Skelört

Fönstret på min kontorsplats vetter mot en innergård. Där växer ett par praktfulla exemplar av skelört. Jag tycker om skelörten, men har ingen grund för det egentligen, förutom att den är så…matt. Den är giftig, vissa säger att den är mycket giftig, och inget på skelörten går att äta. Den är saftspänd av en illorange och irriterande mjölk, som genast spränger ut i rispor och brott. Skelörten ser inte ens god ut. Man kan undra varför jag alls skriver om den. För att ingen annan gör det, antar jag.

Skelörten heter på latin Chelidonium majus. Släktnamnet har sin rot i grekiskans khelidon, som betyder svala. Svalört är mycket riktigt ett äldre namn på växten, men det namnet har nu getts till en helt annan gul liten vårblomma, en som tillhör smörblommorna. En gammal myt kring skelörten är att svalan smorde in sina nykläckta ungars ögon med växtsaften för att få dem att öppnas. Kanske kommer myten från släktnamnet – eller så kommer släktnamnet från myten. Kausaliteten är oklar, och jag ids inte ta reda på mer.

Sant är i alla fall att en annan myt gör gällande att man använt skelörten mot – skelögdhet. Månne är det bara en glidning på Chelidonium: Cheli…skel…? Onomatopoetisk signaturlära? Jag vet inte hur det ligger till med just skelögdheten, men att skelörten använts som medicinalväxt finns det gott om belägg för. Den har använts mot vårtor, mot svamp, infektioner och tumörer och skelörten har även varit föremål för en del modern medicinsk forskning. Mot mag- och gallbesvär har den också använts, på grund av sina kramplösande egenskaper. Att den har sådana förvånar kanske inte, skelörten tillhör vallmoväxterna och innehåller ett spektrum av biologiskt aktiva alkaloider. En del av dem har kemiskt strukturella likheter med ämnen i opievallmon som används inom medicinen, som morfin, kodein, papaverin. Se den här intressanta artikeln för mer kött på benen.

I Matts Bergmarks bok Lust och lidande (som jag inte har läst men det kanske jag borde) menas att skelörten är en inhemsk opievallmo. Av den anledningen har skelört fått en helt egen tråd på nätforumet Flashback, där växten granskats noga som eventuell källa till kemiskt flummande – utan någon vidare framgång tycks det. Nå, det finns alltid rostade bananskal att falla tillbaka på.

Sammanfattningsvis om skelörten, denna vallmosyssling: ät den inte, rök den inte, smeta inte in den i ögonen. Låt den stå, allom till prydnad och skelörten själv till glädje.

Kommentarer

7 svar till ”Skelört”

  1. Kurt

    I Finland har motsvarigheten till livsmedelsverket stoppat frysta grönsaker som innehåller frön av spikklubba!

    http://www.evira.fi/portal/1452?bid=3464

    Så kanske är vilda ogräs vanligare än vi tror i frysdisken, precis som hästkött uppenbarligen är vanligare än vi tidigare trott.

  2. Peter Jägerbro

    Dess giftiga werkan wisar sig gemenligen genom en förryckt inbildning, och slutar merendels med raseri.

    Det förväntar man sig inte av frysta grönsaker, det är ett som är säkert.

  3. Peter Jägerbro

    Att jag aldrig lär mig: skriv inte om små gula blommor! Skelört, svalört och nejlikrot, nu får det räcka. Nästa inlägg blir on något intressantare, jag lovar.

  4. Peter Jägerbro

    …och blodroten…

  5. Peter Jägerbro

    Jag får nog lämna gåsörten åt sitt öde!

  6. Emma

    Min tyska mormor rekommenderar skelörtens mjölk mot vårtor, dvs. om man droppar lite mjölk på den så försvinner vårtan så småningom.

  7. Peter Jägerbro

    Kanske någon här vill testa? Jag såg faktiskt blommande skelört så sent som för några dagar sedan…