En tavla, en röst, och största möjliga tystnad

Nyligen sände SVT en intervju med Bengt Lagerkvist, eller ett samtal om man så vill. Det var Bengt själv som bett om det; Tom Alandh ställde frågorna, drev samtalet. Bengt var sjuk, och rädd. Han skulle dö, och han visste det. De talade om döden, men också om mycket annat. På något sätt handlade alltsammans om vad som är viktigt i livet. Vad som verkligen betyder något i slutändan. För mig var Bengt främst den där förunderliga TV-rösten (!) som kunde hänga mitt i rummet, som berättade om konstverk och konstnärer med hypnotisk precision i Konstpaus. Men han var främst regissör – och Pär Lagerkvists son förstås.

Nobelpristagare eller inte, Pär hade inte varit någon vidare pappa. Han skulle “bråka” jämt, var arg och tvär. Han ville ha tyst när han skrev. Barnen umgicks mest med mamman, inte helt ovanligt på den tiden skulle jag tro. Pär Lagerkvist har alltid varit en mytisk figur för mig, ända sedan jag i lite för ung ålder läste nästan alla hans böcker. Jag gjorde Pär till en slags staty, men genom Bengts berättelser såg jag honom plötsligt för han var – en av oss, med allt vad det innebär.

Bengt ångrade att han inte varit mer med barnen. Annat hade kommit ivägen. Han ångrade en del annat också. Att han inte varit snällare. Han tänkte ofta på människor han behandlat mer illa än vad som krävdes, och han plågades av det. Stor galghumor när han i en bisats undrade hur det måste ha känts för Ingmar Bergman mot slutet.

Bengt var rädd för att bara försvinna. –Du finns ju kvar i människors medvetanden? påpekade Tom Alandh men det verkade inte vara någon vidare tröst. Under sitt liv hade Bengt sällan tänkt på döden – äpplet hade fallit långt från trädet. Det var först nu, när insikten om hans ändlighet slagit honom som han gjorde det. Resten av livet hade han varit upptagen med att tänka på annat. Det var väl också därför han ringt upp och bett om att bli intervjuad, om ett samtal. Att få lätta sig, att få tänka på annat en stund.

Bengt Lagerkvist dog för bara några dagar sedan. Jag tänkte en hel del på samtalet mellan Bengt och Tom när jag gick en sväng i skogen nu i kväll, för att plocka blad till te. Fåglarna sjöng nästan öronbedövande fast solen mer eller mindre försvunnit. Liljekonvaljerna spirade lite överallt, vitsipporna slokade. Det luktade underbart, överallt. Det var ett bra tillfälle att fundera över de stora frågorna, som om de skulle behöva ett tillfälle för att komma över en. Hur ska ett liv levas? Spelar det någon roll?

Den här bloggen ger tyvärr inte svar på sådana frågor, men om ni vill veta hur det gick med teerna kan ni återkomma om några dagar. Och vill ni se intervjun kan ni se den här.