Hetskryddad midsommarsnaps (och gökärt gör snapsdebut)

Det är ju inte alltid man har så gott om tid och oavsett vad man tycker om det är det väl något man får leva med och göra det bästa av. Men att fixa en midsommarsnaps på ett par timmar borde egentligen gränsa mot det ogörbara, speciellt som kryddskåpet på landet innehöll salt, mald vitpeppar och en burk Aromat från 1983. Det fanns helt enkelt inget annat att göra än att öppna dörren mot det gröna skafferiet.

Nå, jag stod inte helt handfallen. Turen gynnar den förberedde och på några minuter hade jag hittat och skördat en samling lovande snapskryddor:  några strån vårbrodd, en rotknöl av blodrot och något mer än en nypa omogna kumminfrön. Blodroten ger en härligt röd färg och en lätt medicinsmak, vårbrodden smakar kola och ger en rund och fin karaktär åt snapsen och gör den synnerligen välstämd till matjesill. Kummin smakar kummin, vild eller inte. På det hela taget var jag nöjd med det jag fått tag på och hastade att preparera den lilla vodkaflaskan med det jag samlat in. På ett par timmar hinner inte blodroten ge så mycket färg, men snapsen hade i alla fall antagit samma nyans som rosévin när det var dags att smaka den. Jag tror nog att den fick godkänt, åtminstone var den godare än den rena vodkan, det vågar jag nog påstå. Och den gick nästan åt.

Men det var efterkryddningen som gav det mest intressanta resultatet. Av någon anledning (behöver man en anledning?) hade jag under dagen kommit att tänka på gökärt, och i synnerhet på gökärtens uppsvällda rotknölar som kanske inte är mycket till mat men som i alla fall smakar en aning av lakrits. Gökärten är väl annars mest känd för sina sötsmakande blommor, men nu var det roten jag fått på hjärnan. Skulle inte den kunna…? Vid sällsynta tillfällen är tanke och handling ett för mig och tänka sig, snart hade jag grävt upp en fin rotknöl, skalat den, skurit den i bitar och pulat ner den i flaskan med återstoden av midsommarsnapsen. Nästan på en gång började snapsen att ta smak, och när jag hällde upp det första smakprovet mindre än en halvtimme senare var bidraget från gökärten redan så påtagligt att övriga smaker höll på att slås ihjäl.

-Nyköping! var en kommentar. -Pastis! en annan. Snapsen smakade helt klart åt lakritshållet, av anisvarianten, med en svag och inte helt obehaglig bismak av jordkällare och ärtor. Jag skall sätta ett mer seriöst försök med gökärten så snart min vildkummin börjat mogna lite (tror att kummin blir bra för att mota den där bismaken). Vårbrodd och blodrot får gå tillsammans i en annan snaps, de klarar sig bra utan kumminstöd.

Jag är inte mycket för att framhäva min ringa person, men jag undrar om inte det här var gökärtens debut i snapssammanhang? Hur det än ligger till med den saken ber jag att få återkomma både till snapsen och till gökärten.