En snabbrecension, knappt mer än ett första intryck: Expedition Mathantverk

Det vi idag ser som gammeldags och rustikt får ofta ett romantiskt skimmer över sig i vårt genomteknifierade samhälle, ett skimmer som kan kännas rätt onödigt ibland. Röda små torp har blivit våra sommaräventyr och vi hämtar utan att knorra vatten ur brunnen och klämmer ur oss på torrdasset, vi står barfota på iskallt golv för att tända i vedspisen om morgonen och vi ställer in snaps och det vita vinet i jordkällaren så att det är bitande svalt när kräftorna ska ätas. Vi sitter på gräsmattan med en kopp kaffe i handen och lyssnar på fåglarna och känner oss lite primitiva, inte mer primitiva än att mobilen och laptopen står på laddning ett bullkast bort dock. Kanske drömmer vi om att få leva mer ursprungligt, närmare jorden och oss själva. Få lera på stövlarna och se persiljeroten frodas.

Vi har råd, både att leva det livet och att drömma om det. Om vi tröttnar eller om maten tar slut kan vi sätta oss i bilen och åka in till stan igen. Gammalt tillbaka fanns inte de valen. Den som föll, föll långt och landade hårt. Det som för oss är pittoreskt, det som gör sig bra på bild, det som säljer till det urbana skikt som för länge sedan förlorat kontakten med sina rötter, det var en gång en ren nödvändighet, en praktikalitet. Den som verkligen levde sitt liv i det som är vår sommaridyll, utan våra val, utan våra möjligheter, längtade nog någon annanstans, till en annan tid, kanske till 2013. Det är knappast fel att drömma sig tillbaka till ett enklare, mer avskalat liv. Jag gör det själv rätt ofta. Det är idylliserandet jag har svårt för. Det som blivit kvar efter anpassningen till blanka papper i livsstilsmagasin.

Expedition Mathantverk är alltså en bok, men riktigt vad för bok har jag svårt att svara på, och det kanske också är meningen. En bok till formen, men till innehållet snarare nedtecknandet av ett privat projekt, att utforska matlagningsmetoder som förknippas med mer primitiv matlagning som matlagning vid öppen eld och hur man bygger sin egen lerugn, men jag får aldrig känslan att det är det etnologiska perspektivet som är det viktigaste. Snarare handlar det om att inte göra det alltför enkelt för sig själv, att bibehålla kraven men att relaxera metoderna, att gräva där man står (även bokstavligt), ta det man har och göra det bästa av det. Tänk så: tre driftiga och matintresserade personer som är spymätta på molekylär gastronomi och fine dining (Mikael Einarsson, en av Sveriges intressantaste kockar, Henrik Francke, Gourmet ni vet, och Gustav Lindström, enligt egen utsago bondson) med fri tillgång till ett naturskönt beläget torp utan alltför många bekvämligheter, där de i flera år kunnat breda ut sig och hämta stoff till en bok – kanske som ett sidoprojekt, en ventil? Mellan raderna läser jag in långa och kravfria dagar, ett infallsrikt sommarliv och i bottnen en djup kunskap, en ohämmad nyfikenhet och ett helt ärligt uppsåt. Jag har svårt att tänka mig att den här boken blev beställd. Den blev helt enkelt till.

Därav det ärliga uppsåtet. Jag får aldrig känslan att den här boken skrevs för att sälja mig något. Entusiasmen i boken är inte spelad. Den är medryckande, inspirerande – nu vill jag bygga en lerugn! Men lite hattig samtidigt, det görs nedslag lite här och var, kanske en logisk följd av bokens tillblivelse. Jag önskar att man stannat längre, vid något färre uppslag, och kanske bestämt sig för vilken typ av bok man egentligen velat skriva. Spannet mellan kolbullar och brässfylld grisfot blir för stort.

Expedition Mathantverk klarar sig undan det idylliserande jag skriver om i inledningen, i alla fall text- och innehållsmässigt. Detsamma kan jag inte säga om fotot (Jakob Fridholm), som för mig inte riktigt rotar sig i det jag uppfattar som det outtalade manifestet i boken och därför hamnar något separerat från innehållet. Fotot blir för tillrättalagt, kanske för konventionellt, om än snyggt, och väger över mot det alltför idylliska.

Jag har knappast läst varje pilliknark av boken än, och kan komma att ändra mig, men tar jag idag med mig något från läsningen av Expedition Mathantverk är det lusten, den nådegivna drivkraft som gör tanke till handling. Lusten att laga och äta sin mat och att låta det ta den tid det tar. Lusten i att tänka och pröva sig fram. Lusten i att rensa bort den skit som ändå bara distraherar, att få koncentrera sig – en aspekt som förstås bottnar i självaste Thoreau.