Drömmen om den ljuva flanksteken

Idag ringde jag, trots akut telefonskräck, till ica-charken och bad dem lägga undan ett kilo flankstek åt mig. Nu jäklar ska den äntligen ätas!

Med tiden har den här flanksteken fått monumentala proportioner och konnotationer i min skruvade tankevärld: flanksteken är för mig vägen till det goda livet. Flanksteken kommer att visa världen att jag är en sådan där härligt miljömedveten människa som inte goffar oxfilé och maler resten av kon till köttfärs, en förfinad person som är lagom kulturrelativ och härligt okonventionell på ett sätt som ingen störs av, en människa med fina, men diskreta klänningar i garderoben, en som inte ser sig för fin för att läsa skräpdeckare men samtidigt kan diskutera nyanserna i James Joyces författarskap. En människa som aldrig skulle drömma om att flasha med sin ipod men som har en bara för att de är så praktiska.

Kort sagt min bild av en innerstadsmänniska.

Eftersom jag varken har råd med bostadsrätt innanför tullarna eller ipod, tycker skrikiga klänningar är underbart, får panik och längtar hem till skogen och ensamheten på toppen av Götgatspuckeln, somnar mitt i första kapitlet av Odysseus och tycker mammas oxfilé provencale är ljuvlig… Jag köper helt enkelt flankstek eftersom jag vill att den ska definiera mig som någon annan än den jag är. Och så hoppas jag förstås att det smakar gott också.