Ni som följer den här bloggen vet att jag har ett gustavskt förhållningssätt till lasagne. Det finns nästan inte oätlig lasagne. Det finns hemskt mycket medioker som jag glatt äter ändå. Och så finns det paradisisk lasagne. Som den min man lagade åt sin stackars sjuka fru (bara en sån sak att laga lasagne i timmar fast det bara var vi två till middag). Smältande mjuka aubergineskivor, välkryddad tomatsås, len bechamel på mjölk från Järna, besk balans av persilja, fyllighet av parmesan.Och pastan perfekt medgörlig utan att vara undfallande klibbig.
— Nu bloggar du det väl, sade jag drömskt ljuvt innesluten i den lasagnekoma som infinner sig när man förtärt en veckoranson av kalorier på en kvart.
— Eh, jag kan nog inte. Jag höftade mest …
Jag är förstummad. Kära läsare vad gör man nu? Han vägrar blogga den. Ni kommer aldrig att få smaka den. Ni är förvägrade en smak av paradiset.
Kommentarer
6 svar till ”Ett rov för motstridiga känslor”
Underbart! höftandet med resultat underbara matrester händer mig också titt som tätt.
Gillar dina inlägg mycket!
Vet du förresten om man kan göra en god lasagne utan tomat?
Din beskrivning räcker. Jag riktigt känner smakerna och dofterna ändå.
Men vilken mardröm!! För de va väl bara en dröm..? ;-)
Hihi, det låter som min sambo.. Han lagar den mest fantastiska mat man kan tänka sig och aldrig att man kan få ett riktigt recept. Men det är ju tur att man får äta hans mat i alla fall =)
Recept? Reproducerbarhet?
Jag lagar all min mat med kärlek, erfarenhet, inspiration och gärna ett glas vin i handen.
Gott blir det, kan jag göra samma rätt igen? Kanske. Hoppas alla är nöjda ändå.
Jonas: Det låter toppen! Men du har inte en matblogg där du delar med dig av dina gottigheter. Lasagne tillhör just de saker som är rätt svåra att lyckas med för de flesta utan recept.
En del människor lagar mat efter recept, andra gör det inte. En del kör bil efter karta, en del hittar ändå. Det viktigaste är ju att man kommer fram.