Ni har säkert redan läst om Erik Videgårds kamp mot försäkringskassan. Jag tänkte skicka en blomma, men jag vet inte om han ens tål blomlukten och beslöt att skicka in en slant på hans bankgiro. Jag har hans tillåtelse att lägga ut det här om ni vill sätta in en summa. Det räcker inte långt, men när hans smaksinne och aptit kommit tillbaka vill jag att han investerar en flaska gott vin eller det han själv saknar men inte unnar sig. En guldkant han själv får välja. Eller så får han se det som ett litet bidrag till rättshjälp.
Eriks bankgiro: 5256-8409
Visst finns det många som har det värre än Videgård, jag hjälper redan nu några i min bekantskapskrets som lever knapert med mycket större summor än den jag satt in till Videgård. Jag ser det här som ett sätt att betala tillbaka till någon som betytt mycket för svenskt krogliv, som generöst delat med sig här på Taffel och på andra ställen. Och som ett stöd i kampen för alla oss som i långa perioder levt utanför det svenska välfärdssystemet, ett system som varken tar hand om de svagaste eller de modiga människor som bryter nya banor, skapar företag och förändrar vår gastronomiska karta.
Eller för att citera en vän på Facebook: “Jag satte just in lite försenad dricks.”
Kommentarer
16 svar till ”En guldkant till vår Videgård!”
Det berörde mig. Jag bryr mig. Det räcker. 350 kr
Neeej, jag hade ingen aning! Tar genast efter ditt exempel. Försenad dricks och som tack i efterskott för de inspirationsburkar med olika chilipeppar och sichuanpeppar som han full av kärlek gav oss, en sen kväll, efter ett besök på halv trappa + gård.
Men det är väl konstigt att det skall behövas erfarenheter från “kända profiler” för att uppmärksamma vad som varit verkligheten de senaste 5 åren!
Kurt: Som småföretagare kan jag säga att den usla situationen för småföretagare inte är något specifikt för de senaste fem åren, tvärtom har det införts flera förbättringar just för småföretagare (däremot har det definitivt blivit sämre för andra). Jag fick min ekonomi raserad för 8 år sedan av liknande skäl.
Det är en gigantisk skillnad för dem som är en del av välfärdssamhället och dem som inte är det.
Jag är så rädd, så rädd. Även jag är en sån som med största sannolikhet aldrig någonsin kommer att ha en tillsvidareanställning (jag är forksare och universitetslärare). När som helst kan man stå dör och vara fullstädigt beroende av släkt och vänner. Livrädd är jag…
Maria, jag är också forskare och universtitetslärare utan tillsvidareanställning, och jag tycker det är en förolämpning mot Erik Videgård att likställa vår situation med hans.
Videgård har (så vitt jag förstår) drabbats av de helt vansinniga regler som gör att egenföretagare har ett mycket sämre socialt skyddsnät än anställda.
Det är visserligen djupt frustrerande att inte veta hur länge man ska få behålla jobbet, men vi har en oerhört mycket bättre sits än många andra om/när vi väl blir av med det.
Maria: Jag har nog lite svårt att förstå hur man kan vara livrädd när man har en anställning bara för att det inte är en livstidsanställning. Men det är väl jag som är dum. Utan att bli makaber och dra upp svältande barn i Afrika undrar jag vad människor egentligen kräver för att inte känna sig “livrädda”. Jag orkar inte ens börja berätta vilken misär det är när man blir ordentligt sjuk som företagare.
Nu när jag är trygg och har en bra ekonomi hjälper jag andra så mycket jag kan.
Varför så dryga mot Maria? Nej, hon är inte sjuk nu, men hon lever i en mycket osäker tillvaro. Fråga vem som helst inom “akademikerproletariatet”.
Jag tycker inte att jag var dryg. Det finns olika grader av osäkerhet, och vi i “akademikerproletariatet” har det på många punkter oerhört mycket bättre än de i “egenföretagarproletariatet”.
Det som hände Erik Videgård skulle inte kunna hända en forskare som varit anställd vid ett svenskt universitet (under förutsättning att man jobbat ihop en SGI). Därför tycker jag är det respektlöst mot Videgård i den svåra situation han befinner sig i att blanda in forskares otrygga anställningsformer i en diskussion om egenföretagares glappande sociala skyddsnät.
PS.
Det finns forskare som skulle kunna hamna i samma knipa som Erik Videgård, och det är de som förlorar sin svenska SGI för att de forskat utomlands och sedan kommit hem eller de som levt för länge på stipendium. Det är dock en ganska ovanlig situation.
DS
Malinka och Maria: Det var inte meningen att vara dryg. Förlåt!
Men diskussionen gällde ursprungligen Erik som inte får ett öre av försäkringskassan när han är dödssjuk. Det var ord som “också” och “livrädd” jag reagerade på. Svante lever själv i samma situation som Maria, jag har varit i en situation där jag efter sjukpenning gick back varje månad efter att jag betalat utgifterna för mitt företag. Alltså jag gick back INNAN jag betalat hyra, el, etc för mitt privatliv.
En stor del av mina vänner har aldrig haft någon trygghet som en tillsvidareanställnig.
Jag är helt bedövad av den vänlighet och värme som slagit över mig idag. Vårvärmen kom tidigare till mig i år. Tack alla och tack Lisa för ditt initiativ!
/e.
“Försenad dricks”. Självklart bidrar jag idag, för att jag kan! Tack Erik för det underbara receptet på det Örtpotatismos vi åt för hundra år sedan på Fjäderholmarna. Jag lagar det flitigt till min egenfångade fisk. Krya på dig!
Välkommen till min värld. FK och AF är under all kritik och det är svårt att förstå hur de egentligen funkar…om de nu gör det.
Är fortfarande utan arbetsträning efter ungefär ett år, men jag förstår folk som Erik och har träffat många av de. Värst var en kille med metastaser i hjärnan…
Oj. Det var inte ALLS meningen att förolämpa någon. Jag ber om ursäkt om någon, speciellt Erik själv, tog illa upp!
Helt OT förklaring av arbetsvillkoren för vissa inom forskarsvängen:
Att jag är livrädd tror jag beror på att jag är ung och inom samhällsvetenskap. Det finns inte en chans i hela världen att jag får en anställning när min doktorandtjänst tar slut. Jag har inte ens rätt till A-kassa trots att jag är med eftersom jag inte har skrivit klart min avhandling. Kanske kan jag få lite timmar undervisning eller så blir det att leva på min man i ett par månader tills skiten blir klar och sen ta fighten med A-kassan?
Istället håller jag och ett par i samma situation på att starta ett eget företag som ska gör forskning åt andra företag och landsting/kommun/annat. Även forskare jobbar som småföretagare…
Att jobba utomlands mot stipendie (som inte är en lön och därför inte SGI-grundande) är nog – i alla fall bland oss yngre inom samhällsvetenskap – inte något som drabbar “några få” utan snart sagt varenda en. Det är helt enkelt där postdok-pengarna finns och det jag ska satsa på när jag väl disputerat!
Igen: förlåt för att jag förolämpade er. Det var inte meningen. Rädd att bli sjuk och stå utan sjukpenning eller att helt enkelt stå utan både inkomst och A-kassa är jag dock tyvärr och många andra med samma arbetsvillkor som jag själv.
Jag har gått på socialbidrag och jag vill inte dit igen. Alltså: självklart söker jag socialbidrag om jag måste – ni behöver inte komma med “barnen i Afrika” – men det känns OTROLIGT jobbigt att riskera att hamna där igen och även jobbigt att få den rädslan trivialiserad.
ps. Stryk “livrädd” och ersätt med “rädd” eller “orolig”…
Maria ja att gå på soc är inget skoj, jag var där själv för en sisådär 6 år sedan.
Att skylla på regeringen som Kurt verkar vilja göra funkar inte riktigt heller; Fk har varit Sveriges sämsta myndighet i över 20 år (möjligtvis delad sistaplats med CSN) och det lär fortsätta vara så oavsett vilken regering vi får såvida det inte görs drastiska förändringar.