Äpplen från Chile, lammkotletter från Nya Zeeland, räkor från Thailand och bananer från Costa Rica – vår mat har som bekant ofta rest långväga från sina producenter. Begreppet “food miles” myntades av brittiska forskare för knappt 20 år sedan för att beskriva den negativa miljöpåverkan som transporter, särskilt med flyg, har vad gäller koldioxidutsläpp.
Närodlat och nyskördat är som bekant tidens melodi, och “food miles” har fått relativt stort genomslag. Extrema “locavores” – som de kallas i USA, med en ordbildning från exempelvis “omnivore”, allätare och “carnivore”: kötttätare – äter enbart mat från producenter inom en viss radie från hemmet, och uppmuntrar andra att åtminstone göra det så mycket som möjligt eller under en begränsad tid. Exempelvis att under en månad inte äta något som inte producerats inom max en 15 mils radie från hemmet.
Den amerikanske miljödebattören Bill McKibben testade att under sju månader handla enbart från lokala bönder, mejerier och bryggerier på lagom avstånd i Vermont – vilket han beskrivit i flera intervjuer, i egna texter och i boken Deep Economy.
Godare mat, glädjen i att lära känna sina livsmedelsproducenter och att bidra till en levande landsbygd, var familjen McKibbens erfarenheter – fastän de fick avstå inte bara från apelsiner och bananer, utan även från exempelvis havregryn och vete, som knappt längre odlas i Vermont. Annars handlade kosthållningen mycket om att planera – som att frysa in bär och grönsaker vid skördetid för att ha mer att välja på än rotfrukter under nordöstra USA:s kalla vintrar (de flesta “locavores” tycks annars hålla till i San Francisco-trakten).
När jag intervjuade McKibben, för Ekolådan 2007, talade han om hur han mycket hellre handlade lokalproducerad mat som han känner ursprunget till än ekologiskt framställda produkter, om de sistnämnda fraktats från Kalifornien eller Mexiko, vilket ofta är fallet i USA. Denna spänning mellan “ekologiskt” (organic på engelska) och “lokalt” har varit tydlig i den amerikanska debatten i flera år.
Men rätt många debattörer och forskare vill problematisera synen på “food miles” och tycker att alla “locavores” är fel ute. Tidningen The Economist hade exempelvis ett temanummer om lokalodlat och andra etiska dilemman i livsmedelsdebatten i slutet av 2006.
– Privilegierade författare med gott om tid som Bill McKibben kan ju åka runt på vischan för att handla. Men för de flesta är det inte det minsta realistiskt, säger den kanadensiske geografen Pierre Desrochers.
I fjol skrev han och hans hustru Hiroko Shimizu den frihandelsvänliga rapporten “Yes We Have No Bananas: A Critique of the ‘Food Miles’ Perspective”, med data från olika myndigheter som visar hur mycket energi som går åt för att producera mat. Och då är det produktionen snarare än transporterna som slukar mest.
– Genom att fokusera på problemen med långväga transporter missar “lokalätarna” helhetsbilden. Bryr man sig om minskade utsläpp är det mycket viktigare hur varorna producerats än hur långt de färdats. Och det ger betydligt högre utsläpp att odla tomater i växthus än att frakta dem från ett land med gynnsammare klimat, eller att lagra äpplen i flera månader.
När Pierre Desrochers var på konferens i Västerås häromåret var all mat som bjöds närodlad.
– Jag blev rätt trött på potatis, rödbetor och morötter, skojar han. Jag och min japanska fru bor i det mångkulturella Toronto. Vi gillar att kunna köpa mat från hela världen. Det finns faktiskt skäl till att länder med komparativa fördelar handlar med varandra, och att människor historiskt sett har lämnat landsbygden och flyttat till städerna där de kunnat specialisera sig på annat än att leta föda! Och i relativt kalla klimat, som Sverige eller Kanada, måste man förstås importera en hel del.
Desrochers menar att “food miles”-diskussionen är missriktad, eftersom godsfrakter trots allt är relativt energieffektiva och bara svarar för en liten andel av alla livsmedelsrelaterade utsläpp. Att odla rosor i holländska växthus tar sex gånger mer energi än att göra det under solen i Kenya, till exempel. Kött från frigående lamm på Nya Zeeland produceras på ett betydligt mer miljövänligt och effektivt sätt än någon annanstans, och då kanske den långa transporten till konsumenterna blir sekundär.
Lokala inköpsresor med bil, som mellan gårdsbutiker på landet, är en annan miljöbov.
– Livsmedelsdebatten borde handla mer om fattigdomsbekämpning. Det innebär exempelvis import av frukt och grönsaker från utvecklingsländer, och minskade jordbrukssubventioner i rika länder, säger Pierre Desrochers.
– Även om få människor är riktigt inbitna “locavores” räknas det trots allt som mest politiskt korrekt att handla lokalodlat. Även om avsikten är god blir det i praktiken en slags protektionism – att värna om det egna samhällets producenter, utan att se till vinsterna med att handla mellan länder.
Fotnot: I Sverige har diskuterats om transportkostnader ska inkluderas i en Krav-märkning för klimatsmart matproduktion. I februari beslutades dock att någon separat märkning inte bör ske, utan att miljö och klimat ska bakas in i Krav-kriterierna.
• http://en.wikipedia.org/wiki/Food_miles
Enstaka texter på nätet – tipsa gärna om fler!
• “Food Miles – Deceptive and Misleading?”
• “Could “Food Miles” become a Non-Tariff Barrier?”
• Tim Harford, Forbes: “Frequent Flier Food”
• Vinlusen med flera diskuterar The Economists artiklar (december 2006)
[publicerad i Veckans Eko/Ekolådan 12/2009; här lätt bearbetad]
Fotnot: I Sverige har diskuterats om transportkostnader ska inkluderas i en Krav-märkning för klimatsmart matproduktion. I februari beslutades dock att någon separat märkning inte bör ske, utan att miljö och klimat ska bakas in i Krav-kriterierna.
Nå, vad tycker ni? Ska varor märkas med food miles eller totala koldioxidutsläpp? Är ekologi eller solidaritet viktigast? Och varför har man ändan bak vart man än vänder sig? Tjabbas och gnabbas i vår matmilsdiskussion.