En lönngång till den verkliga festen

Fyraåringen och jag har alltid haft skogen tillsammans. Från de okristligt tidiga morgonpromenaderna med barnvagn till jakten på påskharen (som bor här i trakten). Vi har plockat svamp och bär och jag har pekat ut mina favoritväxter. Med tiden har en ny slags frågvishet kommit: -Vad är inne i träden? Varför ser kottar ut som de gör? Jag försöker svara så gott jag kan. I hålor kring rötter och stenar bor förstås troll. Och där flög rödhaken, såg du?

Numera har vi också lilltjejen med oss. Hon vet sin roll: en klassisk pucktvåa, låter storasyster rya och styra och behåller sitt osannolikt glada humör där bak i släptåget. Stövlarna är så små att de skulle passa en nyckelpiga men hon kliver stadigt bland grenar och ris. Idag var det blåsippsdebut.

Titta noga på färgen nästa gång ni ser en blåsippa. Det är som att ögat kan känna något mer än färg från de blå och matta kronbladen, kanske ett skimmer. Blicken fäster inte på blomman som blir oskarp; en fullmatad blåsippsbacke ger mig ett overkligt intryck. Blåsippan har alltid varit en av mina favoritblommor. Den kommer ju med ett budskap jag vill höra, och jag blir aldrig mätt på den som jag kan bli av vitsippan, som är piggare och mer framåt och glatt svärmar under björkar och hassel medan blåsippan står och grubblar i hörnet.

När mina barn upptäcker något för första gången gör jag det också, jag lär mig på nytt. Det finns alltid en annan vinkel, ett annat sätt att se saker på. Jag är glad att vi kan gå omkring i skogen och ströva planlöst, om så bara en halvtimme mellan middag och nattning, den halvtimme som så lätt fylls av slentrianmässigt TV-tittande. Jag har inte förlikat mig med, och kommer aldrig att kunna göra det, att barn-TV går varje vaken timme och det är för lätt, både för stora och små, att hitta en enkel väg ut ur en smygande tristess istället för att ta emot den. Och sjunka ner i den, i väntan på den lust eller inspiration som alltid kommer till slut och som känns på riktigt.

Nå, vi hade inte tråkigt i skogen och vi kom hem med en bra bunt blåsippor (inte-gräva-upp-eller-plocka-för-att-sälja-på-torget rabblar jag fortfarande för varje sippa jag plockar) som står och strålar på köksbordet nu. Stövlarna vilar i hallen och ungarna sover, och ännu en dag att minnas river vi av och låter singla till golvet.