (gubbar +50).
Kettil: Det är lite svårt att veta vem du vänder dig till. Vem är det som ogillar allt som luktar exklusivitet? Vem är det som borde hålla sig borta från obehärskat område? De flesta i den här tråden är ganska belästa och raljerar (OK, lite fånigt). Men jag håller med om att om man inte förstår skillnaden på kvalitet mellan Coelho och Enquist så är det illa. Jag tror att de flesta förstår ganska exakt vad jag menar.
Själv har jag en ganska bred litteratursmak, ungefär som jag har ganska bred gastronomisk smak och gärna äter keso direkt ur burken till middag. Jag föredrar i regel anglosaxisk tradition där jag anser att berättandet har en starkare ställning än i Sverige, där språket och gestaltandet ibland tar överhanden.
Ngozi Adichie är för övrigt också en synnerligen högutbildad och tekniskt skicklig författare.
För övrigt är jag förbryllad över entusiasmen över Ett annat liv, förvisso fascinerande att få insikt i en extremt narcissistisk mans psyke. Men jag är helt enkelt inte lika intresserad av PO som han själv, för mig blir det snabbt tråkigt och lite pinsamt. Jag föredrar faktiskt Sven Lindqvists självbiografiska verk som bjuder på viss självironi och distans i jämförelse.
Så många jag gillar och vars åsikt jag respekterar dyrkar PO. Han är bara inte för mig. Men jag är notorisk för att ändra åsikt, han kanske passar mig i en annan fas av livet?
Men jag ska ge Nedstörtad ängel en chans
Jag ångrade mig faktiskt så fort jag hade skrivit kommentaren. Lite i varje fall. Vad jag egentligen menade var att Enquist-hypen suger elefantballe. (Från början hade jag tänkt skriva dinosarie-balle, men så kom jag på att jag inte viste om dinosarier hade ballar. De la väl ägg)
Skillnaden mellan Enquist och Coelho är ju dock enorm. Men Coelho är ju så dålig att det inte ens är värt att kommentera. Han är som Restaurant Corso på Hornsgatan.
Nu läser jag mest fantasy och sci-fi, Stephen R Donaldson är att rekommendera om man vill ha rätt avancerad fantasy, men jag har även läst lite mer bildade saker också. Senast gav jag mig på Villhelm Mobergs “Din stund på jorden” och tyckte att den var vacker och intressant. Har inte läst Enquist så jag kan inte kommentera där.
Jag har inte så mycket att tillägga till Lisas bloggning, men jag tänkte på den i morse när jag läste Jens Liljestrands recension av boken Cancersurfare av Per Johansson:
http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/kultur_bocker/bokrecensioner/article869950/En-roman-som-surfar-pa-ytan.html
På slutet skriver Liljestrand:
“Jag tror mig förstå (det blir ofta lite gissningslek med sån här litteratur) att skildringen av Görings äventyrliga och bisarra liv är den bok huvudpersonen försöker skriva medan han kör runt bland åldringar och byter blodiga bajsblöjor. I stället för en färdig berättelse får vi alltså en röntgenplåt från själva arbetsprocessen med dess olika skikt av dagdrömmande, frustration och lek med perspektiv.
Men varför? Varför inte bara skildra upplevelsen som den är, skriva en riktigt bra roman inifrån den svenska äldreomsorgen med den galghumor och detaljkänsla som Johansson uppenbarligen besitter? Varför denna motvilja mot att berätta?”
För mig låter det som att Liljestrand efterfrågar samma typ av böcker som Lisa (och jag själv) gillar.
LFW, det var snarare svansen av kommentarer än ditt inlägg jag reagerade på.
Men PO Enquist är nog stor i Uppsala för att han pluggade där med bland andra Lars Gustafsson. Och i Uppsala älskar man allt som är från Uppsala. (överlägset det mest medeltida univeristetet i Sverige). I Lund var Enquist en i mängden.
Precis som i matsammanhang så bygger en hype sällan på att nån är bättre än andra som befinner sig i ungefär samma läge. Det är med författare som med kockar. Det är helt omöjligt att generalisera och säga att en grupp är på det ena eller andra sättet. Oavsett om denna grupp är +50gubbar med dryg uppsyn eller whatever.
Jag tror att det som provocerar folk år efter år med tex nobelpriset är att eftersom vi alla kan läsa och ofta är intresserade av att läsa så blir folk provocerade när någon å ena sidan får nobelpriset och å andra sidan är – tycker man själv – helt oläsbar. Det är som om det är svårt att acceptera att litteratur – som så mycket annat, tex mat – har en dimension som oftast endast är intressant för de som är proffs och sysslar med det hela tiden.
Kettil
Jag menar inte att ge mig på finförfattare, eller hur jag skall uttrycka mig. Förstår även att man får mer avancerad smak om man fördjupar sig i något speciellt. Men jag vill så gärna bli berörd. Vill utvidga min värld och då läser man böcker som får fina recensioner / rekommendationer. Sedan när jag blir trött, inte orkar eller inte fattar så undrar jag om det är fel på mig. Därför kan det vara skönt med att fler upplevt det jag upplevt.
Har full respekt för att det finns enormt duktiga författare, men som inte råkar vara min kopp the.
Bara för att klargöra: jag vill har inget emot finlitteratur och har aldrig klagat på valet av nobelpristagare. Så att Kettil vet vilken sida jag står på. Däremot känner jag mig numera (det var annorlunda när jag läste litteraturvetenskap i tjugoårsåldern) klart begränsad när jag försöker läsa svårare grejer. Det betyder inte att jag tycker det är något fel på vare sig litteraturen eller mig, bara att det finns så mycket annat som pockar på min uppmärksamhet. Jag köper bok på bok på bok och vill vill vill läsa, men komer sällan längre an ett par kapitel.
De enda böcker jag lyckas plöja är av karaktären riktigt bra berättelser eller kriminalromaner, men de måste vara riktigt medryckande i åtminstone 100 sidor för att jag ska hållas kvar och de får inte vara för långa.
Är det tragiskt, eller ska jag bara acceptera att jag helst läser blogginlägg och lyssnar på musik?