En typisk lördag

Minsta bonusbarnet fyller år idag, traditionellt firar han med sin bästis, bonusbonusbarnet, som fyller år i morgon. Då är det praktiskt att bästisen sover över dagen innan det ska kalasas. Vi firar med skönsång på morgonen.

Kylen är proppad med  diverse mer eller mindre aptitiliga produktprover och rester av skaldjurskalaset igår (ostron för de vuxna, vongolepasta, krabba, king crab, räkor, majo etc). Det luktar unket av räkspad som letat sig ur paketet. Sju stora och små gäster på middag och vi har inte ens bestämt vad vi ska laga. Jag går och handlar och slänger planlöst ner allt som ser gott ut i vagnen som jag brukar. Johan gräddar pannkakor.

En hoper ungar kommer på barnkalas 12.00 och äter burgare med rostad ciabatta och alla tillbehör och pannkakstårta. För varje barn som anländer ökar ljudnivån med en decibel. Jag ber att få påminna om att det är en logaritmisk skala.

Bonusbonusbarnets mor och hennes fästman dricker kaffe och vi äter burgare stående. Två meter halvbror till bonusbonusbarnet dyker upp i sällskap med två damer och förses med kola, kakor och kaffe.

Mina föräldrar dyker upp när kalaset kulminerat och förärar barnen varsin gul/grön/rödrandig plånbok i hampa med marijuanablad på.  Johan säger taktfullt att barnen kanske inte ska ta dem till skolan.

“Vi tyckte de var fina. Ni är så småborgerliga”, säger min mamma.

Sedan frågar min mor på sitt vanliga diksreta vis  bonusbonusbarnets halvbrors damsällskap om de är hans flickvänner. Det är de inte.

“Då blir min dotterdotter nöjd”, säger min mamma. “Hon är ju så förtjust i honom.”

Sen får Johan present av mina föräldrar som han inte visste att han önskat sig. En en bok med bortåt hundra vilda fåglar på bild och en plastmanick som spelar upp varje fågels läte. En approximation.

“Så bra nu vet vi hur varje fågel låter när den är instängd i en burk, säger Johan mindre taktfullt.

Havsörnen låter väldigt likt en klen bofink med bronkit, lär vi oss efter att ha lyssnat lite.

De vuxnare fikar mer, ungarna ylar och vevar med innebandyklubbor och andra lösa tillhyggen. Jag packar in tre kilo renfilé vi fått av föräldrarna. Jag fattar inte hur den får plats i frysen men det gör den. Så fort vi öppnar frysen hukar vi nervöst. Nästan alltid far något ut. Min pappa sliter upp kylen eftersom han som vanligt är hungrig, till och med han som är van vid det mesta får en mild chock. Men han fixar oförväget mackor med finn crisp, getost och rökt grisbog. Jag marinerar minst 2 1/2 kilo lammspjäll med anis, tomat, koriander, rosmarin, saffran, chili och massor av vitlök och får in i ugn i en Le Creucet. Jag vispar ihop en glasering som ska på när de körs på hög värme på slutet.

En förälder som ska hämta barn blir kvar och undervisas av min entusiastiske far i endokrinologi eller nåt annat spännande under en oförgömlig timme. Mamma erbjuder mig ett foto på en helstekt hund till bloggen.

Nu ringer jag min syster för att kolla när hon kommer på middag. Hon avbokar med man och två barn eftersom hon kollapsat efter en makalös tågförsening igår. Nu har vi bara Iso och stora och lilla S som middagsgäster. Och lammspjäll åt ett helt kompani. Kommunikationen bryter samman lite och både jag och Johan bjuder in fler gäster på var sitt håll. Lyckligtvis är försynen på vår sida.  Patrik med son kommer på fördrink med rökt renhjärta och marcellin. Andra gäster från Frankrike och New York kommer att dyka upp sent. Oklart om några av gästerna kommer att träffa varandra. Vi inser att vi kommer att ha sju olika sorters vin till nio gäster.

Jag ångar majrova som ska dressas med chipotlemajo och krabbrester. Citrussjuder morötter vars spad ska reduceras med färskt lagerblad och kryddpeppar. Johan rensar skaldjur.

“Det är ju så här vi vill ha det”, säger jag.

“Jo”, säger min man. “Det är ju det.”

Snart är det dags att öppna första vinflaskan.