Malört, kummin, blodrot och vårbrodd. Det blev en riktig häxblandning till midsommarsnaps jag ställde på bordet. Malört för att jag gillar bäsk. Kummin för att den plockades några meter ifrån där den skulle drickas. Blodrot för att jag hade den, och vårbrodden för att den där runda fina kolasmaken borde passa till matjesillen. Där fanns inte någon djupare tanke om harmoni än så utan det fick bli lite som det blev. Förvånansvärt nog blev snapsen ändå riktigt bra. Men så satt vi också för första gången på många år på logen, den del av den gamla ladugården som morfar en gång i tiden rustade upp till ett mindre hembygdsmuseum och som efter ett mellanspel som förråd för saker utan plats numera står i sitt forna skick och mer än så tack vare mammas slit (men jag undrar vart kartongen med alla mina gamla fisketidningar och skolpapper egentligen tog vägen). Kanske gav lukten från väggarnas stillsamt åldrade, drygt sekelgammalt trä den boasering som häxblandningen behövde för att fungera. På bilden tittar snapsen längtansfullt ut, emot Sveas stuga och åt Rusakulan till (Kilsbergens bästa utsiktspunkt). Från ängen på bilden (som egentligen är en åker som legat i träda misstänkt länge) plockade vi alla midsommarblommor vi behövde.
Och den fick bidra med mer än så. På midsommardagen gick jag mig ut på äng och till täppa och samlade in en sallad till kvällens grillande. Nu skall vi se om jag minns allt: svinmålla, våtarv, ängssyra, rödbetsblad (ok, de var odlade), rölleka, klöverblommor, rosenblad, blommor av kråkvicker (en chansning som gick hem), gökärt, vitmåra, och så tror jag att det blev några gräslöksblommor också. Gott? Absolut. Gratis? Definitivt. Träigt? Inte det minsta.
Kommentarer
4 svar till ”En skogsmulles midsommar”
Den uppmärksamme noterar att det dessutom letade sig in några vickerskott också. Ser ni?
Nej det ser jag inte :-) Däremot ser jag att du tycker Rusakulan är Kilsbergens bästa utsiktspunkt. Vad tycker du om Ullaviklint då? Som jag minns det (det var länge sen jag var både på Rusa och Ullaviklint) är utsikten “bättre” eller ska man uttrycka det “vidare” istället på Ullaviklint.
Strunt samma – ha en bra sommar!
Egentligen spelar det ingen roll. Vart man än tittar är det slätt, åker och gärde.
Javisst är det liksom likadant överallt. Men vackert, särskilt nu när rapsen blommar lite överallt. Jag saknar det där platta ibland, det känns liksom lite lättare över bröstet när slätten breder ut sig framför en och flera himlar tornar upp sig på varann.