En något paranoid nyttig idiot lagar kummel

Kalla mig paranoid, men det är knappast en slump att TV4-såpan Sveriges Mästerkock frontar med kummel och att det några dagar senare dyker upp ett rejält lass med kummel i min lokala fiskdisk. Anledningen till att man valt att låta mediokra vardagsmatlagare tävla om den i sammanhanget bisarra titeln “mästerkock” istället för att verkliga, drivna och professionella matlagare får göra det är att alla staketkuskar framför TV-apparaterna i rent trots skall visa att man fanimej kan göra det där bättre. I hemlighet har programmet skapats av en cynisk allians mellan råvarubranschen och höga TV-herrar, och feta cigarrers puffande har skapat den broderliga atmosfär där flottiga handslag utväxlats tillsammans med löften om att efterfrågan på en viss råvara – som kummel – skall öka med minst 20% över innevarande räkenskapsår. Sändningarna moduleras med subliminala budskap som kapar hjärnbarken i våra frontallober och förintar vår motståndskraft. Bara en sak fungerar för att förhindra de skadliga vågornas inverkan – aluminiumfolie!

Men eftersom jag varken hade foliehatt eller foliekalsonger på i onsdags så började jag fundera över hur jag själv skulle ha tänkt om jag stode där bakom en av pulpeterna och på (som man vill få oss att tro i alla fall) en minut eller så skulle behöva tänka ihop en delikat maträtt från noll och intet som dessutom skall lagas på samma tid det tar för mig att i min vanliga köksliga marschfart göra en omelett. Kummel var alltså den hemliga ingrediensen (trettiofem punkter upp på råvarubörsen) och mina tankar vändes instinktivt mot den Vite Mästaren: vispgrädde. Fisk och grädde kräver en konsistensbrytning, där kom brödsmulor in. Och de skall helst ha en smak också – ansjovis. Den enklaste såsen i världen och en av de bästa är att koka upp lika delar grädde och creme fraiche och smälta ner i några ansjovisfiléer och smaksätta med ansjovisspad. Så fick det bli, och ansjovis och grädde har en sötma som jag inte ville mota (att balansera med syra är den feges utväg, våga löp linan ut istället!) utan tänkte palsternacka som kompanjon.

Så långt bara en förflugen tanke ur TV-soffans djup, men när kummeln sedan som av en händelse dök upp i fiskdisken lagom till helgens matinköp var det bara att ge sig. Och det blev rätt bra, fast det enda jag egentligen bevisade var att jag såg på TV i onsdags.

Voila, kummel stekt till 55 grader, strösslad med brödsmulor och serverad med palsternackspuré och ansjovissås.

Ansjovissmulor

receptmakare: peter jägerbro

Knaprigt, salt och skitenkelt att göra. Innehåller sekundsnabba kolhydrater och smör. Kan knappast bli bättre. Jag har inga fasta proportioner, det viktigaste är att inte vara för snål med smöret, det skall räcka till alla smulor. Gissa om receptet går att variera på tusen sätt.

• Ansjovis
• Kritvitt bröd, helst dagsgammalt
• Ramslökssalt (nu blev jag kokett, ta vilket salt du vill)
• Smör

1. Skär brödet i kuber och stöt i matberedaren några gånger tills du har brödsmulor av önskad storlek.
2. Hetta upp en för stor klick smör i en stekpanna, lägg i ett par ansjovisfiléer och låt dem smälta i smöret.
3. Lägg i brödsmulorna och rör om så att de suger upp smöret jämnt. Smaka av med salt.
4. Stek på smulorna under omrörning tills de får en aning färg.
5. Bred ut smulorna på smörpapper och lägg in i knappt 100-gradig ugn tills de torkats/rostats helt knapriga.