Fördrömmar i nattljus

Det är en natt full av omen i Sveriges vemodigaste och mest naturlyriska landskap: Hälsingland. Morkullan knorrar urnordiskt över berget som kröns av tallen där åskan en gång slog ner, och i viken nedanför (en av östersjöns längsta vattentungor inåt land) ger en märkligt placerad samling sångsvanar hals så att ett ångestfrämjande, nästan varglikt ylande rullar längs vattnet, det studsar mellan stugor och bergväggar tills det drar ut och dör över en stor vattenyta som ett vasst väsande. Månen håller på att fyllna till och natten är så ljus att koltrastarna förbannar sitt öde: att tvingas sjunga dygnet runt. Deras röda, spruckna ögon står i kontrast till de skarpt gula och av utmattning slokande näbbarna. Det är en natt full av ord, på ett språk jag inte förstår, men ord som ändå lämnar ett budskap i bröstet, ett nålstick där evigheten kan blöda in.

Tidigare på kvällen har vår treåring invigt sitt första metspö. Vi gick hand i hand ner till småbåtsbryggan, vecklade ut spö och rev och knådade fast små degkulor som vi försökte lura småspiggen med. –Jag kan hålla själv sade hon och höll spöet så fint och stadigt och stoltheten gick att skymta bakom ögonen på både dotter och pappa. Någon fisk fick vi inte, men i morgon jagar vi den med hink och cyklop istället.

Ettåringen snusar i sin bur och kan komma att kräva en promenad i morgon bitti vid femtiden. Då går vi kanske den långa vägen och ser om kantarellerna kommit upp i vägkanten längs kalhyggen och älggrästräsk. Eller så har jag tur och så sover vi tills storasyster otåligt och ilsket bankar på dörren och kräver vår närvaro.

Om nu inte björnen tar mig i natt, det är sådana trakter, vaknar jag eller väcks i morgon bitti så vet jag.