Evigheten är en dag

Dagen till ära (det regnade inte) passade vi alla på att bada, i en uppdämd å med en enkel brygga. Vattnet var givetvis kallt, för kallt för att vara behagligt att simma i men ett dopp passade det sig för. Solen stod högt och värmde träribborna i bryggan in i märgen, och bryggan blev även varm av idoga barnfötter som klapprade fram och tillbaka (mest fram). Det var inte direkt rusning; badstället är fritt från geschäft och kommer man dit gör man det för att man vill bada eller titta på andra som badar, en del kanske kommer för att titta på andra som tittar på badande. Inga frisbees, inga sprängare, ingen sololja. Ett par spelade försynt lite strandtennis men det kändes oerhört malplacerat i sammanhanget, de kände sig nog lite löjliga fast de egentligen inte hade minsta anledning till att göra det.

Vår treåring företog sina sedvanliga räder mot hundar och andra familjers kakpaket och ettåringen höll sig på bryggan (ring inte socialen, vi var inom gripavstånd). Efter att ett tjugotal gånger ha undersökt hur lång tid det tar för en ettåring att gå från ände till ände på bryggan hittade hon något ännu mer intressant. Hon stack ner sin spade i vattnet, reste sig mödosamt från knäna och balanserade de två, tre centiliter hon fått med sig som om livet hängde på det medan hon gick över till den andra sidan av bryggan och hällde ut vattnet. Sedan gjorde hon om det igen. Många gånger. För mig såg det ut som att hon ville flytta sjön från ena sidan av bryggan till den andra, och att hon hade hela dagen på sig.

Hon genomförde varje runda av sin sisyfosinspirerade syssla med fullständig koncentration och lugna rörelser. Varje runda var minst lika viktig och intressant som den föregående, och hon visade inga tecken på att tröttna. Det gjorde däremot pappa, som först efter ett par timslånga minuter av lock, pock och handgripligheter lyckades få henne att intressera sig för något mindre urtråkigt. Insåg hon det meningslösa i sysslan? Insåg jag det existentiella djupet i att kunna gå helt upp i något, hur obetydligt det än må vara? Det var nära att stunden passerade utan att bli mer än en liten episod från en badstrand, dömd att glömmas bort.

Hon hade gått in i det läge som ettåringar gör hela tiden, när bara nuet existerar och när erfarenheten inte räcker till för att döma eller kategorisera det man gör som roligt, trist, coolt, töntigt eller förbjudet. I brist på den skolningen kan man packa sandkakor tills solen går ner, flytta kulor från en burk till en annan, eller zombielikt och fåfängt vagga efter en katt som inte vill bli klappad. När bara Nu finns, existerar ingen tid. Dagen har inget slut och livet som inte är så mycket annat än en samling dagar har då heller inget slut. Livslinjen är oändlig, sinnet lugnt och fokuserat.

I morgon tar hon obesvärat en ny dag ur oceanen av dagar och gör allt som vore det första gången. Så jag avundas henne det.