En höstpromenad

Träden har vänt sig bort från mig i ängslig väntan på den stora sömnen, de ser mig inte längre och blir alltmer håglösa. Hela vintern skall de blinda och utlämnade spreta med armar och fingrar, med trähjärtan som stelnat mitt i ett slag. De löv som nyss var gröna och friska hänger i trasor, med färger så bjärta och intensiva att jag svär att jag kan höra dem knastra när jag går förbi.

Omkring träden dansar höstsvampen i häxringar. Förnasvamparna trivs i fukten och förgängligheten, och när jag plockar dem har de tagit barrstövlarna på; en bit av förnan har växt fast i svampens fot och följer med upp. Där är blåmusseron och pudrad trattskivling, och streckmusseron med de mystiska tvärgående blyertsstrecken på sin hatt, ett hemligt tecken från någon till någon.

När skogen stillnar skapas mer rymd mellan träden och också de små ljuden får plats. Det knakar dovt i markerna när barren knäcks under skosulan, och jag hör gnyendet från höststormarnas rotvältor när de makar sig tillrätta i moränen. Bakom varje stor stam gömmer sig ett skogsrå och vättar viskar nervöst i de stenrös som håller järnåldersdödas ben på plats, och gör ilskna gester åt mig bakom min rygg.

Det är höst, och jag stämmer mig efter skogens ljudlösa, svängande bassträng, den tysta ton som resonerar med mitt vemod, vi hummar tillsammans på en evig visa.