Fäviken, en by utanför Åre

Frantzén/Lindeberg erbjöd en måltidsupplevelse där den klassiska matsalskonsten var förfinad ut i fingerspetsarna. Där serveringarna var många och eleganta, avancerade och klassiska. En måltid fantastisk i sin kategori men som lämnade mig med en undran i bakhuvudet om det verkligen var en typ av ätande som attraherade mig, eller rättare sagt om det var den typen av ätande som attraherade mig till den grad att den var värd att betala mer för än alla andra sorters ätande. En undran om jag verkligen finner mening i de delar av gastronomin som lyfts fram, förädlas och utvecklas på en klassisk lyxkrog.

Ute på den jämtländska ödemarken, efter att ha svängt av vägen från Östersund till Åre i Järpen och vindlat oss ut i skogarna, hittar man Magnus Nilssons i södra Sverige hypade men i Östersund förbisedda inrättning där självhushåll är melodin och livet är jordnära.

Hype gör mig skeptisk. Men det finns en stor dos äkthet på Fäviken. Det må vara södra Sveriges mest omtalade restaurang, men när man sitter där som en av sex gäster en fredagkväll så förstår man att det spelar faktiskt ingen roll hur het man är i Stockholm, fyra dagar i veckan kan fortfarande ingen höra dig skrika. Fyra dagar i veckan är det fortfarande bara Magnus, hans personal, trädgårdslandet, slakteriet, jordkällaren och alla dagliga måsten för att klara av att producera, konservera och förädla maten som ska mätta och imponera gäster året runt. Och de tre kvällar restaurangen är öppen är det fortfarande bara maximalt tolv och som nu en fredagkväll sex gäster som lägger sin afton i dina händer.

Vi äter femton serveringar på Fäviken, och att kalla det en enkel eller rustik middag är fel. Även om smakerna, råvarorna och presentationen är enkel. Det är elegant, formen är fortfarande viktig. Det är en vacker, stilfull enkelhet. Två servitriser och de två kockarna passar upp på sex gäster. Men den viktigaste skillnaden mot en lyxkrog i Stockholm är att man kan koppla sin upplevelse till överlevnad. Det är en middag lika mycket som en lektion i den elegantaste och flärdfullaste formen av simpel överlevnad. Det är stundtals kantigt och ofullkomligt, ett försök till en egen weissbier är surt och omoget, serverat alldeles för tidigt och egentligen inte gott. Men det förhöjer upplevelsen eftersom det är den bistra verkligheten. Du kan inte be servera komma med den perfekta råvaran när potatisen blir äldre eller när tomaterna ruttnar.

När maten är satt i sitt sammanhang är en lång väg vandrad. Det jag saknar för att lyfta måltiden ett snäpp, det är spontaniteten. Servisens koregrafi är väl intränad, hela måltiden är noga formbunden, från kocken som väntar vid vägkanten till den stegvisa utslussningen från loft, till salong och vidare eskort till bil eller övernattningsrum. Men spontanitet, i matlagning men framförallt i matsalsarbete saknar jag inte bara på Fäviken utan överallt. Det är först när vi vandrar runt på gården, Magnus, jag och mitt sällskap, mitt i natten, som Magnus ler ett leende han inte måste. Glädje och spontanitet, det är vad som fulländar min måltid. Men Fäviken är fantastiskt och jag kommer tillbaka allra senast i vinter.    

http://trynetillknorr.wordpress.com/2010/08/31/magasinet-faviken/