En matdag med en 14-årig syster

Först ut var ett besök på Råkultur för varsin chirashi sushi: en stor laddning sushiris i skål toppat med allehanda läckerheter. Siri blev omåttligt förtjust i den sesamoljedoftande marinerade bläckfisken och satte i sig en rejäl laddning forellrom trots att hon innan deklarerat att hon hatar just rom. Det enda hon hade svårt med var en skiva bläckfisktentakel. Inte på grund av smaken (jag åt hennes bit med glädje), utan för att den hade sugkoppar. Det är en fullkomligt rimlig invändning tycker jag, framför allt om det innebär att jag får mer bläckfisk).

Och det är ju jag får erkänna att jag faktiskt aldrig ätit på Råkultur innan. Det har bara inte blivit av, och nu så här i efterhand undrar jag vad fan jag hållt på med – hur kan man vara så dum? Maten hamnade utan överdrift på topp femlistan gällande allt jag ätit – någonsin. Att väntetiden på lunchsushi ligger på 30 minuter och uppåt känns faktiskt självklart. Tillgång och efterfrågan, helt enkelt.

Sedan bar det iväg till tvåplansmeckat Asian Market med en skeptisk Siri som tyckte det lät rätt så ointressant.  Men det räckte med att gå in för att hennes nyfikenhet skulle väckas. Och när Siri insåg att Asian Market saluförde det kultförklarade (och rätt äckliga*)  japanska godiset Pocky var det som en fördämning brast. Helt plötsligt fick jag springa och hämta en kundkorg åt henne eftersom det knappt gick att se henne bakom alla varor i famnen: cup-noodles, lyckokakor, fem sorters pocky, iste-karameller, kokospuddingar med fruktsmak och sataysåspulver bara för att nämna några av hennes fynd. Med andra ord betedde hon sig precis likadant som jag gjorde de första gångerna jag kom till en asiatisk butik. I kassan var hon precis lika frågande som jag brukar vara: “Va? Så här mycket minns jag inte att jag köpt!”.

Efter en incident med en pagojuice som läckte ut i en väska begav vi oss till Hötorgshallen där en nyfiken Siri fick smaka sitt första ostron av de alltid lika omtänksamma killarna på Hav. En nervös men resolut Siri svepte ostronet och konstaterade att smaken var “mellan gott och skitgott”. Förlåt mamma och pappa, er matbudget kommer att stiga framöver!

(Sedan, i bilen på väg hem från bussen, berättade Magnus för Siri att första gången jag åt ostron spottades ut det åt katten. Inte för att det inte var gott, men för att jag omöjligt kunde förmå mig själv att svälja. Någon var förstås ännu mer nöjd med sig själv efter det.)

Hos Hellbergs inköptes efter viss övertalning kvällens middag: kanin. Siri ville nog gärna, men behövde lite övertalning för formens skull: det går ju inte att frivilligt att erkänna att man vill äta upp så söta djur om man är fjorton år och flicka. Jag förklarade att köttkaniner inte är speciellt söta och dessutom var kön till Latinamerikanska livs (flankstek var det andra alternativet) avskräckande lång. En kompromisslösning nåddes: jag skulle köpa kaninen och be killarna att såga upp den så att den inte längre såg kaninig ut, Siri skulle stå och titta på något annat. Så nu har vi 2 kilo kanin i bitar som väntar på att marineras i något gott och läggas på grillen.

Jag måste säga att jag är grymt imponerad och inte så lite förtjust över min underbara sladdsyster. Hur många fjortonåringar i den matkalibern kan ni räkna upp på rak arm? Jag dristar mig nästan till att säga att matbloggsåterväxten i familjen Richert är säkrad**.

*Siri håller inte med.

**Siri vill inte inte bli matbloggare. Hon tänker bli så rik att hon kan köpa all sin mat på restauranger.

Uppdatering: Sedan det här skrevs har Siri också smakat kaninen och funnit det gott. Dessutom har hon druckit pandan-dryck med heliga basilikafrön och gillat det med. Men nu slutar vi med nymodigheterna, annars orkar vi inte upp till grönan i morgon. Och det är trots all mat prio ett.